Om bilden som vardagsvittne och modet att förstå.

Glädjen i att komma tillbaka från växthuset med dagens skörd fordrar ett fotografi. Bilden som bevis. Och bevisar för vem är den första rimliga frågan, vilken får stå obesvarad.
   Men nu ska det egentligen handla om allvarligare saker, i den fotografiska världen vill säga. Världsläget, klimatet, kulturpolitiken kan få vem som helst att gömma sig under en sten. Men det får som sagt anstå, så är det sagt. 
    Två tankar har cirkulerat i huvudet idag. Det där med bildens magi och problemet med att analysera bilder, om det nu ens är ett problem. I min profession ingick ofta att försöka studenten, eleven att förstå sin egen reaktion inför en bild. Du gillar eller ogillar en bild, varför? De flesta studenterna värjde sig för tanken att dissikera en bild. Var inte känslan "good enough", varför stöka till det bara för att någon bildanalysguru  har viktiga tankar om en bild. Eller var upplevelsen så fragil att den inte tålde att betraktas?  Så kunde man tänka men i det här fallet var det studenten själv som skulle göra arbetet, med tillägget att det var fritt fram att närsomhelst plocka fram Barthes, Sontag eller någon annan guru ur rockärmen. Men det är du som gör analysen, och det är din egen. Ungefär så var förutsättningarna. Och ska det fungera var nog en klassisk analysmodell bra. Denotationerna, konnotationerna, det privata kontextet och bildens allmänna kontext. Så långt är allt frid och fröjd. Men sen kommer den där frågan, mer eller mindre oundvikligen, det där något mer. Är det en utveckling av ett privat minne? Är det fyndet av ett punctum? Eller är det något som inte låter sig beskrivas–bildens magi, något som nog ofta blir synligt i porträttbilder, ofta de spontana där ett ögonblickets relation mellan fotograf och objekt uppstår. 

 Bilden  på Britt Marie är tagen med en Pentax spotmatic och ett Takumar 85 mm. Jag hade en förkärlek för det där korta teleobjektiven. Det där med brännvidd, bildutsnitt som berättarkomponent kan nog utvecklas mer. Var Britt Marie finns  just nu har jag ingen aning om. Men det slog mig när jag häromkvällen slölyssnade mig igenom spotifytrådar och sånt som jag på något sätt haft nån anknytning till, nära eller ytterligt avlägset så dök Clas  Jansson upp med den här låten. En tanke, en erfarenhet som säkert delas av många. Livet liksom.  

Kortkommandon kan vara rätt bra att ha.

På den tiden när min yrkesutövning gick ut på att bibringa kunskaper i bildbehandling och typografi var utlärandet av kortkommandon en av mina käpphästar. (Tråkigt nog delades inte min faibless för tangentbordets mysterier och möjligheter av eleverna. Kan bäst själv, liksom.)
   Och hur många av mina kollegor visste och förstod att i Word döljs ett system av arbetsbesparande kommandon, som inte bara sparar tid utan även uppkomst av tennisarmbågar och mikroskador i händer och leder. Ingen större framgång i missionen där heller. Men det kanske är fler än jag tror som använder tangentbordet. I så fall är allt bra.
   Ctrl Z, X, C och V har nog satt sig hos de flesta men hur många använder alt-kommandon i Officepaketet? Eller möjligheten att skapa egna kommandon i Adobe?

Den som håller ner alt-tangenten i Word kommer bli varse att alla kommandofält markeras med en bokstav. Tryck ner den på tangentbordet och det som fältet indikerar händer. Utan musförflyttning eller annat. Ibland kommer man in i en ny meny. Minns då att understrukna bokstäver via tangentbordet leder vidare till nya kommandon. Memorera gärna såna bokstavsramsor, till exempel alt W I 8 = dölj/visa dolda tecken. Alt-kommandon finns även i Excel och Powerpoint.

I Adobeprogrammen, här med exempel från Photoshop CS6 64bits kryllar det som bekant av kortkommandon och möjligheten att skapa egna är inte dumt. Alt-kommandon finns även där. En understruken bokstav betyder som bekant att om man håller ner alt-tangent och trycker ner den bokstavstangenten aktiveras det fältet och man kan bläddra vidare i det, så klart med piltangenterna. Att hoppa framåt mellan fält görs med tab-tangent och backa med shift+tab. Fast det där är allmängods och funkar även i Officeprogrammen samt i  de flesta webläsare.(För ett antal år sedan hade jag nöjet att diskret påpeka det för en rätt snorkig banktjänsteman som under illa dolda suckar navigerade igenom en blankett om nåt som hade lån att göra.)

Fönstret kortkommandon får man fram med alt+shift+ctrl+K. Ligger i redigera. I fallet ovan väljer jag att använda Skift+ctrl+L till exponering istället  för det i mitt fall sällan använda automatisk toning.
   Lager f7 tangent. Till visa/dölj Justering väljer jag  ctrl+shift+alt+7. Duplicera lager ctrl+J. Och så där kan man hålla på,  och gymnastisera hjärna och minne.

Och glöm föralldel inte, växla mellan aktiva program på skärmen med alt+tab eller alt+shift+tab om man vill bläddra baklänges. Växla mellan flikar i webbläsare med ctrl+tab.

Och, jo jag vet, för många är det här vardagsmat men det är väl ingen skada skedd om någon tjatar om det en gång till.
( Applemänniskor använder sina tangenter, mina exempel är i pc-miljön)

parentes

Stilla dagar på Krim. När Krim var Ukraina. Innan kriget.

(Kodak gold i en Nikon FG och 28/3.5. Scannat från en papperskopia.)

Visuell tradering

Ett ganska oförargligt ämne men hur kommer det sig att så många fotografier är så lika? Eller kanske mer av hur bilder och uttryck låter sig sorteras, i genrer och undergenrer och hur ofta man kan se att någon av ens egna geniala idéer redan är realiserade fler gånger än man kan ana.
   Att vi blir inspirerade av bilder vi ser och har sett är väl inget konstigt i sig, men hur går det till? I folkmusik talar man ofta om muntlig tradering, man härmar och försöker göra likadant men i processen tillför den begåvade uttrycket något mer. Och ett varningens finger, vi är ofta snabba med att värdera på en skala från bra till dåligt men ofta med rätt diffusa parametrar. Man kanske i stället ska tala om mer eller mindre annorlunda.

Dagens tanke som dök upp efter att jag lyssnat på "Kulturlivet med Gunnar Bolin – SRplay", den här gången med folkmusikern Sara Parkman. ( Det finns en jättelång lista med halvtimmeslånga inslag att välja och vraka i. Några nya avsnitt lär det dock inte bli, podden hamnade i SR:s sparpaket.) Men i det här avsnittet handlade det om bland annat om tradering, och som sagt, finns det en liknande mekanism när det gäller bildkonst och fotografi i synnerhet? Det är ju inte som i medeltidens och renässansens målarverkstäder där konstnärerna sakta men säkert lärde sig bildtillblivandets alla steg, från hur man tecknar och förbereder materialet för teckning till att slutligen landa i hur man målar jungru Marias blå klädnad samt avsluter med en liten förgyllning av det hela. Den som blir nyfiken på sånt kan läsa en liten bok av Cennino Cennini; boken om målarkonsten. Den kan man då och då hitta på Bokbörsen, eller på biblioteket (om det nu finns kvar).
   Om man bläddrar runt i Fotografisk årsbok, som ett exempel, eller STF:s  Årets bilder och liknande är det ändå lite överraskande att vissa motiv hänger med år från år. Inte bara fågelfoto (där det har hänt något stort och revolutionerande, men det tar vi en annan gång) utan även sånt som porträtt i vardagen, gamla människor, öde torp, unga människor i urban nattmiljö, oskarpa bilder, skarpa bilder, barn som leker, barn som ser underfundiga, djupsinniga, överrumplade ut. Hundar, katter, skånelängor, high key, low key, och så vidare, och så vidare.
   Är det då något problem? Det tycker inte jag. Men det som är intressant är hur bildsynen, bilduttrycken  traderas, inte muntligt men på något sätt visuellt. Man ser och tar efter. Mer eller mindre medvetet. Eller är det så att människan har ett antal gemensamma referenser, bilder, arketyper, för att slira in på C.G. Jungs domäner. Kan så vara, men är det inte snarare att fotografen känner en samhörighet med en miljö, uttryck  och traderar liknande bilder. För bildtraditionen vidare. Och visst är det lite märkligt att även i genrer som gatufoto är det lätt att urskilja en mängd olika spår. Fortsättning följer, typ.

Impressionism och utsnitt

Edgar Degas: Place de la Concorde i Paris ( porträtt av greve Lipic och hans döttrar) 1875.

Ta gärna en liten extra titt på den här målningen (länk till bilden i färg). Visst finns det  något fotografiskt över den, utsnittet, det frusna ögonblicket, det spontant fångade, figuranternas omedvetenhet om betraktningssituationen, ja, en del som påminner gatufotografi. Målningen är alltså inte beskuren, det här är originalutsnittet.
   Degas målade bilden 1875. Det är svårt att tro att han stod med ett skarpladdad staffli på Place de la Concorde och väntade in ögonblicket. Nej, målningen, som är en beställning, är gjord utifrån sammanfogade skisser hemma i ateljén. Men det finns något som skaver. 1875 borde de första kamerorna för torrplåt varit ute på marknaden. Lite smidigare, lite mer möjlighet att fotografera spontant genom att exponera flera plåtar och framkalla hela rasket i slutet på dan så att säga. Men slutartiderna var fortfarande långa även utomhus och i dagsljus. Vad tror vi att exponeringstiden ligger på i den här bilden, om den nu varit ett fotografi?
   Och Degas målning har så mycket av fotografi i sig, så som ett spontant fotografi i sekunden kan ha. Rörelseriktningen som förstärks av det stora tomrummet till vänster, rörelsen av en händelse förstärkt av en häst. De två flickorna, och hunden, som balanserar rörelsen och håller händelsen inne i utsnittet. Gestalten till vänster som delvis beskuren både avgränsar bilden men också tillför bilden med en berättarkomponent, den ställföreträdande iaktagaren. Och den impressionistiska måleritekniken som här i bakgrunden blir till en oskärpa. Och den befriande avsaknaden av gyllene snitt och andra hämmande idéer om komposition och principer. En exponering i rätt ögonblicket skulle man kunna säga.
  Märkligt att Degas kunde skapa en målning med så mycket fotografiskt flera decennier innan sådana fotografier dök upp över den fotografiska horisonten. (De här tankarna får bli ett komplement till vad konstvetandet redan vet.)