I snickarbon

Draken

Ibland, faktiskt rätt ofta hittar jag former som sätter igång ett tänk. Något visuellt. Som draken till exempel. Den kommunicerar väldigt mycket med Torsten Renkvist skulpturer tycker jag. Och en gång på det tidiga sjuttiotalet strövade jag på Moderna Museet i Stockholm. Just då höll Torsten Renkvist på att hänga sin stora retrospektiv. Med måleri, grafik och framför allt skulpturerna. Jag fick väl byta några ord. Utan att då  förstå att Renkvists konstnärskap skulle komma att hänga kvar som en ständig retning i mitt bildseende. Oklart hur egentligen. Och skulptur har nog inte varit mitt medium alls. Men en och annan fågelliknande sak har kommit ut ur snickarboa. Ett slags förenklingar, lite grann inspirerade av de ställningar man gjorde  vettar av en gång i tiden. Vettar, såna som man la ut för att locka till sig sjöfågel under vårjakten här ute i skärgårn. Mest handlar det kanske om hur mycket man kan förenkla och ändå behålla en trovärdighet i uttrycket. Och översätt gärna det till ett fotografiskt sammanhang.

Nån slags fågel

( Jag har en slags ateljé på verandan. Bakgrunder. Diffuserat ljus går lätt att ordna. Stativ och ett lite väl gammalt macro-objektiv, Nikkor 55 2.0 funkar bra med en D800. Nånstans i nån mapp har jag en bild på en sån där ställning för vettar. Jag får återkomma till det. Om jag inte missminner mig helt har AnnaKarin Boode, keramikern och skulptören några sådana i sin sjöbod. Och jag har foton på dem. Nåt jag får återkomma till vid tillfälle.)

En ganska rättvis jämförelse

Det är säkert fler än jag som gjort jämförelsen mellan mobilkameror och universalknivar, här representerad av schweiziska flottans (!) kniv. En variant av den berömda röda men här försedd med några utfällbara verktyg som passar bra ombord på ett flytetyg, schackelöppnaren till exempel.
Fast det var likheten mellan en kniven och mobilkameran som det skulle handla om. Och när man gör den jämförelsen är det rimligt att ställa sig frågan varför kameratillverkarna för snart hundra år sedan kom på idén med att förse kamerorna med genomsiktsökare eller lite senare enögd spegelreflex. What you se is what you get liksom. Inte alla fick sån sökare, några höll fast vid konsten att fokusera och komponera på en mattskiva och gärna då spegelvänt, typ Rolleiflex. Eller för att tackla en del tekniska tillkortakommanden med sökaren, förse den med en ”skorsten”som tillbehör, typ Hasselblad.

Min kniv har ett vasst och tandat knivblad som gör det perfekt för att såga av tågvirke. De flesta operationer går rätt bra, även om korkskruven är medelmåttig, tången kan ibland användas för att dra ut en fästing, den lilla pincetten ett skämt och visst är en tandpetare bra att ha men vill man verkligen ha den inbyggd i knivskaftet? Ergonomin är inte bra. Ett fickknivsskaft lämpar sig inte till allt som ska göras.
Min telefonkamera tar anständigt bra bilder och låter mig göra enklare redigeringar. Den upphör att vara vass i dunkelt ljus, svårt att se skärmen i starkt ljus ( en ”skorsten” vore kanske på sin plats.) Den ergonomiska lösningen? Ja, vad ska man säga.
Bra att ha i fickan, tillhands. Som en schweizisk armékniv.

Matfoto på västkustvis

En bild  på mat strax innan det blir mat och matfoto som inte är riktigt framme ännu. Jag hade turen att pricka in en trålare med havskräftsfångst (tre vokaler, tretton konsonanter. Slås möjligen av västkusktskt.) Så det blev att pinna hem med en par kilo nykokta ännu inte avsvalnade för snabbnedkylning. Man brer ut dem på tidningar och stoppar i frysen. Sen får man ha koll så att de inte fryser. Men jag passade på att knapra i mig ett par direkt. Ljumma. En delikatess!

En annan delikatess är strandkålen som växer här och där på västkustens stränder. Späda blad stekta i olivolja med lite vitlök, grädde och valnötter passar utmärkt till en pasta. Jag har faktiskt lyckats med att fröså strandkål från västkusten till ostkusten. Får se om de klarar vintern. Strandkålen är sällsynt eller rar som det heter i Stockholms skärgård. Mina två plantor lär  knappast bli invasiva i varje fall.

Glaskonst

På väg hem från baksidan till framsidan gör vi en avstickare till Högboda strax utanför Kil i Värmland och hälsar på våra kollegor Karin och Håkan. Ett par duktiga glaskonstnärer och tillika i någon bemärkelse födgenier.

Tittar på deras trädgård, där några sticklingar från vår trädgård tycks leva i välmåga. Äter en lunch, delikat är ordet och pratar lite gamla minnen och gemensamma bekantas öden och äventyr.

Mer om Karin och Håkan finner du här. Karin och Håkan har gjort flera offentliga utsmyckningar, ställt ut i USA och Japan och finns representerade både här och där.

(I såna här sammanhang är det nog färg som får gälla. Fujipro2 och 23/1.4. Vilket ibland får mig att fundera på varför 1.4.
I nittionio procent av fallen helt onödigt. Men har man en i arsenalen kan man ju nöta på den. Och så har den hyperfokalskala. En sån är aldrig fel.)

Några dagar på baksidan

Eller hur man nu väljer att se det. En vecka i Grebbestad hör till sommaren. Med utflykter, goda vänner och en eller annan god middag på verandan. Det goda livet. Det där som man önskar att alla borde få ha...
Några djupare tankar om den fotografiska bilden dyker kanske inte upp. Men några dagar av insamlande av intryck. Kameran som skissblock. Skissblocket. Idéer. Försök. Tankar. Det är liksom låt kameran gå. Knäpp på bara. Nåt användbart dyker kanske upp. Nån tanke uppstår kanske. Om man är receptiv. Som inte är så lätt att vara alla gånger. Som Saul Leiter till exempel. Han var nog sällsynt receptiv. En fotograf jag återkommer till då och då. Lite granna ouppnåelig men samtidigt en tröst i försöken att hitta nåt som kanske håller.
Bilden direkt ur en Iphone. Därav en lutande horisont. Och lite annat. Till exempel att jag glömde ta med mig en speciell sladd. Att min Wifi-överföring mellan kamera och padda inte vill fungera som den ska. Och lite andra tillkortakommanden hos såväl teknik som  brukare. Sånt som krånglar till det. ( Men vaxdukshäftet, anteckningsblocket fungerar som det ska.)