Omvänt perspektiv
Intressanta ämnen i bloggarna och en fin utställning i Gamla Stan
Vissa dagar dyker det upp väldigt intressanta ämnen i bloggarna, ibland i en kombination som säkert är slump men skulle kunna se ut som en tanke. Lite teknik, om jpg direkt ur kameran är föralldel ett återkommande tema men för den skull alltid lika intressant och det kommer alltid nåt nytt. Hur vet man om en bild är bra är också en evig, men likväl alltid aktuell fråga. Om bilder och kontrapunkt, bildens kontextuella entropi visavi redundans som man också skulle kunna beskriva det som. Behöver en bild någon form av ledsagning? En text, en titel, ett sammanhang?
Det är väldigt få bilder som så att säga står av egen kraft. Bilder behöver ett kontext om det så är ett allmänt, eller är betraktarens eget individuella perspektiv. Ta till exempel bilderna här nedan. Den övre är påtagligt oskarp och känns åtminstone i en digital fotovärld påtagligt felexponerad. Den nedre har bättre skärpa, fortfarande lite korn men är ganska tydligt utfrätt i ljusdagrarna i fonden. ( Här finns ytterligare en liten poäng med RAW formatet eftersom det är så lätt att plocka fram olika versioner av en bild. Även mindre bra. Obs. jag har alltså högst medvetet bearbetat bilden på de här olika sätten.) Att skillnader i bilden som beror på tekniska ting är vi nog rätt överens om. Men om skillnaden i kvalitet beror på ett aktivt ställningstagande hos fotografen, hur tänker vi då?
Hur ser en bra bild ut? Ja, men det handlar väl mest om bildens sammanhang, vem tittar och varför? En tekniskt dålig bild med högst privat kontext kan vara helt fantastisk, medans en välgjord, tekniskt driven bild kan vara helt ointressant. Där är nog de flesta rörande överens.
Om den här bilden skulle få en passande ingång, alltså en rubrik, en hint om hur den skulle kunna läsas, vilken vore bäst?
Prova själv. A. Ferkens gränd. B. Siluett. C. Hinder på väg. Vilken rubrik finns redan tydligt i bilden?
Siluett finns redan i bilden. Likadant med hinder på väg även om det är lite mer index än en ikon. (Alltså att det står ett hinder i gatstenen är rätt uppenbart men genom att koppla det till på väg, alltså den rörelse som siluetten är i, så får hinder lite grann av en överförd och aningen mångtydig innebörd.) Men skulle vi kalla bilden för Ferkens gränd, vilket den dessutom föreställer så skulle den rubriken ge betydligt fler olika ingångar. För den som är hemmastadd i Gamla Stan kommer rubriken kanske signalera igenkänning och betraktaren kan använda blicken till att undersöka andra saker i bilden. För den obekante som kanske hellre läser A eller B alternativen ger rubriken en ytterligare dimension, en kunskap som inte fanns innan.
Och som avslutning på Gamla Stanrundan toppar jag med ett besök på en mycket fin utställning i den lilla men väldisponerade Konsthallen där Fyra fotografer ställt ut. Fina och på olika sätt angelägna bilder. Olika temperament men ändå, märkligt nog väldigt sammanhållet. Enkelt uttryckt, det känns som det är några som jobbar ihop.
En historisk bild 16 mars 1968
Om det inte varit för att Sergeant Ron Haberle, tillika arméfotograf och hans skrivande kollega Jay Roberts hade det säkert varit svårare att leda till bevis vad som hände i Mylai även känt som Son My den 16 mars 1968. Jag hittade härom dagen en bunt LIFE i ett undangömt hörn av lägenheten. Bland annat det här numret från 1970. Ett reportage över sex uppslag om massakern i Son My. Ron Haberle och Jay Roberts uppdrag den dagen var att dokumentera Company C´s uppdrag . Att eliminera vietcong i byn Mylai. Eliminera är ett militärt ord som betyder skjuta ihjäl. Ron hade för övrigt tre kameror med sig. Man bör vara väl utrustad. Tjänstekameran hade han laddad med svartvit film, i de två privata satt färgrullar.
Bilden här på högra sidan är nog en av de mest ikoniska från Vietnamkriget. Bland annat vävde textilkonstnären Maria Adlerkreutz en gobeläng med bilden som en central del. Något som förundrar mig är att Ron och Jay klarade av att vara registrerande under den här massakern. De bidrog med text och bild som när det publicerades fick kriget att vända, mycket beroende på den egna amerikanska oponionen som nånstans där förstod vidden av Vietnamkriget. Men de bidrog också med bilder som fortfarande vittnar om och får oss att förstå krigets fullständiga dårskap.
Om att fotografera. I tunnelbanor till exempel.
Ja, vem har inte tagit den här bilden? Förutsatt att man suttit i en tunnelbanevagn vill säga. Lika lätt som att plåta vid ett övergångsställe ( fotografens mjärde). Kameran i knät. Och är man riktigt feg kan man försöka låtsas som om man pysslar med lite inställningar och sånt. ”Svårighetsgrad 2” ( på en 5-gradig skala). Och varför skriver jag om detta?
För det första. Varje genre har sina arketyper. Oavsett om det är landskap, ornitologi eller...you name it. Tunnelbanebilden är bara en av GF-fotots inte så många utttolkningar. Och den övergripande frågan infinner sig snabbt. Varför är då en del gf bättre än andra? Det tål att tänka på. Det får vi försöka reda ut.
Jag snubblade i på en tråd på FB för ett tag sedan i gruppen ”street photography” som på ett delikat och inte alldeles klockrent logiskt sätt utmynnade i ett resonemang om hur GF-fotografi bör bedrivas. Det var uppenbart i tråden trådskribenterna betraktade fotot mer som en bedrift än en kommunikation och en berättelse. (Ja, ni vet vid det här laget att bildens berättande är min livsluft och mening med bilder.)
Den här bilden har jag för övrigt sett i ett otal versioner. Bäst hitills är nog ändå Jens Assurs ni vet, den där med punkaren som fullkomligt försjunket läser en Kalle Anka-pocket.
(Paris Metro. Antagligen mellan Nation och Les Halles. FujiXpro1 23mm)
Om att fotografera. Tolkningen.
Nog blir man lite orolig. Vad gör kvinnan på bilden just där? Mörkt vatten. En hård metallisk konstruktion. Järnväg. Järnvägsvagnar. En smal avsats. Där har vi denotationer så att det räcker till en tolkning. Det finns väl någon form av fara inbyggd i bilden. Liten kontra stort. Kallt, hårt kontra människa och så vidare. Och visst skapar bildelementen ett ljud. Dundrande, gnisslande godståg. Hastighet, farlighet. En miljö som ropar Danger de mort, som det heter på franska.
Man kan säga att bildens konnotation pekar på någon form av möjlig suicid händelse. Det är ingen orimlig tolkning. Och eftersom bilden dessutom är beskuren, för det ser man väl och att den dessutom är svarvit kan säkert tänkas förstärka en sån tolkning.
Nu sitter jag så klart med facit. För vad som egentligen händer är att ett par personer utnyttjar en inte sanktionerad genväg under en järnvägsbro. Den andra personen i sällskapet finns utanför bildens ram, utanför beskärningen. Att kvinnan stannat upp beror på att hon väljer att avvakta tills ett fullastat godståg dundrat färdigt. Något hon högljutt och muntert kommunicerar med sitt sällskap. Men sånt kan vi naturligtvis inte höra i den här bilden. Och bildoriginalet är i färg, inte fullt lika dystert som i den här kopian. Och det är på det hela taget en ganska varm och behaglig höstdag, om än inte strålande sol.
Högtidlig invigning
Invigning av utställning om Vallonien på Upplandsmuseet. Bakom ryggarna en ambassadör från Belgien. Till vänster en buffé med belgiska läckerheter och drycker sannolikt helt onåbar från fotografens position.
Ute på gården smids det lämpligt nog. Utställningen utgår alltså från migrationen för fyra femhundra år sedan. Den vallonska inflyttningen till Upplands många järnbruk. Som satte snurr på Sveriges ekonomi. Det var inte enbart arbetskraftsinvandring. Det var rätt mycket bråk och religionsstrider där nere på den tiden. Kriget med Spanien bland annat. Så det finns rätt många paralleller med dagens migration i Sverige.
Sen kan man väl alltid fundera på om man ska plåta eld i svartvitt?