Om svängrummet och att inte vara exakt..

Idag strävar det fotografiska mainstreamspråket till exakthet. Knasterskärpa. Totalt dynamiskt omfång. Inget fel i det kanske. Fotografi har alltid strävat mot det. Den tekniska fullkomligheten. Bild utan ”svängrum”. Men är det verkligen det som är fotografiets högsta mål?

  En rätt uppmärksammad skrift i åttiotalets bildpedagogik var Betty Edwards ”Teckna med högra hjärnhalvan” som kom ut på svenska 1982. Bortsett från en del lite förenklade teorier, funderingar och praktiseranden av tesen om de två hjärnhalvorna och vad de står för innehöll texten en intressant iakttagelse om tecknarens utveckling från skapare av huvudfotingar till den fulländade tecknaren som återger verkligheten intill exakthet med sin penna och sitt papper. Men. Efter fullkomligheten? Vad händer sen? Jo, menar Betty Edwards, då utvecklas bildspråket till i ett nytt steg, där den fullkomlige tecknaren börjar bearbeta sin egen fullkomlighet och skapa en slags ny bildvärld eller om man så vill, sin egen dialekt, sitt eget språk. Kanske något åt det som ett lite uttjatat Picassocitat ” Det har tagit mig ett helt liv att lära mig teckna som ett barn”. Vilket får mig att tänka på ett utomordentligt bildreportage fotograferat av Jan Olow Westerlund om en konstnärs utveckling. Fotografisk årsbok 1970. Bläddrade i den alldeles nyss.
   Med svängrum kan man nog mena att ha den tekniska förmågan att kunna göra en bild som är (nästintill) perfekt vad gäller skärpa, kontrast, utsnitt, dynamiskt omfång och en del andra eftersträvansvärda parametrar. Men att i det ögonblicket våga fråga, hur går jag vidare? Vad händer om jag tummar lite på skärpan? Hur förändras bildens uttryck? Om jag skruvar lite på kontrasten? Eller för färgfotograferna–att skruva lite, lite för mycket, eller lite mindre på klarhet och mättnad (om vi nu pratar med digitala fotografer) eller drar ner lite på en färgkanal till förmån för en annan. Eller att våga gå från färg till svartvitt?
   Svängrum är kanske den egenskapen, eller modet, att gå utanför regelverket. Att se lite mera. ( Att teckna är att se. En essay av John Berger som jag ofta återkommer till.) Och jag lär återkomma.

(den här bloggen är adresserad även till gatufotografer. Jag tror i min fåvitskhet att det här är en angelägen fundering även för gatufotografer. Som vill utvecklas.) 

Bild. Siesta. 29 grader. Torr vind. Den sommar de mest inbitna klimatförnekare nog till slut fick en klump i halsen. Iphone6. Lite snapseed på det.

Oddners riktningar

Georg Oddner var fenomenal på att hitta vinklar och riktningar i sina bilder. Det här måste ha handlat om dels en förmåga att i fotograferingsögonblicket se möjligheten i motivet men framför allt se möjligheten när bilden nått mörkrummet.
   Man skulle kunna ta en linjal eller en passare och dra upp ett raster värdig en renässansmålare. Och att ens nämna det ställs frågan om Georg Oddner tänkte så. Eller för att han var trummis och med största sannolikhet hade ett utvecklat sinne för rytm. Vilket leder till en följdfråga. Är bildrytm likvärdigt med musikrytm? Finns det ett samband? Tveksamt eller är det en sån där synestetisk egenskap som en del människor tycks ha fallenhet för. Oklart om detta.
   Men åter till Oddners bild, en av många från Oddner och Marianne Hööks reportageresa för Veckojournalen till Sovjet i mitten av femtiotalet. Många av bilderna har det här. Blickar, profiler, rörelser som går kors och tvärs genom bildytan. Som blixtar, som energin i bild. Att det är svartvitt gör så klart saken än tydligare. Det svartvita talar bild mer än färg. Oftast i alla fall.

Vi arbetar i sommarateljén.

Jag gör en annan reflektion, den där om den digitala förträffligheten. Det slår mig att många digitalfotografer som fotograferar svartvitt arbetar som en tecknare med satinmatt papper, mjuka blyertspennor, stompfar och fingertoppar som mjukar upp valörer och skrafferingar. Som tecknare som kan återge exakt. Det slår mig också att mycket av det äldre analoga fotografiet, som Oddner med flera tecknar med lite grövre pennspetsar, lite mer gräng i pappret, lite mer expressiva pennstreck. Lite mindre exakt, lite mer svängrum. Att ta sig förbi det exakta och gå vidare är ett intressant steg. En del väljer att arbeta med de analoga metoderna, en del försöker att återskapa svängrummets bildspråk med digitala metoder. Det är inte alltid så lätt. Något att återkomma till.

Om skaparglädje

Brukets målarskola på Blidö i Stocholms norra skärgård  drivs av konstnären Mats Åkerman. En vecka under sommaren fylls skolan av vetgiriga, intresserade målarämnen. Här snackar vi entusiasm. Och, naturligtvis en avslutande utställning. Tradition. Målarskolan har varit i gång över trettio år. I år blev temat porträtt, självporträtt. Det är i såna här miljöer som amatörer, de som älskar, trivs.Visste du förresten att ett av Englands äldsta sällskap är The Society of Dilettanti grundad redan 1734. Ett sällskap av ”noble men and scholars” som gjorde sina europeiska bildningsresor till Italien och Grekland. Sällskapet finns fortfarande och är en rätt betydelsefull donator och aktör i det engelska kulturlivet. Det om dilettanter och amatörer. Men skaparglädjen är omisskännlig varhelst den uppenbaras.

Lars Erik Enberg kör en liveshow framför staffliet. I korrekt klädsel. 
I sammanhanget är det viktigt att veta och förstå att amatör inte är en kvalitativ värdering. Det finns många amatörer som klår de professionella i många sammanhang. Inte minst inom fotografi. Vad och varför det är så är en källa till nya (nygamla)  diskussioner,
Huvudsaken är väl ändå att det skapas. Med entusiasm.

En sommarsväng till Stockholm

En liten sväng till Stockholm får det bli. Tar man morgonbåten klockan sju kan man ta frukost ombord och kliva av vid Strömkajen strax för elva. Djurgårdsfärjan är inte dum för att ta sig fram mellan city och Allmänna Gränd på Djurgården.  Mobilfotografer som envisas med att hänga över relingen på båtar, eller hög broar och slikt, får mig alltid väldigt nervös. En knuff i ryggen så är telefonens saga all. Ja det är det där med ergonomi. Hon spretar iallafall inte med lillfingret.

Vi tar en sväng på Liljevalchs och vårsalongen. Det är coronaglest med besökare. En lågmäld salong sägs det och vi är böjda att hålla med. Två okända besökare granskar mitt verk, En vandring i Europa. Fyrtiofyra teckningar från vandringar i Frankrike. En bild ungefär varannan kilometer. Ett pågående projekt som delvis handlar om de ofrivilliga vandringar upp genom Europa. Jag känner en del som har gått från Iran och Afghanistan. Från Syrien och Libanon. Och en del som vandrade på Balkan för trettio år sedan. Att vandra är inte alltid en avkoppling. Europa är fullt av fotspår från de som flytt.

Vi toppar med ett besök på Moderna Museet. Och ser en riktigt bra utställning med måleri av Lynette Yiadom-Boakye. Se den om ni har möjlighet. Pågår till den 19 september. Så går vi genom Modernas trädgård, med Picassoskulpturerna. Och då kommer jag helt plötsligt att tänka på ett foto taget av Rolf Wertheimer på sagda plats. I bildens mitt står en långhårig yngling, Lennart. Han gick bort för några år sedan. Vi hängde ihop som ler och långhalm en kort men intensiv tid i början på sjuttiotalet. Det var bland annat musiken som förenade. Lennart var en duktig gitarrist, med en viss faiblesse för den tidens hårdrock. Är jag med på Wertheimers bild? Nä, troligtvis lite till vänster utanför bild. Konserten är, om jag inte missminner mig bland andra Greg Fitzpatrick, Samla Mammas Manna och kanske nåt mera. Oklart om detta. Och i såna här bildminnen rullar ännu mera minnen fram. Som en bokrulle. Personliga minnen från musikens sjuttiotal.

Sen blir det kvällsbåten hem. Nåt lite från serveringen, ett glas vitt. Vid hemmabryggan innan nio. Fin dag.

Andmat och lite grann om efterbehandling och murrighet.

Jag passade på att fotografera lite växter under senaste besöket ute på kobbarna. Andmat är ju som bekant en väldigt liten sak men tillsammans kan den täcka stora vattenspeglar. Här är det en liten vattensamling som dessutom inte alls är täckt. Det har diskuterats om den är ätlig men jag tänker inte prova. Det finns grönsaker som är säkrare och mer lättillgängliga.
   Den här bilden är tagen med Fuji Xpro2 och ett 23/1.4. Av ren lättja redigerar jag ibland bilderna i snapseed direkt på Paddan. Det är praktiskt och  ganska bekvämt. Men resultaten är sällan på topp. Om det beror på mjukvarans tillkortakommanden eller att en Ipads skärm inte lämpar sig för bildredigering vet jag inte men jag har en känsla av att en Ipad, och för all del hela kedjan av smartphones, plattor med mera arbetar med en slags glädjekalkyl. De visar bilden bättre än den är, om uttrycket tillåts. Det bekräftar ofta min tanke om att bilder och tekniska lösningar är slutna världar. Om jag tittar på den här bilden i PCmiljö med en hyfsat väl kalibrerad skärm ser jag en ”annan” bild. Kontrast och färgmättnad  är annorlunda. Histogrammet visar helt andra värden. En snygg bild i paddvärlden är inte alls lika snygg i min dedikerade bildredigeringsdator. 
  Björn Björnsson skrev ett intressant inlägg på FS härom veckan om natur och fågelfotografiets tendens att bli mer murrigt och dovt i tonerna.  Och det verkar alltså som om ”murrigheten” observeras i fler genrer. En förkärlek för detta hittar man ofta i porträtt i pressen, särskilt DN tycker jag. Och synnerligen i porträtt (lördagar, söndagar.) Och frågan dyker som vanligt upp. Om det är nu är något som syns i bilden så bör det betraktas som en berättarkomponent. Och vad berättar i så fall murrighet?
  Tål att tänka på.