Motion och humör

Året har minst sagt börjat med oro i världen. Är det nytt krig på gång? Kommer vi klara att vända klimatkrisen? Kommer Australien återhämta sig? Befogad oro, såklart, jag tror aldrig horisonten känts så mörk i min livstid, med så ont om tid och så många politiska beslut som gör att det går bakåt. De senaste dagarna har vägt tungt, och jag har haft svårt att hålla humöret uppe. Min fru undrade om jag hade ont i huvudet, för jag hade haft cranky-face hela dagen. Jag påminde mig om att det inte hjälper någon att gräva ner sig i bekymmer. Det blev ett par timmar ifrån skrivbordet mitt på dagen och istället en springtur på tolv kilometer ner till havet och hem i solskenet. Plötsligt känns allt lättare. Helt ledigt blev det dock inte, för är det något jag kan, så är det att göra fritiden till jobb – i det här fallet inte särskilt betungande. På lördag ska jag porträttera en författare i New York, och i hörlurarna blev jag klar med en ljudbok av honom under springturen.

Mormor och morfar

Efter en fortsatt genomgång av negativpärmarna under jul- och nyårshelgerna kommer många minnen tillbaka. När jag var barn fick jag vara mycket hos mina morföräldrar, Evy och Gösta. Vi bodde på landet och de i stan där mina föräldrar jobbade, så innan det var dags för förskola vid 6 års ålder, så var jag hos dem på dagarna. Det var en bra tid. Kanske gjorde den mig lillgammal, jag vet inte, men det var under en tid då jag inte var speciellt sugen på att vara med andra barn. Jag trivdes bäst med att läsa, skriva och rita. Morfar lärde mig spela fiol, vi brukade sjunga ur sångböckerna och göra inspelningar på kassettband. Mormor halade ofta fram skrivmaskinen och tog diktat när jag hittade på berättelser. Vi hade tät kontakt så länge de fanns i livet, 2006 respektive 2010.

Deras liv präglades av arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen och deras bildningsideal. Däremot höll de religion på avstånd. Mormor var först i byn att inte konfirmera sig, och var när jag var i den åldern aningen bekymrad över att jag hängde så mycket i kyrkorna. De växte upp i fattiga järnvägsarbetarfamiljer i Östergötland och lärde känna varandra som treåringar. De kom sedan att ha ett sparsamt men tryggt liv, och ett sommartorp hyrde de alltid. Föreningsliv, studiecirklar och arbetarförfattare spelade stor roll.

Så småningom flyttade vi till en lägenhet på gångavstånd från dem, det var ett av miljonprogramsområdena. Det var alltid roligt att ringa på och fika och låna en bok – Harry och Moa Martinson, Per Anders Fogelström, Vilhelm Moberg, Elsie Johansson. Som personer var de rätt olika och drog inte alltid jämnt. Morfar var tystlåten, sträng, punktlig och plikttrogen. Mormor spontan, ville resa mer än hon gjorde, hade bestämda åsikter och när vi var oense kunde hon hota med en dansk skalle och skratta. Ser jag på livet nu, så är det enormt mycket, vad gäller livssyn, intressen och yrkesval som tog sin början genom dem. 

De nära

Att fotografera är inte något man måste söka sig långt bort för att göra. Det finns en poäng i det med, givetvis, men att fotografera människorna i ens omedelbara närhet är mycket viktigt. Kanske glömmer man bort det, eller tar dem slarvigt. Hemmablindheten ställer sig ofta i vägen. Tiden går väldigt fort, och de nära bilderna ökar i betydelse med lite tid. Det är också ofta de bilder som är bäst. Man har en etablerad relation och man har en god känsla för vem som står framför kameran. Att fotografera de närmaste är också det Annie Leibovitz lyfter fram som det viktigaste rådet hon ger till andra – något hon skriver om i sin bok At Work. Jag minns att när jag såg hennes utställning i Paris en gång i tiden, så var det bilderna av familjen som berörde mig mest. Visst är de ikoniska porträtten av Yoko och John, Leonardo Di Caprio med svanen och alla de andra ofta fantastiska, men närheten i porträtten av pappan och av Susan Sontag är något annat. En annan fotograf som gjort enastående bilder av sina närmaste är förstås Sally Mann med sin Immediate Family. Kanadensiske Larry Towells From My Front Porch är en av mina favoritböcker, med bilder av familj och grannar. Den skrev jag en c-uppsats om en gång i tiden. Och så givetvis Micke Berg, som berättar om en tid och en anda genom att leva den. 

Igår grävde jag lite bland mina negativpärmar och togs tillbaka ett och ett halvt decennium. En tid då jag bodde i ett kollektiv i Stockholm och var medlem i ett fotografkollektiv. En väldigt aktiv tid. Jag pluggade socialantropologi heltid, var timvikarie i vården och fotografpraktikant/-assistent/-lärling. Ändå hade jag tid att fotografera på film, och inte sällan var det mellanformatskameror som fick åka med i axelväskan, som här – Pentax 645 och Rolleicord. Varför det ser ut som en omöjlighet både ekonomiskt och tidsmässigt är något att fundera på. Vart går all tid?

Tiden går fort och livet förändras. För de flesta ser livet annorlunda ut. Både morfar och farmor är borta. Kollektivet lever kvar och frodas, men få av de jag bodde med finns kvar. Mitt gamla vårdjobb som jag hade i femton år har slagit igen. Ivo bor i Berlin, Jörgen i Småland. Simon renoverar en båt på västkusten. Edith är tonåring. Fotografkollektivet finns också kvar, men mestadels med andra medlemmar. Men vänskapsbanden finns kvar. Några av oss hörs flera gånger i veckan, andra kikar in i varandras liv genom sociala medier och möts kanske för en kaffe ibland. 

Om jag ska avlägga ett nyårslöfte, blir det att ta fotograferandet av de närmaste på samma allvar som 2005.

Morfar Gösta, Linköping.

Ludvig och mormor Eva, Linköping.

Linda och Emilia, Bildgruppen PiriPiri, Stockholm

Jörgen, Kollektivet Vita Hästen, Stockholm.

Johannes, Bildgruppen PiriPiri, Stockholm.

Ivo, Kollektivet Vita Hästen, Stockholm.

Farmor Birgitta, Linköping.

Edith, Kollektivet Vita Hästen, Stockholm.

David, Linköping.

Stina, Kollektivet Vita Hästen, Stockholm.

Simon, Kollektivet Vita Hästen, Stockholm.

Appalacherna

Det jobb som känts viktigast i år var en reportageresa i West Virginia. Jag skrev tidigare ett blogginlägg, men var lite het på gröten. Jobbet hade inte publicerats ännu, så jag kunde inte gå alltför mycket in på det hela. Jobbet finns nu publicerat i Arbetet.

West Virginia ligger mig varmt om hjärtat av många skäl. En plats som prövats hårt genom hela USA:s historia. En resurskoloni varifrån en stor del av det kol som bokstavligen eldade på den industriella revolutionen hämtades, och därmed basen för landets välstånd. Ändå är området utfattigt. Medellivslängden i kolfältens centrum, McDowell county, är tio år kortare än riksgenomsnittet. Förklaringarna är flera. De jobb som finns är farliga. Dödsfall till följd av drogöverdoser är tre gånger vanligare än genomsnittet. Utbudet av näringsriktig mat är högst begränsat. Det är ett av få ställen där till och med dagligvarujätten Walmart tvingats stänga. Befolkningen har rasat från 100 000 på 1950-talet till 18 000 idag.

Skälen till fattigdomen är flera. Kolbolagen har varit sammanflätade med politiken ända från början. Idag är delstatens guvernör ägare av ett stort kolbolag. Det finns ingen verklig konkurrens om arbetskraften. Få industrier väljer att etablera sig där i bergen med krokiga vägar som gör det svårt att frakta ut vad som tillverkas. I gruvorna har fackförbunden metodiskt utmanövrerats genom konkurser och nyanställningar – när ett fackanslutet gruvbolag läggs ner, kan det köpas upp av ett nytt som bara anställer icke-anslutna. Efterfrågan på kol minskar stadigt, inte minst på den inhemska marknaden där kraftbolagen går över till gas och förnybart.

Dessutom marknadsfördes opioider av läkemedelsbolag extra kraftigt här. Många med smärta från farliga jobb hamnade i ett beroende som man inte förutspått. Många som hamnade i missbruk finansierar det genom att dra in fler i missbruk och en ond spiral inleddes. Det skriver Virginia-journalisten Beth Macy om i boken Dopesick.

I det här desperata läget ser många efter vilken möjlighet som helst att försörja sig. En idé om "Obamas krig mot kolet" var och är vanlig, syftande på varje försök till reglering som skulle minska koldioxidutsläpp. När Trump kampanjade lovade han att gruvorna skulle öppna igen. Metoden skulle vara att låta gruvbolag förorena mer och hålla äldre kolkraftverk i drift. Löftena betalade sig, och han fick överväldigande stöd. 83% i Mingo county, 74 i McDowell. Men då måste man minnas att det var få som röstade, omkring 30%. Men så många jobb har inte kommit tillbaka. 

Jag åkte dit för att försöka förstå något av området och dess komplexitet, få en känsla för olika åsikter inför nästa val. Området presenteras ofta på ett ganska förenklat sätt, och det var därför intressant att många av de personer jag stötte på hade sådan bredd på åsikter, och dessutom på de mest oväntade sätt. Den mycket entusiastiska Trump-supportern Sandi ägnar sin fritid åt att samla in mat som fattiga i området kan komma och hämta i hennes hus som alltid står öppet. Hon har adopterat ett barn som fötts beroende av droger från graviditeten. Hon tycker att det bästa som hänt på senare tid är att Trumpregeringen tagit bort miljöreglering – "har man ingen mat, kan man inte bry sig om rent vatten," resonerar hon. Att hennes engagemang skulle kunna ses som socialistiskt vill hon inte veta av – "det är ingen som tvingar mig." Ändå tycker hon inte att hon har något val – "vad ska jag göra, när jag ser mina grannar svälta?"

Jag travade in på ett gruvområde, och fick ett kort, trevligt samtal med de som jobbade. De tyckte utvecklingen är toppen. Just i deras region har jobben ökat något, genom tillbakadragna miljökrav och en något ökad efterfrågan på kol till ståltillverkning.

Sabrina Shrader däremot, tror på en omställning från kolet är nödvändigt. Hon har vuxit upp i fattigdom i en gruvarbetarfamilj. Hon är en av få som tar klimatfrågan på allvar och har både kampanjat för Bernie Sanders och själv ställt upp i lokalval. För henne är infrastrukturen en avgörande fråga. Med urusel tillgång till internet och mobiltelefoni, och ouppfyllda löften om motorväg, kommer ingen vilja starta företag här och då är man fast med de få gruvjobben som finns. Hon och morfar Frank tog mig på en tur till där hon växte upp bland bergen, och där hon brukade öva sång, vilket jag fick höra.

Det var andra gången jag träffade Wilma och Terry Steele. Förra gången var 2013. Ett pensionärspar i Mingo county, bland mycket få på vänsterkanten. En vändpunkt i Wilmas liv var när hennes familj 1972 drabbades av Buffalo Creek-katastrofen. En damm med kolslamm brast och översvämmade sexton byar, dödade 125 personer och gjorde 4000 hemlösa. Det ansvariga bolaget kom mycket lindrigt undan – en bild av kolindustrins makt. Terry arbetade hela sitt yrkesliv i gruvorna. Ändå anser han att kolindustrin måste dö. Han menar att alla vet att kolet håller på att ta slut och är en ohållbar industri, men låtsas som att det går att fortsätta som vanligt. "Ingen här tänker framåt, och det är därför vi har det såhär. Vi har låtit kolindustrin plundra våra berg i hundra år," säger han. Nu hoppas han att facket ska hjälpa till att skola om sina medlemmar till en ny, grön energisektor. 

De här tillfällena är de bästa med ett jobb som frilansande fotograf och skribent. Det är mycket speciellt tillstånd. Det är ofta en fördel att resa ensam, med den fullständiga friheten att planera varje dag och kunna följa impulser och möjligheter. Jag upplever amerikaner generellt som väldigt vänliga, och har hittills nästan aldrig varit med om att folk har varit ovänliga eller fientliga, även när det gäller heta politiska ämnen där man kan ana att jag som privatperson kanske inte är på samma sida. Jag tror det hjälper att resa ensam, så att man möts på lika villkor. Yrkesrollen är viktig – att förstå och bena ut, och att låta varje sida lägga fram sina bästa argument. Innan jag åkte till West Virginia blev jag varnad för att kolet är ett så känsligt ämne att ingen kommer vilja prata, och att man måste vara försiktig. På plats var det tvärtom. En gång stod jag och fotograferade några tomma hus. Jag hörde en röst bakom mig: "What's going on here?," och tänkte att nu blir det trassel, men så blev det inte. Det var Jason och Doug, med hunden Girl, som var nyfikna på varför någon med Florida-plåtar på bilen var intresserad av just deras by, och vi snackade en stund. De hade inte så mycket åsikter om politiken "men du får ta bilder om du vill!". När vi skiljdes åt, sa de att nästa gång jag är i trakterna så får jag bo hos dem om jag vill.

Black Lung

1969 gav sig West Virginias kolgruvearbetare ut i vild strejk med krav på åtgärder mot de farliga dammnivåerna i gruvorna som ledde till koldammslunga. En sjukdom som sakta men säkert bildar ärrvävnad i lungorna och hindrar dem från att syresätta blodet. Kraven tillmötesgicks snabbt. Nya rutiner sattes in och gränsvärdet sattes till en fjärdedel av de vid den tiden normala nivåerna. Sjukdomstalen dalade, och mot 90-talet sågs det som ett sällsynt tillstånd. Men något hände. En läkare i Kentucky märkte att han fick fler och fler patienter som testade sig för koldammslunga, och fler och fler av dem testades positivt. Siffrorna var så höga att han trodde han läste röntgenplåtarna fel, men fick dem bekräftade och insåg att det fanns ett stort problem. Vid det laget fanns ungefär hundra officiella fall i hela USA. Amerikanska public service-bolaget NPR gjorde ett stort gräv och kom fram till att det fanns omkring 2000 fall bara i delstaterna i Appalacherna. 

Jag fick träffa Debbie Wills som arbetar för gruvarbetarfacket UMWA och hjälper arbetare att testa sig, och söka ersättning. Hon pekar ut några olika orsaker. En sak är att facket är extremt försvagat. Facket kämpade för 40-timmarsvecka, och det fanns goda möjligheter att vägra arbeta om förhållandena var dåliga. Idag är arbetsdagarna är längre, och det är inte ovanligt att man jobbar 48-60 timmar i veckan. Om man säger ifrån idag, kan man lika gärna gå hem, säger Joe Massie, ordförande i American Black Lung Association.

Jag träffade också honom, och gruvarbetarna William Ramsy, Micky Pettry och Gary Hairston, som alla tvingats sluta arbeta i gruvorna och nu kämpar för sin ersättning. Det var inte lätt för dem att sluta arbeta. I kulturen är idealet att männen arbetar hårt för att försörja sin familj stark. Jag tog del av deras berättelser för norska Agenda Magasin.

Det här uppdraget växte fram ganska fort. Jag var på väg till West Virginia på ett annat uppdrag, men för det mesta räcker inte ett för att göra en resa ekonomiskt hållbar. Dessutom leder nästan alltid samtal och intervjuer in på stickspår, som inte får plats i den första artikeln, men som är för viktiga för att lämna därhän. För egen del vill jag alltid skriva längre än beställningen, och då är det bra att kunna ta sådana avstickare. I det här fallet hade jag hört av mig till Debbie Wills i förväg, på vinst och förlust. Hon var mycket hjälpsam, dels med sin egen tid, dels med att sätta mig i kontakt med männen här, som i sin tur var generösa med att bjuda in mig till verandor, vardagsrum och möteslokaler. Lite bråttom blev det, och eftersom jag ännu inte hade en beställning var det lite svårt att planera. Fotografiskt höll jag det därför mycket enkelt. Rakt upp och ner, befintligt ljus, 28, 50 och 60 mm.