Uppsala Fotofestival

Lördag i stan. Foodmarket på Vaksalatorg är svårfotograferat. Mycket folk. Väljer mellan X10 och 28mm och Xpro2 med Meike 12mm som skulle kunna fått sitt elddop i denna trånga miljö. Men jag är inte med på banan om man så säger. Återkommer till det. Jag lägger min koncentration och uppmärksamhet på Uppsala fotofestival. Årets tema är barndom och det är nog ett lite knepigt ämne. Stort, brett. Det är högt och lågt. Det är bilder som jag önskar hellre ska få jobba själva. Vara de bilder de är. Så till exempel Marie Veran, Kanadensisk fotograf och tillika psykolog. Väldigt fina bilder som står på egna ben. Och den omslutande texten med lite granna akademisk prägel. Lita på bilderna, de gör jobbet.

 Också kul att se bilder av Gérard Uféras, fransk fotograf som visar bilder från muséer. Och är inte Eliott Erwitt närvarande på nåt sätt.

   Mycket är annars lite mer anspråksfullt. Lite vasst uttryckt, ambitionerna hänger inte riktigt med förmågan. Men mycket är också väldigt bra fotografi, inte minst Sarah Rimmö-Toure som visar ett bildprojekt, ganska snabbt hopkommet efter vad jag förstått, med porträtt av ukrainska flyktingbarn som kommit till Uppsala. Bilder i ett kontext, med en genomtänkt idé.(Se länken)

Och lite fotografsnack med Hans Wall som visar bilder på det obligatoriska planket. Bilder som i reproduceringen befinner sig på en marknad. Tekniskt fantastiska bilder på aluminium, sandwich, plast med mera. Kul samtal. Vi har om inte samma kamera så i alla fall likadana.

Kurt Hutton. Nån bekant med?

Kurt Hutton. Jag trodde att det här var en fotograf, välbekant, ivrigt diskuterad. Nja, inte riktigt. Men en fotograf som förtjänar lite uppmärksamhet, inte minst i gatufotografikretsar, även om han som många andra levde och verkade i en tid innan gatufoto fanns som begrepp. Och fotograferade i flera genrer samtidigt.

Welsh Pub 1938

”Kurt Hutton was born in 1893 in Strasbourg, Alsace at that time a part of Germany. His father was a professor of Comparative Philology at the University and he lived in these academic surroundings passing through the usual gymnasium and going to the University of Oxford for one year where he 'half-heartedly' studied law. By the outbreak of War he was back in Germany, became a Cavalry Officer, received the Iron Cross (2nd class) for bravery at the battle of Verdun, and was invalided out in 1918 with tuberculosis. He went to a sanatorium in St. Moritz, Switzerland. His family had left Strasbourg because this was now no longer German but French territory. About this time he met his wife-to-be Gretl. She was Vienna born and had attended an arts and crafts school in Berlin. With her mother she became a dress designer and maker and this small business seems to have continued until the time they left Germany. Her skill with her hands was used to the full, working in the darkroom, first of all with Kurt in Germany, then for him in England and during the war in the Picture Post darkroom. Even more useful than that in the long run, she seems to have had the practical common sense about money matters about which he could be so casual. After his return apparently cured, from Switzerland, Kurt set up in 1923 a small commercial photographic studio in Berlin, in partnership with Frau Engelhardt sister of a ski-ing companion of Gretl under the name of Engelhardt and Hübschmann. Kurt was born Hübschmann, but began to use the name Hutton in England during the later years of the war. Most of what survives from the Berlin period are a few family portraits although general commercial and some advertisng work was done. Here he used a studio camera and a quarter plate refiex and when Leica came out he bought one of the first models and from 192o perhaps earlier used this and later a Contax for portrait work, particularly of children. He was always good at photographing children and many of his most famous pictures are of young people whom he could successfully capture as individuals without maudlin sentimentality.” (Colin Ostman, Creative Camera)

  Och sen då? Med gul stjärna på kavajuppslaget blev det enkel resa till Storbritannien och jobb som fotograf för magasinet Picture Post, en europeisk publikation som lirade på samma planhalva som Life. 

Ernest Hemingway 1944

  Kurt Hutton är en sån där fotograf som rör sig ganska obehindrat mellan modefoto, kändisfoto och personligt färgat dokumentärt fotografi. Han lär dessutom ha varit en synnerligen snäll, omtänksam och vänlig människa enligt hans hävdatecknare. Egenskaper som aldrig kan vara fel. Eller hur?
Kurt Hutton gick ur tiden  1960.

25 september 1973

Och idag en rätt regnig inomhusdag med stor bevakning av drottning Elisabeths begravning, och jag blir liksom mer fascinerad över detta mästerstycke i obsoleta in i minsta detalj regisserade moment i dramaturgin, där minsta gest har en direkt koppling till något som hände i tidig medeltid där jag ser TV-bilden i ögonvrån. Och det förväntas att man kan läsa såna historiska referenser också. Men på nåt sätt är det snyggt, oklart varför, men det kan vara en liten detalj i att man marscherar inte riktigt,riktigt i snörräta rader, man tittar lite åt fel håll kanske och en massa såna där saker som gör att man ser att det faktiskt är människor.
Jag är alltså inte rojalist om nån nu trodde det.
   Bild från Gustav den VI Adolfs begravning den 25 september 1973. Det är säkert väldigt mycket vänta, trött i fötterna och allt det där  för de som är utkommenderade. I grå vadmal. (Långhåriga är de dessutom.)
Jag är lite fundersam på varför jag var där men det kan ha haft att göra med en fotouppgift i utbildningen. Pentax spotmatic Tri-x och D-76 säger negativarket. 

I ett kärnkraftverk 1973

Jag besökte Forsmarks kärnkraftverk nån gång i april maj 1973. Då är bygget i full gång. Lite anmärkningsvärt är att reaktorn startas först och ansluts först sju år senare 1980. På grund av Harrisburgolyckan 23 mars 1979 sköts starten inte oväntat upp ytterligare ett år. Villkorslagen (som betyder att slutförvaret av avfall ska vara garanterat innan reaktorn får tas i bruk), från 1977 innebar också den en nagel i ögat för de mest entusiastiska kärnkraftskramarna. Så blev det folkomröstning med ja, nej och nja som alternativ. Det har runnit en hel del vatten under broarna sen dess. Intressant i detta är att kärnkraften varit i gång i snart femtio år och frågan om slutförvar av avfallet har först nu nått nån slags juridisk, politisk ände (det vill säga, villkoret är inte uppfyllt och kommer med största sannolikhet aldrig bli de. Tidsperspektivet är alldeles för långt). Den verkliga änden för detta står dessvärre skrivet i stjärnorna.

1973 var kärnkraftverket inte klassat som skyddsobjekt, därav fotografierna. Det var alltså fullt möjligt för en ”långhårig student” att fotografera inne i den blivande turbinhallen såväl som inne i det allra heligaste. Ja, landet Sverige var lite öppnare och tillitsfullare på den tiden.

Många tänker att kärnkraft är en säker och trygg kraftkälla och det är den. När den fungerar. Det är besvärande många både planerade och oplanerade snabbstopp i kärnkraft, både i svensk som internationell. Är det ändå inte som en näsknäpp från gudarna när man måste förlänga stopptiden för Ringhals 4 ett par månader till. Vindkraften må vara oberäknelig men ett som är säkert är att det blåser nånstans jämt, dock inte på samma ställe. Det är faktiskt ytterst  sällsynt att det inte blåser på ett visst ställe i fyra månader i sträck om man så säger.

(Och så lite om bilderna. Pentax Spotmatic 28mm Tri-x. Sista bilden är något beskuren. Det kan vara svårt att mjölka ut tillräckligt med kontrast  ur såna här negativ. Dessa är scannade i en Epson V750. Betydligt bättre menar jag att fotografera av negativen mot ljusbord i rawformat och göra den första redigeringen i CR, eller någon annan konverterare. Vilket programvara man sedan väljer, PS eller nån annan beror väl på egna preferenser. Själv använder jag PS CS6 så länge det går. Min favorit är första bilden och det mitt punctum med pekfingret som askar cigaretten.)

Markéta Luskačová

Lite granna med tanke på att det där med den politikfria ytan som en fotocommunity borde vara i en dels tankevärldar fick mig att fundera lite. Är det ens möjligt att vara fri från politik i bild? Är det opolitiskt så är det ju politisk bild i den mening att en ”opolitisk” bild blir politisk i sin negation. Jo, jag vet att det är möjligt att skapa strikt objektiva bilder men då handlar det egentligen mer om sammanhanget, ytan eller arenan där bilden presenteras.
   Det finns en genre skulle man kanske kunna säga, Centraleuropeiskt svartvitt fotografi med landsbygd, romer, lite för eländigt tycker en del, med såna som Joseph Koudelka som frontfigur. Men det finns så klart fler (annars kan det inte bli en genre),Markéta Luskačová till exempel. En fotograf med en diger lista över publiceringar och utställningar. Hennes böcker är dessvärre rätt svåra att få tag på. Intressant är att hon plåtar i Prag 1968, hon skildrar romsk marginaliserad landsbygdsbefolkning i Slovakien. Hon går liksomm i par med Koudelka.Hon skildrar Irland, arbetslöshet i England med mera. Social photo som det brukar kategoriseras. men finns det någon skillnad i hennes sätt att fotografera i det att hon är en kvinnlig fotograf? Jag vet inte.
   En annan fotograf som verkat i ”genren” är Johan Lundberg som gjort en fin bok ”Another day of life in Romanipen.” Men som sagt, man måste nog gilla svartvitt, korn och vidvinkel. Rätt mycket Straight photography skulle man kunna säga.

  En bild av Markéta Luskačová som har något lite av det sätt att komponera som bland andra Georg Oddner utvecklat.
Ber om ursäkt för den dåliga repron men en Iphone i den nattdunkla verandaateljén räcker liksom inte till.