Tour de France. Ecole de Pâttissier

Jean Michel Perruchon är mästerkonditor. Liksom bäst i Frankrike eller nåt ditåt. Pensionerad men ändå med. Nånstans anar man en passion. På torsdagar är det utförsäljning av veckans elevarbeten i Ecole de Pâttissier. Och det är strykande åtgång. (Smakar? Inte alltså sött som man kan förvänta sig. Snarare tydligt definierade smaker. Ja, se det är en konst att göra sötsaker det också.)

( En sån här miljö och sammanhang bör nog helst beskrivas i färg. Lägg märke till den ständigt närvarande mobilkameran. Var för ska alla se verkligheten genom en spegel?)

Tour de France 2018

Hur det började. Vi tog tåget till Köpenhamn och vidare mot Hamburg-Offenburg-Strassbourg-Paris. Vi gjorde en resa. Att resa med tåg är att se ut över förbipasserande landskap. Att läsa en bok. Att fundera och slumra lite grann. Att möta människor i kupéer. Att byta tåg på stationer och känna kontinenten i fotsulorna.

(Vad gör man av ett antal bilder? Rätt många. Bortsett från den obligatoriska rensningen och papperskorgen. Det som blir över. Ska det bli en berättelse och hur ska den i så fall berättas? Vart vill jag komma? Hur skapar man en berättelse som har något av allmängiltighet? Vilket språk ska jag använda?)

Huvudet rätt

Den här bilden är tagen 1981. I Rom. Jag minns att jag var rätt nöjd över att jag fick in romarens huvud i hjulhuset på en japansk turistbuss. Antagligen tyckte jag att jag ”fått till det”. Om jag varit lite mer behärskad i framkallningsprocessen...nja då hade det nog varit i kategorien ”strax över normalbild". ( Förutsatt att läsaren förstått bildens antagligen något dunkla undermening. Konnotation som man också kan säga.) Och är då detta en bild med lång eller kort livslängd? För att förstå när bilden är tagen, utifrån det som syns i bilden, finns det få denotationer som indikerar tidpunkt. En Opel i högra hörnet av äldre modell skulle kunna vara en sådan. Men för att placera i tid behövs fler tecken. En fotografisk kunnig skulle kanske, utifrån korn, kontrast sluta sig till tidpunkt. Det här är en relativt neutral bild. Det finns inget privat i den som likt ett släktfoto kan placera fotograferingen i tid.
Det verkar som att för att kunna avgöra lång eller kort livslängd behövs en hel del information i bilden. Den information som ger oss pusselbitarna för att sätta igång en läsning. Och hur blir det då med utpräglat estetiska bilder? Grästrån, gräslök i motljus, kossor och trädsiluetter? Har de bilderna generellt kort eller lång livslängd? Och vad avgör i så fall det? Något att grunna på...

(Nikon F1.  28mm)

September. Oskärpans år 2018.

En New York-bild. Den här bilden kvalar inte in i GFs top ten. Därtill är den för oskarp, saknar knorr, saknar interaktion mellan människor och miljö och dessutom fel brännvidd.

Ikväll ser jag Bergmans Vargtimmen. Ett genialiskt anslag-förtexter som så tydligt visar det att Bergman gör film. Gestaltar. Han inbjuder till film. Det är ingen illusion. Det är film. Berättande. Och Sven Nyqvists eminenta foto. Och. Drömsekvenserna som görs i ett som man säger, liksom på hårt papper. Lite pressad tri-x på hårt papper. Det är snyggt och genomtänkt och stämmer förmodligen mycket väl till den tidens bildtänk.

(Och ovanstående bild har som sagt inget som helst med Bergman att göra. Fast jag gillar den, på nåt sätt.)

Konstrundor

Till Norrboda på Gräsö kommer vi på vår konstrundetur i juli månad. Här i och utanför en lada ser vi bland annat konst av Ulla Gerbrandt och foto av Hans-Åke Lerin, en inte helt obekant filmare. Det är han som siktar med kameran åt höger i bilden ovan. I bakgrunden Bosse Olofsson och Bengt Eriksson, två såna där evighetsmusiker. Det är mycket anspråkslöst. Och trevligt. Det blir givande samtal om konst, musik, foto och film. Det händer en hel del ute i provinserna.

(Som ett litet punctum noterar jag att en av blommorna i mönstret på den högra fällstolen ser obehagligt bekant ut.)