Containerfynd!

Ibland har man lite tur! Om man är bokälskare. Bibliofil som det heter. Den här, En bok om Stig Lindberg Rabén &Sjögren Stockholm 1962. Stig Lindberg var en framgångsrik formgivare i femtio och sextiotalens Sverige. Knuten till Gustavsberg. Finns det någon svensk som inte har sett eller har en relation till Stig Lindberg?
En liten bok med Bernt Klyvares utomordentliga foto, Charles G. Behrens form och, naturligtvis, tryckt hos Nordisk Rotogravyr. En bok med allt. Omväxlande papper i inlagan. Inklistrade färgbilder. Och satsen i boktryck, Baskerville. Man kan gå igång förr mindre.

( Nu hinns det inte med nåt fotografiskt finlir. Rätt ut ur mobbfånen.)

Får i rad

På söndag smäller det. Man kan undra om hur många som inte har alla hästar inne röstat enligt övertygelse. Tja, en femtedel i värsta fall. Förhoppningsvis kommer rätt många känna eftertänksamhetens kranka blekhet när de inser sin egen dumhet skratta i ansiktet. Vill man vara ett får? Fårskalle.
Ingen skugga faller över dessa får. Värmlandsfår kallas rasen. Just dessa  individer lär vara lite rymningsbenägna. De är vad de är.
(Kinnekulle är ett semestermål värt namnet. I sommarens hetta får man nypa sig i armen för att inte tro sig vara på Gotland eller Sydfrankrike.)

Konstrundor

Till Norrboda på Gräsö kommer vi på vår konstrundetur i juli månad. Här i och utanför en lada ser vi bland annat konst av Ulla Gerbrandt och foto av Hans-Åke Lerin, en inte helt obekant filmare. Det är han som siktar med kameran åt höger i bilden ovan. I bakgrunden Bosse Olofsson och Bengt Eriksson, två såna där evighetsmusiker. Det är mycket anspråkslöst. Och trevligt. Det blir givande samtal om konst, musik, foto och film. Det händer en hel del ute i provinserna.

(Som ett litet punctum noterar jag att en av blommorna i mönstret på den högra fällstolen ser obehagligt bekant ut.)

funderingar

Robert Frank. En fin film om en fin fotograf. The Americans är väl fotoboken nummer ett. Men jag tycker att hans Parisbilder håller en klass för sig. Åtminstone en del. Sen skänkte filmen mig dessutom en musikalisk ”omläsning”. The Kills: What NewYork used to be, från albumet Midnight Boom. Mer om filmen. Den är klippt på ett lite udda sätt, ganska snabbt och i ett eget tempo som inte alltid följer den upplästa berättelsens rytm. Det blir som två taktarter som samsas, en 4/4 som samsas med en 7/8 delar. Som en bildversion av en Lasse Hollmer-låts takt,tänker jag då.
Sen slår det mig att  många bilder inte kan göras längre. Jag är helt övertygad om att den tidens fotografer också plåtade i nuet, men det  är inte det jag tänker på. Det är nåt annat som finns i deras bilder. Ja, naturligtvis, en annan teknik, andra kameror och objektiv och därmed också ett annat förhållningssätt till ljuskänslighet, till korn, till framkallning och processer. Men det är väl inte så konstigt att förstå för de som är uppvuxna i det analoga fotosammanhanget. ( Varför säger vi analogt foto?)
Det verkar som om det fanns ett annat förhållningssätt till vad skärpa är. ( Robert Frank säger en bit in i filmen på frågan om vad som krävs för en bra bild. Den ska vara skarp, och sen ett lite grann underfundigt leende.) Ja, visst levererar ett Leitzobjektiv skärpa, men jämför med vad dagens kameror kan prestera...och här blir det ingen utgjutelse i teknikaliteter.
Sen är det där...Robert Frank är en fotograf som har en berättelse. Och apropos det jag skrivit tidigare om gatufoto här i bloggen. Detta att det finns en berättelse i bilden, bilderna. Och att man känner att fotografen har något att säga. Att det finns en undertext.

Dagens bilder har inget som helst med Robert Frank att göra. Utomhus, horisontellt regn, kulingen vrålar över  Östersjön, bortanför horisonten är Balticum, en kallfrontsåska spräcker himlen. Inne, lokalbefolkningen firar Valborg, dans, ett tjugofemmanna blåsband, servering och man tar om hand. Om varandra. Och man önskar att vore det så i resten av världen också.

Sjunkande skepp

har vi sett då och då i vår lilla hamn. Såna här restaurangskepp är ganska sorgliga historier. Gamla nitade skrov, som i princip är uttjänta har fått överbyggnader, ofta i flera omgångar och utan  större insikter om hur fartyget egentligen borde se ut. Skrov från förra seklets början, överbyggnad från sent åttiotal toppat med verandadäck från tvåtusentalet. Att de förr eller senare sjunker är inte så konstigt.

Men det är inte så länge sedan man kunde se riktiga båtar här som gick spannmålstraden upp till kvarnarna vid ån. Det var Pavona, Sydfart och Larghetto  (ex. Östfart) som höll ut i det längsta. Sydfart var nog hon som la på haspen. Minns en grå oktobermorgon när hon tuffade söderut nerför ån. Hon gick på lätten och såg på något sätt märkvärdigt befriad ut.

Pavona seglar efter vad jag kan förstå fortfarande, välskött och Bristol fashioned  under nederländsk flagg.  Sydfart har tagits om hand av en intresseförening och är i goda händer. Hon lär vara Sveriges äldsta ännu seglande fraktfartyg. Östfart har haft  en mer brokig historia. Hon lär efter ett antal äventyr, konkurser, kvarstader med mera hamnat  nånstans i Afrika. Pavona

Och här lite grann om Sydfart

och slutligen lite grann om Larghetto

(Bildkvaliteten är inte riktigt på topp här. Scannade negativ  och bilderna togs aldrig i något direkt syfte att vara fotografiska mästerverk utan mer av kameran som skiss och kom-ihågblock . Jag använde bilderna till en serie teckningar som gick under titeln "Natt vid ån". men som skisser dög de i alla fall.)