Om bildpoesi och sånt.

Ibland säger man att en bild gärna får ha en rytm. Med rytm tänker man nog musik i någon form, om inte tonalitet så takt. Nu har väl bilder i sig ingen direkt tempo eller rytm, men de sätter igång andra sinnen än det visuella. När två sinnen är involverade är det lätt att tala om kontrapunkt. Två eller inbördes olika stämmor som ger upphov till en utvecklad melodi. Eller i en bild, flera kanske tillsynes motstridiga konnotationer, eller en form som möter en annan inte helt motsatt form. Som två ytterpunkter i ett ackord, som ju som bekant helst ska bestå av minst tre toner, eller som tre hörn i en triangel utlagd över en färgtoncirkel, ett färgackord. 
  Här finns alltså lite för bildpoeten att arbeta med. Och lite textbaserad poesi är aldrig fel som avstamp.   

(Bild ur arkivet. Prag. Nikon D300 24-75/2.8)

Gotlandsvecka

Några dagar hos goda vänner i Ljugarn hör våren till, i år kompletterat med ett besök och övernattning på Stora Karlsö. Redan här kan avslöjas att det fotografiska i tillvaron utsattes för prövningar. Är man ornitolog i nåt avseende, vill man fotografera fåglar, eller orchidéer? Vackert placerade buskar och träd mot en obruten horisont? Här lurar trivialbilden i vassen om man säger. Och massbilden ligger bara ett delningstryck bort i Iphonen.
  En liten utrustningsfråga dyker upp. Vilket kamerahus till vilka objektiv? En D800 med en 70-200 kommer man inte långt med, inte ens med en 2x teleplus. Oaktat att beskärningsfaktorn är nära 200 procent. Om det gäller fåglar alltså. Med ett makro påskruvat går orchidéerna inte säkra, eller annat grönt för övrigt. Så infann sig tanken att bara ta med en Fuji Xpro2 som har tillräckligt med sensor för att klara lite beskärning. Något dedikerat fågelobjektiv saknas nu i arsenalen och hur många gånger har jag inte sagt mig själv att fåglar får de som är bättre skickade vare sig det gäller utrustning eller handaskicklighet ta hand om. Jag nöjer mig med floran, och naturskönt utportionerade buskar och träd.  

Trivialbild och massbild ja. En bildanalytisk fråga eller kanske än mer en fråga av bildkommunikativ art. När blir bilder massbilder och finns det situationer när massbilder byter skepnad och blir något annat? Eller borde man kanske byta ut begreppet massbild mot sociala media-bild? Fast det är liksom lite svårare att säga. Vem vet, ett nytt begrepp kanske dyker upp.
Jag har under några dagar samlat på mig ett antal bilder som i ena stunden lätt kan föras in i kontextet socialtmedia-bild och i nästa stund appliceras i ett trivialbildsammanhang. 

En byggnad tilhörig Stora Karlsö fyr. En röd stuga som lär vara en av de mest fotograferade röda stugorna i landet. Åtminstone på tio i topp-listan.

Är man på Stora Karlsö ska sillgrisslorna ses och helst fotograferas. Här sedda ovanifrån. Med en Nikkor 105/2.5, lämplig adapter och en teleplus x2 på Fujin. Nja...hur var det nu med fågelfotograferandet.

Åda ruvar stillsamt. Närgränsen till ådan är inte många meter, det är nästan som gatufoto.

Bilden som bevis. Säsongens första ejderungar fotograferade. Fyra stycken  varav två syns i bild.
Fortsättning följer.

Några tankar runt ett gatufoto

Mottagning i röntgenbussen. Harald Broander. (Ronehamn Gotland augusti 1943. Rolleiflex 1/50 f 5.6. Årets bilder-Svenska turistföreningen 1943.)

Om den här bilden är ett gatufoto eller ett dokumentärt foto är sannolikt en definitionsfråga. Bilder på människor som av en eller annan anledning står i kö är ett ganska vanligt motiv, jag tänker lite osökt på en av de mest berömda köfotografierna, MargarethBourke Whites välkända bild. Men det finns fler. Nånting speciellt med köer som motiv måste finnas. Vad berättar de om? Varför står folk i kö? Nånting ska hända, nånting fattas dem. Utsatthet, utsållning. Något gemensamt. Berättelsen ligger helt enkelt nära och tillgänglig för läsaren. Kanske är det kontexten som är ingången, en rubrik, en tydlighet i bilden, eller en polarisering som i MBW:s berömda bild.
   När Harald Broander tog bilden var kanske hans syfte att dokumentera en händelse, skärmbildsbussen i Ronehamn var väl en stor sak i sig och Roneborna har säkert gått man ur huse för att bli skärmbildade. Tuberkulosen är fortfarande en realitet i landet. Hur många här på FS har för övrigt fått sina lungor röntgade i sjukvårdens jakt på tuberkulos? Kan bildens första syfte vara att hamna i Gotlands Allehanda? Och därefter skickats in till Turistföreningens årsboksredaktion. Och där vunnit intresse, som en spegling av tillståndet i Sverige 1943.
  Men visst uppfyller bilden gatufotots regelverk. Handen på hjärtat, något mästarskott är den inte även om det går att utläsa en hel del om samhället i stort och i smått i bilden. Den är idag ett  tidsdokument. Vilket är nog så viktigt och inte är att förakta. 

Om dop och det privata dokumenterandet

Tre bilder från ett dop. Jorå, hyfsat oskarpt. Det här är den privata sfärens dokumenterande bilder. Våra allra äldsta vänners dotter döper sitt tredje barn i Hedvig Eleonora kyrka i Stockholm. Såsom varande icketroende kan jag ha lite svårt för ritualen i sig, men som den väluppfostrade jag tror mig vara, i såna här sammanhang kan man ju alltid ägna sig åt lite diskret fotografi. Och i efterhand fundera lite på bildutsnitt och vad de kan förmedla.

Avståndsbild förmedlar svaren på frågor som var och ibland även vad. Petra Marklund bidrar med sång och gitarr. (Synd bara att Hedvig Eleonoras akustik är all musik och sångs fiende.)

Utpassering. Mamma Elsa med nydöpta Nellie. Mamma Elsa har körat med Petra, och en del andra inom den svenska populärmusikens parnass. Helbild funkar bra om man vill berätta om vem. Mycket kornsimulering efter eget recept i Camera raw.

Och jag har som sagt inga problem med oskärpa. Halvbild och innanför 70 cm är rätt ok om man vill berätta om hur och lite mer om känslor och sånt.

Fading memories. Om stora bilder och raster.

Sådär ja. Nu är den uppe, sju liter tapetklister, arton A0+, en inte helt trygg stege och en byig lokal sidvind. Fading memories, en hyllning till empati och altruism så som det gestaltade sig år 1981 när Gottsundaskolans elever samfällt sittstrejkade för en utvisningshotad (rotad) syrisk familj. Fler skolor hakade på, det blev demonstrationer och jo faktiskt, de utvisande myndigheterna lyssnade och familjen fick stanna. 
Jag arbetade på skolan som teckningslärare, hette det fortfarande då, och den här bilden plus några negativark till finns i mina pärmar.

Jag blev inbjuden av konstföreningen Konstjord i Gottsunda centrum att göra "väggmålning nr 12", en slags stafett där konstnärer avlöser varandra med ett verk som sitter uppe ett halvår innan det ersätts av ett nytt. Jag valde att arbeta fotografiskt, väldigt inspirerad av ett projekt som den franska regissören Agnes Varda gjorde tillsammans med en hyfsat ung fotograf, JR. Porträtt, med arbetar- eller lokal anknytning bilder. Kopierade och uppklistrade på väggar och platser i genuin miljö. Det visades en film på SVTplay för några år sedan. Jag har sett en del av bilderna i franska småstäder och nånstans i hjärnvindlingarna föddes nog en tanke om att nåt sånt här vill jag också göra. Och tillfället gavs!
Bilden, naturligtvis ursprungligen analog, är uppdragen till 570x360 cm, punktuppbyggd (bitmap) och rastrerad till 0,5 lpi raster. Det visade sig vara lagom för att uppnå effekten av att bilden så att säga framträder  när man betraktar den från sex, sju meters avstånd. Kopiorna är gjorda på 90 grams papper, tunt med andra ord och helt enligt Agnes Vardas recept. Följsamt men vilket visar sig, endast medger ett försök vid monteringen. Det är ett ruggigt sårbart material att jobba med. 
Ursprungsnegativet är Tri-X fotat med en Nikon F och 28mm.

Empati och altruism är ju inte direkt paradgrenar i dagens politik. Nåt parti gnäller mycket över segreationen men är samtidigt själva mästare i att utöva det. 
( Och det slog mig att min bild lirar rätt bra med Carolina Falkenholts (jättekänd) bild på väggen intill. Punkter, händer. Bilden finns på baksidan av Gottsunda centrum i Uppsala och sitter uppe till slutet av oktober, gissningsvis.)