Konsthantverk

Pia Ulfendahl, keramiker. Pia arbetar ofta med former ur naturen och det är ingen lång tanke till Bertel Bagers bok Naturen som formgivare med svartvita bilder. En bok som kom ut 1955 och har tryckts i ett par upplagor, de första på Nordisk Rotogravyr.

Pias utställning är sevärd och en andningspaus, i det vackra, det som trots allt består.

Bilddagbok och om bilders redundans

Bilddagbok den fjortonde februari. Svarlögafjärden sedd från Österbåts. I kikaren kan man se knipor, vigg, skrake och ser vi inte en salskrake också. Längre ut ligger en flock alfågel. Mot kvällen börjar de sjunga. En säl simmar lojt förbi i ytan en bit utanför iskanten. Havsörnen har tydligen ledigt idag.

Detta är vad vi ser.  Bildbevis saknas. Fotografiet som sanningsvittne kommer på skam.
Uttrycker  bilden redundans eller entropi? Sånt är svårt att uttala sig om innan bilden är publicerad. En bild som inte blir läst är som det fallande trädet i skogen. Bild är ett språk.

I varje fotografi finns det inbyggt en teknisk dimension som är svår att bortse från. Ytterligare en faktor att ta hänsyn till i publiceringen och läsningen.
Tekniken som verktyg i berättandet. 
Självklarheter kan det tyckas.

En positiv upptäckt

Uppsala domkyrka sedd från Gamla torget är ett klassiskt, näst intill sönderfotograferat motiv. Ja, målat och tecknat också. (Jag har ritat av vyn åtminstone ett par gånger själv.) Men nu ska det handla om något annat, denna dag som genom vädrets små krumsprång bjöd på dagsmeja. Ett ord som för övrigt står på listan över svenska språkets vackraste ord. När jag promenerar, på andra sidan domkyrkan litet upp mot slottet till ser jag på ett av kyrktornen, och det här tar en halv sekund, se där sitter pilgrimsfalken! Nu har jag så klart ingen kikare med mig (och på kameran sitter en vidvinkel). En vinkelbedömning säger att avståndet till falken är minst 150 meter. Det känns bra, jag har haft och har lite problem med synen den sista tiden, inget alarmerande men ändå. Det är ungefär som att  varje år i den tidiga augustinatten höra syrsorna. Än hänger grejerna med. ( Det visserligen inte syrsor man hör, såna finns knappt i Sverige, det är gräshoppor. Men det är vackert så.)

Sen slår det mig att den här bilden naturligtvis är gatufoto, om man vill tänka i genrer. Eller kanske townscape. Den som orkar kan söka denotationer och sannolikt upptäcka att konnotationerna är få. Såna bilder finns, öppna bilder utan annan berättelse än den som bildläsaren möjligen kan plocka ihop. HCB har gjort några såna bilder han också.

Ian Berry

Häromdagen nappade jag åt mig en liten tunn grej på antikvariatet, The English av Ian Berry. Svartvitt, England, mitten av sjuttiotalet. Utgiven av Penguin med bilder i duotone. Snyggt och bra drag i bilderna trots dåtidens papperskvalitet.
   Det är inte helt utan att man kan se en tunn koppling mellan de här bilddokumenten och deckarserien ”Sherwood” på Svtplay, där Berrys bilder finns nånstans innan och serien nånstans i början eller rent av inne i en tid, tachterismen eller nyliberalismen som det stora samhällsexperimentet sätter sin prägel på det mesta.
  (Red. Jag lade märke till att jag stavat Perry i stället för Berry. Kan man upptäcka en dyslexi efter sjuttio?)

En annan grej, Fotografiska säljer en kurs i porträttfoto, illustrerad med Hans Geddas fina bild på Geraldine Chaplin. Men ingen byline. (Vem vet Fotografiska kanske har kommit överens med Hans Gedda om att det inte ska vara nån. men hur svårt kan det vara egentligen.)

Och lite grann om litium.

  Apropos litium i batterier. 80 procent av litium återvinns. Bra vad? Men det innebär att 20 procent inte återvinns utan sprids ut. Så i nästa mätcykel är det mindre litium som ska återvinnas, närmare bestämt 80 procent av det som återstår av den tidigare mätcykeln. Ja, statistiskt kunniga och matematiskt kunniga här på FS kan snabbt räkna fram kurvan. Samma sak tycks även gälla uran fick jag reda på . Vilket kan vara en generande faktor för alla kärnkraftskramare. (Vår energi och näringslivsminister inte att förglömma.) Det där med den inte förhandlingsbara entropin ni vet. Termodynamikens andra sats går liksom inte att villkora.
   Frågan dök upp i ett litet kallprat häromdagen med en professor emeritus i  fysikalisk kemi. Han har uppenbarligen koll på såna saker. Vi sågs som hastigast på konstgrafiska verkstaden här i stan. Bortsett från entropins problematik pysslar han lite grann på fritiden med hur man ska kunna etsa järnplåtar för grafiskt bruk på ett någorlunda miljövänligt sätt. Ett ytterligare möjligt  sätt att runda problemet med koppargrafik och etsande syror, en massa lösningsmedel och annat otrevligt.  En poäng med stålplåtar är dessutom att de är hållbara och tål därmed stora upplagor.

(Det här är Domeij, inte vår bästa press men den är nu anpassad för högtryck och fyller sin tjänst med den äran. Högtryck är annars rätt miljösnällt med vattenbaserade tryckfärger. Fuji Xpro2 numera i tjänst igen.) 

Och dagarna går...