Optiska mysterier

Det har ju gått en trend under en tid då optik bara blir större och tyngre, för att göra dem allt mer befriade från fel. Zeiss dyra jättekanoner är ett exempel, Sigmas Art-serie ett mer folkligt. Med ökad sensorupplösning vill vi ha skarpare optik, och man köper inte ljusstark optik för att plåta nedbländat, så skärpan är nästan full vidöppet. Men kan det vara så att något går förlorat? Jag erinrar mig en artikel eller blogginlägg här på Fotosidan som i princip hävdar att det var bättre förr, när det var färre linselement i optik. Det avfärdades mest som trams, och troligen på goda grunder. Självklart är modern optik bättre, med de möjligheter till avancerad design som finns. Men kanske ligger det något i det, på ett mindre teoretiskt plan. En samtidig trend är ett väldigt intresse för äldre optik med de skavanker som de har. På Kickstarter lanseras hutlöst prissatta trelins-konstruktioner lite då och då, liksom nedskalade varianter av mässingsobjektiv från 1800-talet. Nyligen fick jag anledning att fundera över det.

Under lång tid har Micro Nikkor 60/2,8 varit min främsta porträttoptik. Fin skärpa, varm färgåtergivning, perfekt kompromiss mellan bekvämt arbetsavstånd och känsla av närhet. Men så tappade jag den i golvet och bländarlamellerna trillade ur. Jag fick sedan ett porträttuppdrag med kort varsel, och blev tvungen att klara mig utan. En manuell 50/1,4 Ais fick vara ställföreträdande. Idag, bortskämd som man är med snabb och säker autofokus, känns det lite svettigt att skruva manuellt på en modern mattskiva, men resultatet var över förväntan. Övriga inblandade var 24-120/4, som inte alls är dum, och Sigma Art 35/1,4 som jag inte riktigt kommer överens med. 

Upptäckten var: plåtar man som vore det 80-tal, nedbländat ett par-tre steg, tar god tid på sig och dubbelkollar skärpan, så blir det något extra med den gamla trotjänaren. Det vore underbart trevligt om det går att bli nöjd med lite äldre optik, som är billig och inte minst lätt. Ett porträtt av fotografen Frankie Quinn i Belfast får förhoppningsvis visa lite vad jag menar. 

En vardagshjälte

Inspirerade av den svenska trenden "plogging" (plocka och jogga) som Washington Post skrivit om nyligen, var vi några som drog på oss löpardojorna för att snygga till ett område. Det blev inte mycket löpande. Snabbt insåg vi att vi fick dra en soptunna med oss och bara ösa i och ett halvt kvarter blev plockat.

Oberörd av motionstrender har Bernard plockat skräp i åratal på sina promenader, utan att göra något väsen av det. Just nu kampanjar han för att införa pant på de små spritflaskor av plast som dräller omkring på gatorna, och kom gående med en säck av dem.

Att bli med hund genom Instagram

Jag har aldrig varit någon hundmänniska och inte förstått poängen med att frivilligt göra sig ansvarig för en annan varelses väl och ve. Många omkring mig har däremot haft hund, och i bostadsområdet har vi varit nästan ensamma om att inte ha hund. 

Men samtidigt har både jag och min fru haft tankar om vilken sorts hund som skulle vara trevlig att leva med, och vi har varit helt överens om personlighet och storlek. 

Så dök hon upp på Instagram. Kims vän hade lagt upp en bild, och hon sa att "precis såhär vill jag att en hund ska vara". Jag läste texten och såg att hon behövde ett hem. Vi listade ut att alla förutsättningar fanns. Vi har stadiga rutiner, kan ha med en hund på jobbet, min styvson har som jobb att gå ut med folks hundar, och hans hundälskande kusin har flyttat in med oss. Tre dagar tog det, så hade räddningspersonen ringt våra referenser, vi fyllt i alla papper, betalat adoptionsavgift och stämt träff. Så tog vi färjan över till Long Island för att träffas. 

Hon följde med oss hem, fick namnet Silvia (efter drottningen) och ligger och snarkar på mattan i mitt kontor efter en intensiv dag med alla som velat träffa henne. 

Så kan det gå.

Nu får jag försöka att inte plåga min omgivning med alltför många hundbilder.  

Det blir svårt. Hon är ljuvlig. 

Så kan det gå när man slökollar på Instagram.

Nordirland 2

Så börjar resultatet av arbetet i Nordirland, som jag tidigare skrev om, visa sig. 

Ett av jobben vi gjorde grundade sig i det faktum att när Storbritannien lämnar EU om nio månader, så kommer gränsen mellan Irland och Nordirland också vara den enda landgränsen mellan Storbritannien och EU. Och det är ingen lätt gräns att bevaka. På drygt 50 mil korsas den av vägar på över 300 ställen. Under den långa konflikten var gränsen stängd, och man fick köa länge för att ta sig igenom militära checkpoints och tullstationer. Sedan 1998 är gränsen helt öppen, och en vanlig rädsla bland de som lever längs med den är att det ska bli som förr.

Vi körde bil längs hela gränsen och pratade med de människor vars liv kommer bli mest påverkat. På många sätt var det oerhört lättjobbat. Det var många som ville prata och ge sitt perspektiv. Vi träffade småföretagare med halva kundbasen på vardera sida, bönder med mark som sträcker sig över gränsen, och folk som bor på ena sidan och jobbar på andra. Hur det ska gå är ingen som riktigt vet. Många känner att beslutet tagits av folk som inte har kunskap om gränsen och Nordirlands historia. Vi talade också med förespråkare för Brexit, men de fanns främst längre inåt landet. 

Det härligt sätt att jobba på. Att förutsättningslöst köra omkring, och ställa massor av frågor till folk som man råkar springa på. En mycket lärorik resa, och om det här kan man bland annat läsa i Frihet.