Vardagsliv

Det regnar halva dagen, välbehövligt. Sitter inne, läser tidningar och nyheter. Nu ska det ta fart med vindkraft. Är det inte lite granna fascinerande att höra högste ministern med entusiasm deklarera beslutet. Samme minister och regering blott för några månader sedan angav en helt annan inställning. Det är sånt man funderar över. Och plockar med bilder och en massa administration som blivit liggande, ja, ni känner igen det. 
Plockar lite grönt nere vid bryggan, kajp heter det på gotländska men vi säger skogslök. Den är som finast nu. Hacka ner i en sallad eller stek den snabbt i lite olivolja och strössla över lite flingsalt. Gott till det mesta.

Herr och fru nötskrika har under veckan börjat bygga bo i skorstenen. Ingen ansökan om bygglov. Jag röker ut dem. Resolut. Sen klättrar jag upp och plockar ner bygget. Jag får en känsla av att det här kan utvecklas till ett ställningskrig...

Dagarna på Gotland

Ett besök på Gotland och gamla vänner i Ljugarn varje vår har blivit en tradition. Många små vandringar blir det, som onsdagens till Herrvik från Grogarnsberget. Lågvattnet i Östersjön avslöjar den här klippan, inte så fast förankrad i jordskorpan som man skulle kunna tro.

I Herrvik blir det ett högst oplanerat besök i Herrviks motormuseum. En sån där inrättning som skapats av lokala entusiaster. Och här handlar det om råoljemotorer eller tändkulemotorer, ni vet de där som dunkar så tryggt och hemtrevligt. Nördar kallar de sig själva. Vi får en guidad visning även om museet inte har öppnat för säsongen ännu.

Fem entusiaster och kan man låta bli en gruppbild. I bakgrunden syns den enormt stora Atlas Polar K34M, en fyrcylindrig maskin där enbart svänghjulet väger sex ton. Kommer ni förbi Herrvik ska ni besöka det här stället. Det här med intresset för obsoleta ting, råoljemotorer eller analoga kameror, det är väl liksom samma.

Roine Jansson, arbetarkonstnär

Roine Jansson är målare, med en fot i gruvan och arbetslivet däromkring. En konstnär som verkar i konstnärer som Albin Amelins efterföljd. Vi pratar om konst, om Jean Hermansson, om arbetarbilder som verkar vara en bristvara och en massa andra grejer. Roine målar stora saker. Han har djupdykt i Nordfrankrikes arbetarkvarter såväl som i Gruvan i Dannemora. Se gärna hans bilder på Galleri Ett i Uppsala. Och Eva Hesslows fina tuschbilder på Galleri Två. Bättre blir det inte.

(Det blev digitalt den här gången, men Nikon F fick jobba den också. Får se vad det blir av det.)

Ännu lite mer runt svartvitt

Filmfotograferandet löper vidare. Lite märkligt att en 36-bilders rulle räcker så länge. Men visst, en återhållsamhet i avtryckarfingret finns. Promenaderna i närområdet görs med två kameror. En digital för omedelbar behovstillfredsställelse och Nikon F laddad med Fomapan 200 för det långsamma fotograferandet. Långsamhetens fotografi blir inte snabbare för att kameran saknar en lämplig korrektionslins till sökaren, det blir mycket kepsar och glasögon som ska flyttas innan man kommer till skott. Men en +3 dioptrilins borde man nog kunna hitta nånstans därute i cyberaffären. 

De bråda majtiderna saktar in, jorden har ännu inte rett sig, fröpåsarna får vänta. Musen har inte fått öron, först då potatisen ska i jorden brukar vi säga. Fel där, det är björken som ska ha fått musöron. Och i går eftermiddags anlände den svartvita flugsnapparen, näst skatan den i mitt tycke mest grafiska fågeln i vår fauna. Annars är det inte det där entusiastiska fågellivet nu om dagarna. De bidar sin tid. Saknar bofinkens smattrande ”snällalillamammakanintejagfågåpåbiiiooo Ikväll?” Och lite annat.
   Vikens snyggaste roddbåt, nytjärad har lite is i kölsvinet på morgnarna. Det blåser kallt, snö, regn och hagel åtminstone fem gånger varje dag. Det är mycket energi i atmosfären både här i viken och annorstädes. Då blir det rörigt. (I det här lilla hörnet av världen gäller värmeläran och termodynamikens huvudsatser fortfarande.)

Några båtar har gjort sitt och får ”gå i hagen”. En av dem.
   Eftersom dagens bilder är obeskurna, har samma utsnitt som objektivets får de en svart ram, lite som i gamla tider. Men såna ramar gick att knåpa ihop i mörkrummet när man ville fejka en ny brännvidd som man inte hade råd att köpa. Det blev liksom ett litet ”bedrägeri” där. Och någon kompis som undrade hen fick låna min 105:a. Skulle bara veta…
  Härom veckan fick jag ett tips, tack Per-erik Åström, om i samband med avfotografering av negativ stacka det (BKT)  för att på så sätt få fram bättre teckning i såväl de mörkaste som de ljusaste partierna. Det borde också kunna hjälpa upp en bristfällig skärpa beroende på hur man bearbetar de olika delexponeringarna. Och hittar jag en framkomlig väg blir det så klart ett makro också. Nu finns det säkert plugins som gör sånt här i en knapptryckning  men visst är det mer spännande att själv undersöka. Och jag lovar mig själv att i framtiden återkomma med ett resultat.
   Nästa rulle, som kommer att bli en Ilford FP4 ska jag vika för porträttfotografi. Känns seriöst, liksom…  

Svartvitt, några tankar till.

Tålmodigt och vänligt lyssnande på upprepade självklarheter. Tri-X D-76. Troligen en Pentax spotmatic. Tidigt sjuttiotal.

En sak runt det svartvita visavi färgfotografi man sällan hör något om är det att mycket därom handlar om fotografiet i förhållande till  tryckmedias utveckling. En reflektion jag gjorde när jag tittade på Årets bild på Galleri Kontrast i Stockholm härförleden. Eddy van Wessels vinnande bild, den svartvita gripande bilden från en järnvägsstation i Kharkiv. Svartvitt i dokumentärt och nyhetsbild är numera sällsynt. Varför kan man undra men en del av svaret finns säkert bortåt tjugo år i tiden. Den tid då mycket av dagstidningspressen gick över till fyrfärg genomgående i hela inlagan. Sånt som kräver fyra tryckverk, ett för varje färg, en ansenlig investering. En annan inte oviktig faktor var att gå från manuellt framställa tryckplåtar till införandet av CTP-teknik (computer to plate) och där förstår vi att nu handlar det om digitalisering i flödet. 64 sidor betydde 32 plåtar gånger fyra alltså 128 plåtar. En inte föraktfull mängd att varje dag hantera manuellt, med reprokamera och original till överföring till plåt.
   Resten är historia som man säger, men detta att trycktekniken med bättre papperskvaliteter och därigenom finare raster gjorde att mediet om inte hann ikapp kamerornas förmåga så åtminstone kunde göra bilderna rättvisa. Att bildkvaliteten på skärm låg före vad gäller kontrast, omfång och färgtrogenhet är en sak i sig.
   Vardagsbilden, nyhetsbilden som vi dagligen möter är nu i färg, samtidigt som våra egna bildflöden som tidigare i huvudsak också  varit i färg, läs papperskopior, ett decennium senare fått en kvalitet som Instamaticens uppfinnare blott kunnat drömma om. Färg är standard. Färg är verklighet. Och i detta bildåtergivningens egna paradigmskifte blir den dåtida vanlighetens bild, den svartvita, nu degraderad till historia. Och med historien blir uttrycket med tiden mer intressant som bärare av andra kvaliteter. Konstnärlighet, exklusivitet, med egna i mediet inneboende uttryck. Man ska i sammanhanget inte glömma bort att mycket av fritidsfotografens arsenal och metoder åkt ”snålskjuts” på det professionella.

Vad kan analogt foto som digitalt inte kan eller har? Bortsett från det underhållande och nöjsamma med att syssla med en hobby, egenskaper som inte ska föraktas. 
    Korn och gråskala. Man skulle önska att det var så, men digital gråskala med spakarna och rattarna rätt är väl så bra, om inte rentav bättre, än den analoga förlagan. Omfång eller gradation? Bortsett från komprimerade digitalbilders tendens till bandning (posterizing) i stora jämna ytor, ligger omfånget idag exakt som i det analoga. Och att få bra teckning även i det djupaste mörka går även det. Kontrast? samma där. Korn? kan med lätthet simuleras redan nu. Det här med korn och ”pixelrastret” har jag varit inne på tidigare. Här talar vi om subtiliteter som inte ens den mest skarpögde pixel-peepern kan avslöja. 
   Men, där den digitala bilden stöter på patrull är i att efterlikna den svartvita analoga ”mjukhet” som blir en om inte omedelbar effekt, även analogt arbete kräver sin fingerfärdighet. Den digitala bildtekniken tycks ha en inneboende strävan efter det perfekta. Och en teknisk möjlighet till det. Trovärdig ”digital” oskärpa är, i mitt tycke det svåraste att åstadkomma. Och frågan är om den oskärpan är till för att efterlikna eller är oskärpa ett eget berättaruttryck frånkopplat digital eller analog teknik?
   Och det är kanske här nånstans diskussionen har sin slutpunkt, eller start; när vi börjar betrakta digitalt visavi analogt som två olika uttrycksmedel, låt vara ofta med likartade resultat.

To be continued :)