Det där med hud. En iakttagelse i tiden.

Nja, det är kanske inte hud i bokstavlig bemärkelse utan mer av hud som en metafor. Kanske en metafor för individualism. Kanske en bild av vår utsatta tid. Och det är som att den mjuka kontrasten, omvänd s-kurva, är ett av tidens viktigaste uttrycksverktyg. 
Men det är kanske så. Fotografer talar om objektiv och bländarlameller. Den som ser bilden talar om något annat.
Jag har sett väldigt många bilder från yngre fotografer, utbildade, professionella vars bilder uttrycker något åt just det individuella. Alltså, det individuella som begrepp. Jag har väldigt svårt att sätta fingret på riktigt vad det är. Men en sak känns säker. Det är mycket ett utnyttjande av digital teknik. Digitalt bildskapande med allt av vad det innebär i skärpa, dynamiskt omfång, verktyg i bildbehandlingen. Och. Att behandlingen är tydligt adresserad till vilken reproduktionsform bilden ska publiceras i.
Att fotografer arbetar med och utnyttjar tekniken är väl ganska naturligt. Och att fotografer gottar ner sig i de bitarna faller helt på sin plats. Men min fråga är, hur tänker, hur reagerar, hur tolkar mottagaren bilderna? När bilden har nått sin adressat är den så att säga färdig. Då har nästan hela kommunikationsprocessen gått i mål. Återkopplingen saknas, och den i sig är en egen historia.

Men nu till saken.Tonje Thilesen, en fotograf porträtterad i det senaste numret av den norska tidskriften Fotografi. (Fotosidan får ursäkta men här finns en hel del tidningsmässigt och redaktionellt  att lära.) Det här är just det hudnära fotografiet, livligt understött av matt papper och av det följande, raster och profil. Samtidigt upptäcker jag som ”bildpolis” ( Ja, jag odlar lite grann en språkpolisiär ådra också.) att Tonje gör sig skyldig till ett flagrant brott i bildvärlden. Spegelvändningen. En ung kvinna porträtterad i enlighet med rådande konsensus har en ring i vänster mungipa. Och, hon återkommer några sidor senare med ringen i höger mungipa. Dessutom, vilket bör få varje bildpolis att dra batong, hon har en jeansjacka med damknäppning. 
Okay. Ringar här och där må vara en sak. Men skillnaden mellan dam och herrknäppning, det går man inte förbi. Särskilt inte på jeansjackor.
Alldeles oavsett bildmässigt uppsåt. Vilket i det här fallet är bra, jag gillar verkligen Tonjes bilder. Men det finns vissa språkligheter att ta hänsyn till. Eller?

(Ja, det bör väl vara en bild på hud i ett sånt här inlägg. Den här bilden har dock väldigt lite av det jag försöker beskriva här. Man ska väl helst ha nytagna purfärska bilder i bloggen. Men det gick inte att åstadkomma idag.)

Francesca Woodman. Apropos fotografer i utkanten av FS

Sällsynt fotograf i FS bloggar men det finns, fanns ett fotografi vid sidan om de genrer vi mestadels engagerar oss i. Och nu är vi i ett sjuttiotal. Och bilder som är iscensättningar. Det gjordes en fin liten utställning med Francescas bilder på Moderna Museet för några år sedan. Signerad Anna Tellgren om jag inte minns helt fel. Och en fin bok, med förklarande texter. För det här är bild som behöver ledsagning. Dett är starkt.Och det visades en film om Francesca, på SVT, med hennes föräldrar i bakgrunden. Om Francescas historia finns så mycket på nätet att jag tänker inte trötta ut någon här.
Men som sagt, jag såg utställningen. Det var då jag upptäckte att anledningen till att jag hade svårt att uppfatta de sällsynt små kopiorna, på gränsen till kontaktkopior, troligen beror på starr eller något annat synfel.
Att skapa bilder i Francescas anda, på ett seriöst och allvarsamt sätt är inte lätt, men nog var Francescas bilder och öde en kittlande upptäckt för svårmodiga tonårsflickor i kursen fotografisk bild A.
Att hitta en egen bild som lever upp till Francescas bilder är inte enkelt. Så det får bli vad det blev. Nakenhet och kanske en möjlig utsatthet kan vara en gemensam faktor. Men så mycket mer är det inte.
(Jag misstänker  att Francesca Woodmans bilder och eventuell uppmärksamhet på hennes fotografi inte lirar helt klockrent med Sölvesborgsdoktrinen.)

Stig T Karlsson

Huruvida det här är Stig T Karlssons mest kända bild låter jag vara osagt, men som bekant den mest reproducerade. Blir man frimärke så blir det lätt så. Annars är boken ”Rumpan har gått” ganska lätt att få tag på antikvariskt. Och det handlar om flottning, närmare bestämt de sista flottningarna och följaktligen de sista flottarna. En epok som ligger alldeles, alldeles bakom hörnet. Så alldeles, att jag har träffat bekanta som något överraskat insett att flottning, det finns inte längre. Dock inte en av mina ungdomsvännner som valde den akademiska banan och skrev sin doktorsavhandling om just flottningen i Sverige. Han hamnade sedermera på Riksrevisionen men det är en helt annan historia som det heter.
Men tillbaks till boken som är en dokumentär skidring av flottningsverksamheten i norrländska älvar. Saklig, handfast med ett litet stråk av vemod kanske, åtminstone anas det i Stig Sjödins texter. Det är svartvitt, repron är kanske inte riktigt på topp, med Stig T Karlssons bilder som lirar lite på samma planhalva som Sune Jonssons. (Typografin är tidstypisk. Fyra Förläggare och Aktuell Fotografi.) Nåt att fundera kring är Stigs påtagliga, rent fysiska närvaro och närhet på brötarna. Det är inte helt ofarligt att balansera kring på hala timmerstockar. Och den här bilden på Mickel, det här är inte gymbroilermuskler utan sånt man får av kokkaffe och fläsk med bruna bönor. Och anar man inte prillan under överläppen. Det här är definitivt ingen tid att romantisera kring. Slit och släp och dåliga arbetsvillkor. Farligt på många sätt. Det var inte bättre förr men annorlunda, oftast sämre, vilket är nyttigt att komma ihåg.
Om Stig T Karlsson kan man så klart läsa en del på nätet. Om man vill.

En dag i början av september

kan börja med en död näbbmus på vägen. Sen kommer en ny regnskur. Nåja, man ska väl duscha ändå. 

Hjullastaren är inte i gång i dag så då betyder det mestadels tystnad.

En våt dag men den här överraskas av hastigt frambrytande sol. Det är gott om dem. Mördarsniglar kallas de allmänt men så mycket mord kan man inte se i de ögonen. Snarare en asätare som inte är nån finsmakare direkt. Släkten duger gott på menyn. Jag vill inte påstå att vi ligger i krig men med sax och en burk blir det en vända varje morgon. Är man invasiv så är man. Och får stå sitt kast.

Hörs det på tonen att det inte varit nån höjdardag. Det spännande fotografiet är avlägset.

Grått och varför finns det en ovilja mot svartvitt?

En hel dag i gråton. Ostlig vind och 8-9 m/s, alltså inte tillräckligt mycket för en upplyftande kuling. Ingen dramatik direkt. Det småregnar mest. Sitter på arbetsverandan och läser Brusewitz. Denne fantastiske stilist och tecknare. Men som ett eko från en lite granna annan tid. Ja, nog vet jag att Brusewitz nog fortfarande står rätt högt i kurs bland naturintresserade geronter men nog är det en annan ton, en annan tid i det han beskriver.
Så mycket natur är det inte i min idag, några ekorrar och visserligen, tror jag åtminstone, ser jag skymten av lärkfalken. En liten flock storskrak flyger upp vid stranden. En silltrut tittar på. Han verkar inte bry sig nämvärt. Allt detta skulle naturligtvis dokumenteras på bild. Men jag går i andra tankar. Det här med gråton. Och när verkligheten blir grafisk till sitt uttryck. Gunnar Brusewitz beskriver det rätt bra: Man kan beskriva årstidsstämningarna med grafiska tekniker; sommaren är en mjuk litografi, hösten en fuktig akvatint, snövintern ett träsnitt och våren en spröd radering på en kopparplåt.
Verkligheten må vara i färg, men dagar som denna är de svartvita ingredienserna påtagliga.
Så kommer en skur, smattrar mot verandarutorna. Det är ett ljud av trygg härlighet. Det minner lite grann om ljudet när det första senhöstregnet sveper in över en nyligen uppspänd och byggd båttäckning. Det är ett ljud som talar om beredskap och avslut. Man sitter nog torrt.
Men bland fotografer finns en tanke om att då verkligheten är i färg bör den återges i färg. Då har man nog missat två saker, dels att verkligheten faktiskt kan vara nästan i svartvitt (akvarellmålaren har ett par bra pigment att ta sig runt det här, Paynes gray och neutral tint). Men också att bilden inte är en repetition av den sedda verkligheten utan en tolkning av densamma. Mer eller mindre nära förlagan.