Rysk konstnär och lite om foto

En intressant och sammansatt utställning visas just nu på Konstmuseet i Uppsala
Promzona – Pavel Otdelnov. Se länken här ovan. Intressant för en fotograf i det att Pavel arbetar mycket med fotografi som förlaga. Lite grann som med kameran som skissblock. Stora bilder som ser ut som vore de fotografier är i själva verket ett skickligt genomfört måleri. Det påminner lite grann om amerikansk superalism från sextiotalet men här  betydligt mer ruffigt och nervigt, realismen till trots. Det här är dokumentär konst med flera ingångar, sovjetstatens sönderfall, arvet från andra världskriget, miljförstöring, miljögifter med arbetsskador och död. Elände med andra ord. Samtidigt ett sökande efter familjen och rötterna.
Drönarfilmer blandas med objekt och fynd från platsen.
Sevärt för den som har vägarna förbi.

Inte korn.

Mest för att tillfredställa nån slags nyfikenhet. Skärpa är inte svårt, kräver blott en välfylld plånbok sägs det ibland. Oskärpa, raspighet och korn är väl lite knepigare. Men subtil mjukhet i underexponeringens gränsland blev plötsligt, oklart varför,  intressant att undersöka. Hur gör man eller rättare sagt hur kan man göra i en digital värld?
   Man kan arbeta med flera lager, ungefär som när man förbereder en HDR-bild. Utifrån en rawfil göra ett par olika exponeringar i CR. Den ena mycket mjuk och kontrastlös, den andra ljus men med en aningens mer kontrast i de mörka partierna. Då kan det vara bra att använda sig av en lagerstil på lagret med mera kontrast så att man kan göra en "övertoning" i det lagret. Håll ner alt och dra i regeln för det ljusa så delar den sig, det vill säga en övertoning skapas. Beroende på viken typ av lagerefffekt man väljer får övertoningen olika resultat. En del användbart, annat mindre. Man kan mixtra lite själv, undersöka och kanske sluta i ett makro. Eller leta reda på ett Youtubeklipp som beskriver det här. En "kunskap" man inte sällan glömt bort efter en vecka.
Och slutligen kan man fundera över vad nu den här operationen ska vara bra för, annat än att stilla en viss nyfikenhet. 

Runt hörnet

"Konsumtionen av kameror och fototillbehör för hobbybruk lär i Sverige 1971 ha omsatt cirka 350 miljoner kronor. Instamatic-kameran har blivit en försäljningssuccé; på tio år har 1 miljon exemplar sålts bara i Sverige. Upp mot hälften av alla foton som framkallas är tagna med patronkamera−och det produceras i vårt land mer än 275 miljoner årligen!
Vari ligger lockelsen hos dessa fotografier som vi så ivrigt studerar och sparar för framtiden? Är det begäret efter visuella vittnesbörd om vår existens: vi ordnar kronologien i fotoalbumet−förstärker vi vår identitet med bilderna som handfasta bevis på vår privata historias fakticitet?" (Ur Bildanalys Gert Aspelin: Bilden i sitt språkliga sammanhang. Gidlunds 1973)

Om Gert Aspelin och du och jag bara vetat om vad som väntade runt hörnet. 

Om den goda smaken, lättsmält eller svårtuggat

I går kväll satt jag med J H Engström Revoir i läsfotöljen. Det är en inte helt enkel bildberättelse, ett stycke lyrik eller åt det hållet. Den blir inte enklare av Christian Caujolles bifogade text. Det här är ett bildflöde där läsaren, jag, söker efter en nyckel, bara en liten antydan till ingång. Naturligtvis kan man se bildflödet uppdelat i enstaka bilder, som enstaka poem under en övergripande titel. Men, som nog de flesta håller med om, den här typen av bilder och berättande läses inte med de vanliga fotoglasögonen på näsan. Det krävs något lite mera av läsaren.

Jag tog en vårpromenad och hamnade i ett rivningskvarter i närområdet. Myndighets och administrationsbyggnader som nu står i den där väntan på att grävskoporna ska komma. Det blir så för hus, en stund av utvädring, avklingandet av arbetsplatsens alla ljud innan alla glömda lysrör släcks och strömmen slutgiltigt bryts.
Det blev också en tanke runt  hur olika pictorialismen kan gestalta sig. Vad blir fotografen påverkad av? Vilka bilder inspirerar? Jag får ibland en lust att skruva bilderna åt det bleka urvattnade sättet som tidigare var något av J H Engtröms signum. Fast han arbetade (arbetar?) i den analoga världen. Nu ska man veta att J H inte är den enda att arbeta med den här typen av färgbehandling, rätt många har excellerat i det och rätt många epigoner finns också och det ska också sägas att det är inte alldeles enkelt att få till just den där rätta blekheten. Det kräver nog en hel eftertanke.  Nånstans har jag läst att just dessa efterföljare har fått J H att byta uttryck flera gånger i karriären.
Men vad många nog missar är att en bildstil, en pictorialistisk attityd, helst bör  bottna i ett eget temperament för att bli helt trovärdigt..

Så får varje fotograf eller andra bildmakare också för övrigt gå till sig själv och hitta sin bildstil, sitt uttryck. Och landar man i den goda smaken, det lättsmälta eller det spontant sett fula, det svårtuggade. Ja, det är frågan. Men vad är den goda smaken? Den goda smakens dagsform. Vem sätter agendan? Och om det stannade vid den goda smaken.

Nog finns det en anledning att vara lite granna orolig.

(Fuji Xpro2 18/2.0 Blekningen av färgbild sker nästan lättast redan i rawkonverteraren. Man ska tänka på att också få ner intensiteten även i de mörkaste tonerna. Ett sätt att komma åt det är att blanda två lager i PS eller motsvarande program, men det får jag återkomma till. De svartvita har som vanligt fått en vända i Efex silver. )

I grafikverkstan

Traditionell koppargrafik som olika former av etsningsförfaranden har av tradition varit fyllda med mängder av mer eller mindre ohälsosamma kemikalier och annat stoff. Mestadels mer ohälsosamt. Det är toluen, balsamterpentiner, lösningsmedel i alla de former, det är etsande syror, salpetersyra förespråkas av en, holländska badet (saltsyra och kaliumklorat) av en annan. Järnklorid av en tredje har ofta varit det minst skadiga alternativet. Som sagt, inget för god hälsa och inte minst Big Nono för avlopp och natur.
    Därför är det trevligt att det utvecklats flera olika mer hälsosamma och miljövänliga produkter att pyssla med. Vattenlöslig etsgrund, den hinna som läggs på kopparplåten för att förhindra att syran kommer åt plåten annat än på de ställen där man tecknat med radérnålen. Såpa, rapsolja och snälla färgborttagningsmedel har ersatt lösningsmedlen.
Söndagen tillbringades i grafikverkstan för tester och prov av olika miljöanpassade varianter av grafiska tekniker.

 En "pinne" av kopparplåt tejpas fast på baksidan och resten täcks med vanlig packtejp.

Och själva etsningen sker med elektrolys i en kopparsulfatlösning. Plåten nedsänkt till höger och den andra polen i form av en bit ugnsgaller till vänster. Lite ström på det via en transformator. Mellan 15 minuter upp mot en timme i badet beroende på hur man vill att linjen ska bli. Och det finns bra möjligheter att göra akvatintetsning, Adjö akvatintskåpet med asfaltpulver som låg som ett damm både här och där. Även inombords.

Resultatet är oväntat, överraskande bra och kan som sagt göras med ett ganska gott miljösamvete. Kopparsulfatlösningen återanvänds många, många gånger och är inte speciellt farlig om den hanteras med omsorg.

Det är svårt att låta bli svartvitt och lite kornigt när en grafikverkstad ska visas i bild, så här får det bli lite Efexpyssel.