Sena januari

Sena januari är flockar av skrak, knipor och alfågel på Svartlögan. Och knasterblått. NNV och kuling i byarna och nån minus. Men ljuset är en månad högre. I morgon blir det svinväder och mer därtill allt eftersom säger de. Storm och  snö på söndag. Sen kallt. Men igår det stod vinden på SV och regn och tempen på 5-6 plus, vid Furusund kom tjockan, så tjockt att till och med vägfärjan gick med mistlur.  Man kan inte anklaga vädergudarna för enformighet i alla fall.

Ju mer värmeenergi i atmosfären, desto mer rörelse och skillnader. Man borde lyssna på vetenskapen, till exempel Klaus Hasselmann och Syukuro Manabe, nobelpristagare  2021. Som Greta och miljontals ungdomar världen över försöker få politiker att förstå. Det finns många Gretor världen över. Tur är väl det.

(Fuji Xpro2 och kitobjektivet 18-55mm. En tanke slog mig att det borde inte vara så svårt att göra en ”tape” eller nån annan markering med bländartalen på bländarringen. En nackdel med objektiv som bara visar bländartalet i sökaren är att det egna minnet ofta är väldigt kort. Nån som har tänkt i samma banor?)

och hur oskarpt får det egentligen va?

Helena Wallberg är en ung konstnär som arbetar med ljus och organiska former. Frågan är hur oskarp en bild får vara. Eller rättare sagt var tillåts skärpeplanet ligga? Så kan man också tänka. Finns nog ingen bra algoritm för det. Fast Helenas grejer är liksom lite oskarpa de också, lite oprecisa i formen. Precis som de är tänkta att vara.

Rosenlundare, genrer och sånt.

Exempel på diskbänksrealism eller bakgårdsromantik. NY.

Oftast är det fotograferna själva som placerar sig i genrer eller nån slags gemensamt utformade bildstilar och det är också i sådana forum man publicerar sig. Som bildläsare förstår jag då att fotografens intention är att den publicerade bilden ska ses i ett sånt kontext. Gatufoto, till exempel. En genre och kontext skapad av gruppen själv med sin egen bildmanual att förhålla sig till. Det här är inget konstigt eller nytt, bildhistorien ända från renässansens ikonografier har gett läsaren riktlinjer om hur bild ska läsas, och tolkas.
   Fotokurser, fotolitteratur, läroböcker, diskussioner i fotoklubbar med mera sysslar inte med annat än just att, förutom rent tekniska spörsmål, placera, analysera och tala om hur bilder generellt ska läsas.
   Det finns parallellt med tanken om att försöka förstå bildens budskap och mening, en idé om en slags oskuldsfullhet i betraktandet av bild, att stanna vid maggropen, känslan och konstaterandet att man tycker om bilden, eller inte. Där stannar det. men jag vill gärna förstå varför jag känner som jag gör inför bilden. Ungefär som jag med mer kunskap säkert skulle förstå en fotbollsmatch egentligen fungerar. Bollens långa väg mot mål men hur och varför, den kunskapen saknar jag, men jag är övertygad om att med den skulle fotbollsupplevelsen bli betydligt mer spännande och sammansatt. 
   Men vad rosenlunderiet anbelangar. Varför ett ålderdomshem i Stockholm blev synonymt med en viss typ av fotografi kan vi hoppa över här, även om den har sin enkla förklaring. Bengt Björkblom har en tydlig poäng i ett blogginlägg härförleden. Han förespråkar ju ett Straight Photography, nånting som bekant ligger en bit ifrån rosenlunderiet, och, pictorialismen.
   I dag borde vi som sagt kanske tala om den nya digitala pictorialismen som ganska oblygt lanseras av mjukvarumakarna och fotobranschen i sin helhet. För vem vill inte ta en bra bild som gillas av alla. Och vad gillas? Ja, idag är det inte bakgårdar och diskbänkar. Kom nu ihåg att digitalt foto är kvantitativt oändligt större än den lilla bildvärld som syns på FS. Det fina vackra gillas. Provokationer och andra konstigheter gillas förvisso av en liten intresserad grupp bildläsare och utövare, men massan, massbilden talar om något helt annat.
   Slut för den här gången med en fotografisk tolkning i ungefär samma anda som "Svan på lugnt vatten". Oljemålning av artisten Eugen A:son Renard (hämtad i Birger Sjöbergs Kvartetten som sprängdes. En mycket trevlig svensk roman.)

Från sällskapslivet

Det lilla sällskapslivet...

Några tankar runt ett gatufoto

Mottagning i röntgenbussen. Harald Broander. (Ronehamn Gotland augusti 1943. Rolleiflex 1/50 f 5.6. Årets bilder-Svenska turistföreningen 1943.)

Om den här bilden är ett gatufoto eller ett dokumentärt foto är sannolikt en definitionsfråga. Bilder på människor som av en eller annan anledning står i kö är ett ganska vanligt motiv, jag tänker lite osökt på en av de mest berömda köfotografierna, MargarethBourke Whites välkända bild. Men det finns fler. Nånting speciellt med köer som motiv måste finnas. Vad berättar de om? Varför står folk i kö? Nånting ska hända, nånting fattas dem. Utsatthet, utsållning. Något gemensamt. Berättelsen ligger helt enkelt nära och tillgänglig för läsaren. Kanske är det kontexten som är ingången, en rubrik, en tydlighet i bilden, eller en polarisering som i MBW:s berömda bild.
   När Harald Broander tog bilden var kanske hans syfte att dokumentera en händelse, skärmbildsbussen i Ronehamn var väl en stor sak i sig och Roneborna har säkert gått man ur huse för att bli skärmbildade. Tuberkulosen är fortfarande en realitet i landet. Hur många här på FS har för övrigt fått sina lungor röntgade i sjukvårdens jakt på tuberkulos? Kan bildens första syfte vara att hamna i Gotlands Allehanda? Och därefter skickats in till Turistföreningens årsboksredaktion. Och där vunnit intresse, som en spegling av tillståndet i Sverige 1943.
  Men visst uppfyller bilden gatufotots regelverk. Handen på hjärtat, något mästarskott är den inte även om det går att utläsa en hel del om samhället i stort och i smått i bilden. Den är idag ett  tidsdokument. Vilket är nog så viktigt och inte är att förakta.