Appalacherna
Det jobb som känts viktigast i år var en reportageresa i West Virginia. Jag skrev tidigare ett blogginlägg, men var lite het på gröten. Jobbet hade inte publicerats ännu, så jag kunde inte gå alltför mycket in på det hela. Jobbet finns nu publicerat i Arbetet.
West Virginia ligger mig varmt om hjärtat av många skäl. En plats som prövats hårt genom hela USA:s historia. En resurskoloni varifrån en stor del av det kol som bokstavligen eldade på den industriella revolutionen hämtades, och därmed basen för landets välstånd. Ändå är området utfattigt. Medellivslängden i kolfältens centrum, McDowell county, är tio år kortare än riksgenomsnittet. Förklaringarna är flera. De jobb som finns är farliga. Dödsfall till följd av drogöverdoser är tre gånger vanligare än genomsnittet. Utbudet av näringsriktig mat är högst begränsat. Det är ett av få ställen där till och med dagligvarujätten Walmart tvingats stänga. Befolkningen har rasat från 100 000 på 1950-talet till 18 000 idag.
Skälen till fattigdomen är flera. Kolbolagen har varit sammanflätade med politiken ända från början. Idag är delstatens guvernör ägare av ett stort kolbolag. Det finns ingen verklig konkurrens om arbetskraften. Få industrier väljer att etablera sig där i bergen med krokiga vägar som gör det svårt att frakta ut vad som tillverkas. I gruvorna har fackförbunden metodiskt utmanövrerats genom konkurser och nyanställningar – när ett fackanslutet gruvbolag läggs ner, kan det köpas upp av ett nytt som bara anställer icke-anslutna. Efterfrågan på kol minskar stadigt, inte minst på den inhemska marknaden där kraftbolagen går över till gas och förnybart.
Dessutom marknadsfördes opioider av läkemedelsbolag extra kraftigt här. Många med smärta från farliga jobb hamnade i ett beroende som man inte förutspått. Många som hamnade i missbruk finansierar det genom att dra in fler i missbruk och en ond spiral inleddes. Det skriver Virginia-journalisten Beth Macy om i boken Dopesick.
I det här desperata läget ser många efter vilken möjlighet som helst att försörja sig. En idé om "Obamas krig mot kolet" var och är vanlig, syftande på varje försök till reglering som skulle minska koldioxidutsläpp. När Trump kampanjade lovade han att gruvorna skulle öppna igen. Metoden skulle vara att låta gruvbolag förorena mer och hålla äldre kolkraftverk i drift. Löftena betalade sig, och han fick överväldigande stöd. 83% i Mingo county, 74 i McDowell. Men då måste man minnas att det var få som röstade, omkring 30%. Men så många jobb har inte kommit tillbaka.
Jag åkte dit för att försöka förstå något av området och dess komplexitet, få en känsla för olika åsikter inför nästa val. Området presenteras ofta på ett ganska förenklat sätt, och det var därför intressant att många av de personer jag stötte på hade sådan bredd på åsikter, och dessutom på de mest oväntade sätt. Den mycket entusiastiska Trump-supportern Sandi ägnar sin fritid åt att samla in mat som fattiga i området kan komma och hämta i hennes hus som alltid står öppet. Hon har adopterat ett barn som fötts beroende av droger från graviditeten. Hon tycker att det bästa som hänt på senare tid är att Trumpregeringen tagit bort miljöreglering – "har man ingen mat, kan man inte bry sig om rent vatten," resonerar hon. Att hennes engagemang skulle kunna ses som socialistiskt vill hon inte veta av – "det är ingen som tvingar mig." Ändå tycker hon inte att hon har något val – "vad ska jag göra, när jag ser mina grannar svälta?"
Jag travade in på ett gruvområde, och fick ett kort, trevligt samtal med de som jobbade. De tyckte utvecklingen är toppen. Just i deras region har jobben ökat något, genom tillbakadragna miljökrav och en något ökad efterfrågan på kol till ståltillverkning.
Sabrina Shrader däremot, tror på en omställning från kolet är nödvändigt. Hon har vuxit upp i fattigdom i en gruvarbetarfamilj. Hon är en av få som tar klimatfrågan på allvar och har både kampanjat för Bernie Sanders och själv ställt upp i lokalval. För henne är infrastrukturen en avgörande fråga. Med urusel tillgång till internet och mobiltelefoni, och ouppfyllda löften om motorväg, kommer ingen vilja starta företag här och då är man fast med de få gruvjobben som finns. Hon och morfar Frank tog mig på en tur till där hon växte upp bland bergen, och där hon brukade öva sång, vilket jag fick höra.
Det var andra gången jag träffade Wilma och Terry Steele. Förra gången var 2013. Ett pensionärspar i Mingo county, bland mycket få på vänsterkanten. En vändpunkt i Wilmas liv var när hennes familj 1972 drabbades av Buffalo Creek-katastrofen. En damm med kolslamm brast och översvämmade sexton byar, dödade 125 personer och gjorde 4000 hemlösa. Det ansvariga bolaget kom mycket lindrigt undan – en bild av kolindustrins makt. Terry arbetade hela sitt yrkesliv i gruvorna. Ändå anser han att kolindustrin måste dö. Han menar att alla vet att kolet håller på att ta slut och är en ohållbar industri, men låtsas som att det går att fortsätta som vanligt. "Ingen här tänker framåt, och det är därför vi har det såhär. Vi har låtit kolindustrin plundra våra berg i hundra år," säger han. Nu hoppas han att facket ska hjälpa till att skola om sina medlemmar till en ny, grön energisektor.
De här tillfällena är de bästa med ett jobb som frilansande fotograf och skribent. Det är mycket speciellt tillstånd. Det är ofta en fördel att resa ensam, med den fullständiga friheten att planera varje dag och kunna följa impulser och möjligheter. Jag upplever amerikaner generellt som väldigt vänliga, och har hittills nästan aldrig varit med om att folk har varit ovänliga eller fientliga, även när det gäller heta politiska ämnen där man kan ana att jag som privatperson kanske inte är på samma sida. Jag tror det hjälper att resa ensam, så att man möts på lika villkor. Yrkesrollen är viktig – att förstå och bena ut, och att låta varje sida lägga fram sina bästa argument. Innan jag åkte till West Virginia blev jag varnad för att kolet är ett så känsligt ämne att ingen kommer vilja prata, och att man måste vara försiktig. På plats var det tvärtom. En gång stod jag och fotograferade några tomma hus. Jag hörde en röst bakom mig: "What's going on here?," och tänkte att nu blir det trassel, men så blev det inte. Det var Jason och Doug, med hunden Girl, som var nyfikna på varför någon med Florida-plåtar på bilen var intresserad av just deras by, och vi snackade en stund. De hade inte så mycket åsikter om politiken "men du får ta bilder om du vill!". När vi skiljdes åt, sa de att nästa gång jag är i trakterna så får jag bo hos dem om jag vill.
"Med hunden Girl" - rätt stil att kolla också på hunden. Bra sätt att få kontakt även här i Norrköping.
Opiodberoende "som man inte förutspått". Snällt skrivet. Att opium och opiumderivat är beroendeframkallande är ju välkänt sen århundraden. Antingen struntade man i problemet eller såg en marknad att exploatera.
Respekt för en så'nt här bloggreportage på FS!
/B
/ Gunnar S