Den långa färden mot en cassoulet

En cassoulet är om man vill ett extraordinärt pyssel som tar lång tid men innehåller inga särskilt komplicerade moment. Gott om tid och en viss planering. Definitionen slow-food är uppfylld.
     Jag tog en liten bildbläddring i kokbokshyllan. Kokböcker är en företeelse som verkar öka genom delning i sagda hylla. Matbilder är intressant, bruksfoto med rätt hög svansföring. Matfoto under femtio år. Det finns ett "paradigmskifte" i den här genren, gissningsvis om man ser utifrån en svensk horisont i och med publiceringen av Monika Ahlbergs Rosendals Trädgårdscafé med fotografi av Ewa-Marie Rundquist utgiven på Nordstedts, 1994 kom första upplagan. Bildvinklar som gynnar det korta skärpedjupet, lite motljus och överstrålning, här någonstans går kokbokens bildpråk över från ett instrumentellt bildberättande till ett relationellt. Mer sensuellt helt enkelt. Och man kan undra hur rätt i tiden låg det här bildspråket, det är här nånstans mat blir mer än en mätt mage i alla hem. Femton år tidigare kom en annan kokbok, Cattelins kokbok med text av Lars Falk, formgiven av Ove Pihl med bilder av Jan Åke Bengtsson. Den här publikationen utgiven på Alantis förlag 1978 har ett helt annat uttryck, så i framkant som även den också låg.  Bilderna, maträtterna i god skärpa fotograferade vertikalt, utan krussiduller, typografin är milt sagt trång med kraftigt knipna rubriker och ett påtagligt underkägel i brödet ( litet radavstånd i den löpande texten). Men så skulle det se ut på den tiden.

Och tittar man ännu längre bak så ser det kanske ut så här: Pellaprat,Den franska kokkonsten. En internationell publikation som gavs ut på flera språk. Här serveras kall laxöring Bellevue. Anspråksfullt är bara förnamnet.

Som sagt, kokboksbilder är bruksfotografi som skildrar sin tid, precis som all annan bruksfotografi såväl produktfoto som reportage. Man arbetar i den tid man lever i, med tidens värderingar och synsätt. Och om någon nu tror att en sanning ska levereras  här blir denne besviken. Men titta gärna själv på bilder från förr, hur såg den tidens kontext ut.

Om utförandet av en cassoulet återkoms det till. Med ambitionen att matfotografera.

Blicken

Och nu lite fågelfoto ( i färg). En hornuggla har störtlandat på vår gård i centrala staden. Exakt vad som har hänt vet vi inte. Vittnen saknas och det mesta är spekulation. Men händelsen sätter igång ett mänskligt beteende, att tycka synd om, att hjälpa, att rätta till. Att göra en transrörelse från mänsklig humanism till hornugglornas värld. Min tanke att ugglan i fråga är gammal och trött och egentligen förbereder sig på den sista vilan går inte riktigt hem i uppbådet av bostadsrättsinnehavare på gräsmattan.
   Men den blicken. Nån som ser och någon som är sedd. Man får vara glad att inte vara en sork. (Viltvårdare kontaktad. Ansvaret överflyttat. Det blir nog bra till slut.)

Om att handskas med privata kontext. Och lite annat i vardagen

Det är väl inget att hänga upp sig på kan jag tycka. Det där med cis-män. Om man inte känner sig träffad kan det väl rinna av. Och känner man sig träffad kan man väl låta det rinna av då också. Som vatten på en gås. Förresten, hur mycket bildseende styrs inte av våra privata kontext och ibland av saker som ligger bortom det. Sånt som inte går riktigt att förklara för sig själv, inte ens i de mest självuppriktiga situationer.
   Men internet behöver netikett, och antagligen ett visst uns av läsares och trådskrivares fingertoppskänsla för vad som egentligen sägs eller skrivs. Ett tips jag en gång fick av en av landets främsta journalister. Ställ frågan: Hurdå? Och undvik därigenom resonemang som  fastnar i ja eller nej. Alltså, fråga istället för att leverera din åsikt. Fasta bestämda åsikter leder sällan till dialog, vare sig på nätet eller i IRL.

Idag tog jag en sväng till Botanicum och orangeriet. Jag gillar miljön, att strosa runt bland lagerträd och kamelior. Fotografiskt intressant. Men den japanska persikan blommar inte ännu, med den fantastiska doften att kalibrera luktsinnet. Vi får vänta till januari. 

Inte japansk persika. (Apropå gås. Vi förbereder konfitering av ett antal anklår, det ska i slutändan bli en cassoulet. Fransk husmanskost. Återkommer om det.)

Kamerakalibrering, de okända rattarnas land?

Hur många har finkalibrerat sin digitalkameras vitbalans på sistone? Hittat rattarna och knapparna och funderat på vad som händer om man till exempel drar något lite åt blått. eller nåt annat. Eller nöjer man sig kanske med en raw-fil och allt vad som är möjligt att göra med den. Till exempel att dra något lite åt blått.

Finns det några andra okända rattar och inställningar man kan göra. Ja, men kameratillverkarna placerar dem så långt inne i manualen att inte den mest motiverade spårhund kan hitta dem. Förmodligen finns de som ett slags underhållande spel, en test i uthållighet och fantasi för dedikerade kameranördar. Det tog mig lång tid att hitta kamerans snabbaste sätt, och mitt eget sätt att sätta skärpan genom  att börja använda  focus peaking som metod, lite mer manuellt, lite långsammare, lite säkrare. Möjligen lite roligare. Om skärpan inte sitter riktigt där den ska finns heller inget autofokus att skylla på.
   

Snabba kast i bildverkstan

Härom veckan pysslade jag med fotopolymer, och nånstans där i den grafiska verkstaden dök tanken upp att slipa upp och skärpa mina bildhuggarjärn. Att  slipa en skölp, en getfot och de andra nödiga verktygen som behövs för  att skapa tryckformar i högtryck. Från en sak till en annan ytterlighet, om man så säger. Men annat kommer emellan.

Denis Stéen. Grafiker. 1929-2020

Som  att skapa ett bildspel över tjugo års fotodokumenterande av en verksamhet dök  plötsligt upp. Inte helt heltäckande, luckor finns. Porträtt, dokumenterande bilder och kanske bilder som anger tiden, tonen. I nån slags om inte linjär så dock utmed en tidslinje. Och jag ska inte använda ljud eller musik som klister. Att hitta rytmen, takten i klippen. Att få till de spontant uppkomna porträtten, för det är i de porträtten projektet fann sin början. Om det nu finns en genre som heter spontanporträtt, bilder tagna mer eller mindre i ögonblicket, inte så mycket tid för en överenskommelse med subjektet. Ibland blir det serier som kan komplettera. 
   Och frågan, ska jag använda abrupta klipp eller med övergång eller toning. Och hur avgöra längden på klippen. Hur lång tid behövs för att läsa en specifik bild? Om alla är exakt lika långa blir det lätt monotont. (Jag har gjort sånt här tidigare så jag känner mig inte osäker, tvärtom rätt taggad.) 
   Bildspel associerar gärna till andra tider, Kodak Carousel och andra lösningar. Det här var stort, och kostsamt på den tiden det begav sig. Bildspelsprojektor och de tekniska lösningarna runt dem var på något sätt också  diapositivets grande finale, låt vara rätt utsträckt över tid. Men efter bildspelet kunde diapositivet inte utvecklas så mycket längre. Ja, bortsett från att sedan länge vara material för färghantering i bild till tryckmedia.
  I dagens digitala verklighet är ett bildspel redan implimenterat i datorn, paddan eller smartphonen. Och visning på en skärm eller via en projektor.
    Jag pysslar ihop mina bilder i Adobe Premiere, egentligen ett filmredigeringsprogram men som funkar utmärkt. Jag råkar ha det tillgängligt. Men lite störande att kortkommandon är rätt få, och det är många operationer för att få till en sekvens.

Tjugoårs samlade bilder. Kvaliteten är skiftande, milt sagt. De första stapplande digitala stegen, minns ni dem? Till dagens knasterskärpa och dynamiska omfång. Som för mig, jag gör allt i svartvitt, har stor betydelse. Och ställer frågan, hur mycket handpåläggning för att få ett likartat uttryck, eller låta skillnaden finnas och betrakta det som en berättarkomponent?