Gotland 2. Mest om en fyr.

Att bo i en fyr är lite speciellt. Även om man inte bor i själva fyrtornet utan i den byggnad som är en del av själva fyren. Med en anmärkningsvärt stor trapphall. En stenbyggnad som känns lite malplacerad men byggd i den tidens stil och efter den tidens behov. Vi sover i ett rum som tidigare varit skolsal. Fyrvaktarbarnen skulle ha sin bildning de med.

Trappan upp till själva fyrlanterninen.

Siste fyrmästaren på Stora Karlsö. Därefter automatiserades fyren och fick en annorlunda fyrapparat, sealed beam, som inte fungerade så bra. Numera sitter det en motsvarande 1000W ledlampa i lanterninen. Den lyser tillräckligt.

Stora Karlsö fyr LFl(2) WR 12s 56 m 16M. Två långa blixtar i tolv sekunders intervall. Fyrljuset 56 meter över havsytan. Ljuslängd 16 sjömil (29,6 km)

Gotlandsvecka

Några dagar hos goda vänner i Ljugarn hör våren till, i år kompletterat med ett besök och övernattning på Stora Karlsö. Redan här kan avslöjas att det fotografiska i tillvaron utsattes för prövningar. Är man ornitolog i nåt avseende, vill man fotografera fåglar, eller orchidéer? Vackert placerade buskar och träd mot en obruten horisont? Här lurar trivialbilden i vassen om man säger. Och massbilden ligger bara ett delningstryck bort i Iphonen.
  En liten utrustningsfråga dyker upp. Vilket kamerahus till vilka objektiv? En D800 med en 70-200 kommer man inte långt med, inte ens med en 2x teleplus. Oaktat att beskärningsfaktorn är nära 200 procent. Om det gäller fåglar alltså. Med ett makro påskruvat går orchidéerna inte säkra, eller annat grönt för övrigt. Så infann sig tanken att bara ta med en Fuji Xpro2 som har tillräckligt med sensor för att klara lite beskärning. Något dedikerat fågelobjektiv saknas nu i arsenalen och hur många gånger har jag inte sagt mig själv att fåglar får de som är bättre skickade vare sig det gäller utrustning eller handaskicklighet ta hand om. Jag nöjer mig med floran, och naturskönt utportionerade buskar och träd.  

Trivialbild och massbild ja. En bildanalytisk fråga eller kanske än mer en fråga av bildkommunikativ art. När blir bilder massbilder och finns det situationer när massbilder byter skepnad och blir något annat? Eller borde man kanske byta ut begreppet massbild mot sociala media-bild? Fast det är liksom lite svårare att säga. Vem vet, ett nytt begrepp kanske dyker upp.
Jag har under några dagar samlat på mig ett antal bilder som i ena stunden lätt kan föras in i kontextet socialtmedia-bild och i nästa stund appliceras i ett trivialbildsammanhang. 

En byggnad tilhörig Stora Karlsö fyr. En röd stuga som lär vara en av de mest fotograferade röda stugorna i landet. Åtminstone på tio i topp-listan.

Är man på Stora Karlsö ska sillgrisslorna ses och helst fotograferas. Här sedda ovanifrån. Med en Nikkor 105/2.5, lämplig adapter och en teleplus x2 på Fujin. Nja...hur var det nu med fågelfotograferandet.

Åda ruvar stillsamt. Närgränsen till ådan är inte många meter, det är nästan som gatufoto.

Bilden som bevis. Säsongens första ejderungar fotograferade. Fyra stycken  varav två syns i bild.
Fortsättning följer.

trefjärdedels fotografer

Tre fjärdedels fyra fotografer hälsar på. Oskarpa på bild men desto skarpare själva. Per-Erik Åström Göran Tonström och Krister Kleréus.

Galleri Ett, Walmstedtska Gården Uppsala

Om baksidor och innanför

Björn Thundal bloggade för några veckor sedan om baksidor, och Jerry S bloggar om en nyinförskaffad Stortriss. Sånt som får en att titta runt lite i närområdet och fundera runt båtar. Här ligger från vänster en uttjänt segeleka. Akterspegeln och alla bord som ansluter är och var helt ruttna varför ekan fick gå i hagen som det heter om gamla hästar. Numera lekplats för barnbarnen som också lärt sig skillnaden på båt och träbåt. Träbåt är en klass för sig om man så säger. Därefter en Trissjolle som skulle kunna bli nåt med nedslipning, några lager gelcoat, lite förstärkningar här och där. Men då vore det på plats med ett tält som möjliggör arbete, väderskyddat och i lugn och ro. Längst till höger en liten släpjolle som räddats ur evighetens förgängelse. Den tjänstgjorde en vinter som slängkälke på båtklubben till barnens glädje innan den återtogs till tjänsten som just släpjolle.
   Och varför detta inlägg? Kanske därför att bilden är vardaglighetens bästa ledsagare. Massbilden. Småttigheternas dokumentation. Bilden som bekräftandet av nuet. Hur många har inte ägnat sig å det?

Så det om bildens funktion. Eller kanske snarare fotografiets funktion. Fotografiet som besannar den eviga maximen, en bild ljuger aldrig. Ja, alltså bilden stämmer säkert men är det säkert att verkligheten framför linsen stämmer överens?
 Ja, sådana djupsinnigheter kan lätt drabba när man står i monotona sysslor. Som vedklyvning till exempel. Numera klyvs veden med hydraulisk kraft, även om det finns en alldeles utomordentligt välvässad klyvyxa i boden. Men som sagt monotonin och iakttagandet av de spår nåt slags kryp i vardande ägnat sig åt under barken på den döda björk som Göran Howding, arboristen så flinkt plockade ner i småbitar häromdagen.
  Och förstår helt plötsligt något. Hur dessa skridfän kommer in som ägg via en liten spricka i björkens bark där äggläggerskan placerar ut sina kommande avkommor i en rad och dessa kläcks och börjar gnaga sig utåt. Utan att störa sina syskon. Och alltefter som de växer till sig blir spåret bredare och bredare. Sen ser jag inte mera, men antar att hackspetten och några andra har vinterkalasat. Några lyckades kanske bli vuxna och fortsätter evighetsarbetet med att i sin tur kalasa på andra björkar och så kommer hackspetten och är nu inte naturen lite granna tjatig.
   Att en hel björk råkar ut för ett sånt här massivt angrepp beror enligt vår kunnige arborist  på den exeptionellt varma och torra sommaren 2018. Sånt fixar inte en björk, de "kokar torrt" helt enkelt. Det normala är att björkar dör relativt långsamt, de ruttnar inifrån så att säga, står där som ett vitt näverrör med bara smul innanför. Men att de blir stående som den här, färdigtorkad ved är tydligen mindre vanligt.

Och då till det fotografiska. Vid första nyfikna titten är det mobilen som halas upp ur fickan så lättjefull man är. Men vid arbetspausen hämtas i alla fall en lite vassare kamera och det hela avslutas med ytterligare en kamerahämtning nu i form av en  extravass kamera med macroobjektiv. Det blir lite roligare på det viset.

Det fick bli lite svartvitt också. Här ett ingångshål i barken. Bara ett hål men väldigt många ägg verkar det som. Ja är de inte påhittiga de där skridfäna så säg. (Nån mer än jag som ser ankan?)

Rapport från vardagslivet

Göran Howding, arborist plockar ner en död björk åt oss som står väldigt nära både elledning, granne och växthus. Inget för amatörer. Eller de med svindel.

April har varit torr och kylig, bortsett från den fukt som kom som regn snö i början på månaden. Men visst har vi saknat de ljumma vårregnen som tassar så hemtrevligt på taket. En klimatförnekare kan nog ta det som en intäkt att det är kallt. Men kylan betyder bara att värmen är någon annanstans. Till exempel i Indien och Pakistan där det nu är onödigt varmt, och torrt. Det där med torka oroar oss mest, som de dedikerade odlare vi är. Vi tänker om, planerar köksträdgård och resten utifrån ett torrscenario. Får se om det räcker. Att Östra Svealand kan räkna med ett torrare och varmare klimat är ingen nyhet i meteorologiska kretsar och det är nu efter ett antal torra somrar vi kan ana en trend. Och snart har det gått, de där trettio åren som behövs för att konstatera en eventuell klimatförändring. Vi får se. I universitetsstaden på slätten har man i alla fall noterat att staden gått in i en ny klimatzon, den varmtempererade. Ja, ombyte förnöjer, men nog vore det kanske bäst med lite småruggiga regniga somrar ändå.

För övrigt hade vi fint främmande på Galleri Ett häromdagen. Tre fjärdedels Fyra Fotografer hälsade på. Mycket trevligt tyckte Penja som ställer ut och jag som tittat in.
  Att Fuji  inte utrustat sina kameror med ett lås för exponeringskompensationsvredet är märkligt. Så svårt kan det inte vara tycker man. För en egenhet som Fujikameror har, åtminstone de modeller jag ägt och äger är att det ofta är så att man har kameran inställd på exp-kompensation ett snäpp minus från noll, och bländaren lite lagom 5.6 med 23:an. Det funkar till det mesta. Om man då flanerar lite så där tillbakalutat och flanörfotograferar vad som sker i staden, stoppar ner kameran i beredskapsryggsäcken så har kameran i smyg därinne i ryggsäckens varma dunkel lite diskret ändrat både expkomp. som bländare. Sånt här borde den vaksamme fotografen vara beredd på. Det händer som sagt då och då. Kan man tycka.  

En lite kompis dyker upp i gräset. Bilden tagen med förra generationens mobilkamera. Här ser man bristerna men visst, de senare modellerna är vassare. Synd bara att de inte har genomsiktsökare. Att vi i år för första gången har en spelande enkelbeckasin (horsgöken eller himmelsgeten) ovanför taket är denna vårs lilla extrabonus. Men det blir ingen bild på det. Lämplig utrustning saknas.)