Dags att minimera

Igår skrev jag om att resa som frilansfotograf, och en aspekt är det här med att packa. Jag reser inte direkt minimalistiskt, utan med en rullväska som håller måttet som handbagage, så länge ingen får för sig att väga den. Jag har inte riktigt hittat/haft råd med en universalkamera som klarar allt jag behöver, så istället blir det helt gäng kameror som ska svara mot olika behov. 

Två Nikon D810 med den enorma 24-70/2,8E och den rimligare 70-200/4 till de reportage där allt är ganska uppstyrt. En gammal PC-28 för arkitektur. En 105/2,5 som porträttobjektiv. 

En Fujifilm X100F. Framförallt för blixtsynkroniseringen som går att köra på 1/1000 med Godox-sändaren. 

En Sony A6500 med 16-70/4 att ha i mittkonsolen på bilen när man snabbt behöver knäppa en bild, eller om man går en vända på stan och inte riktigt vet vad man stöter på. En 12mm också, i de mycket få fall jag behöver supervidvinkel.

Det här är givetvis orimligt spretigt och tungt, och dessutom rätt uselt för video i de sällsynta fall det är ett behov. Ett ganska typiskt uppdrag, förutom resorna med flyg, brukar innebära att ta cykeln på pendeltåget till New York. Jag älskar att jobba med Nikonkamerorna och hur snabbjobbade de är. Men jag ogillar starkt att transportera dem, och att cykla med två hus i axelväska är outhärdligt.

Så nu grubblar jag på hur allt kan krympas ner. Jag märkte under senaste resan att väldigt många bilder togs med A6500 som jag börjar trivas ganska bra med. Jag lutar därför åt att dra mig helt åt Sony-hållet och byta allt Nikon och Fujifilm mot en A7 IV; 28/2; 24-70; 70-200, och behålla APS-kameran som i första hand telekamera. Livet borde bli enklare, axlarna mindre trötta och kunderna minst lika glada. En tystare slutare borde glädja de teaterkompanier och bröllopspar jag jobbar för. Nikkor-klassikerna borde fungera minst lika bra de gånger de är aktuella. 

Får se hur det går. Det vore ett stort steg.

Frilansresor

Reportageresor är en sida av frilanslivet som är intressant. Jag har haft förmånen under mina tolv år i USA att se en hel del av landet, inte minst delar jag aldrig hade tänkt på att resa till annars. Det kan vara att en delstat är viktig i ett val, att en viss politisk fråga tar sig uttryck där, eller så är det kulturrelaterade jobb. Ofta en kombination av ämnen, för som frilans är det ovanligt att man blir skickad på en kostsam resa för ett enda jobb. Det händer dock att en anställd vid en tidning skickas på ett jobb, och att de hyr in mig.  Snarare handlar det om minst tre jobb, och jag tror rekordet hittills är sju. Jag har turen att ha en mycket bra kollega till de intensiva resorna. Vi tänker lika, och har lika höga krav på oss själva. Mycket lite av att vara fotograf handlar om att fotografera. Mest handlar det om logistik och att sälja in idéer. Det är inte sällan det tar ett par månader från idé till att man faktiskt kommer iväg. Det kan handla om att en uppdragsgivare vill ha ett jobb från en viss plats. För att få en resa ekonomiskt hållbar måste man ta på sig tänkarhatten och lista ut vilka jobb man kan göra på rimligt avstånd därifrån, och så sälja in dem. Att bygga upp ett stort nät av uppdragsgivare tar tid, men så småningom rullar det på, och är man två drar man nytta av varandras nätverk. När man nått en acceptabel ekonomisk nivå kan man börja boka. Ofta blir det flyg, och på plats en hyrbil. Boendet varierar. Kan man hålla sig i en enda stad brukar AirBnB vara att föredra, så man har kök och kan laga egen mat åtminstone ett eller två mål om dagen, för att käka ute hela tiden blir dyrt. Dessutom kan man ha eget rum. Innebär resan att man förflyttar sig hela tiden, så blir det gärna någon av motellkedjorna. Ofta ganska sjavigt och delat rum, men stora sängar och för det mesta rena rum. Jag önskar att jag hade dokumenterat alla kusligt snarlika rum jag bott i på alla Super 8, Motel 6 och RedRoof Inn. Det måste vara hundratals nu.

Hursomhelst, i början av juni bar det av till Arizona, en delstat jag återkommit till några gånger. Fem bokade jobb, och två möjliga ytterligare. Jobbilderna får jag hålla lite på, men jag fotograferade förstås för mitt nöjes skulle också. Vi flög in i Phoenix, och på hemvägen körde vi till Las Vegas, varifrån vi flög hem, via Grand Canyon och Route 66. Nu väntar en skön tid då jag ska gå igenom och sätta samman materialet.