Analoga fotografer

En av de trevligaste grupperna på Facebook just nu är Analoga fotografer. Hjälpsammare och vänligare folk får man leta efter. 

Det blir också en påminnelse om alla kameror man köpt och sålt, och när man ser priserna på saker så kan man väl konstatera att jag inte gjort de klokaste besluten. Många kameror jag slumpat bort går till höga priser! Den enkla Olympus My2:an är väl den mest omtalade just nu. En billig, massproducerad kamera som säljs till dubbla och tredubbla nypriset. Konica Hexar är min mest saknade, som knappast skulle vara aktuell att köpa tillbaka numera. En billig kamera, som fyller ett riktigt behov är Canon WP-1 som jag köpt två av för 20 respektive 50 dollar. Vattentät och riktigt bra. 

Men jag har också fått ett helt gäng kameror på sista tiden. En kompis gav sig ut på långresa och gjorde sig av med nästan alla sina ägodelar. Hennes Pentax K1000 hamnade hos mig. En annan kompis ringde och hörde efter om jag ville ha en låda kameraprylar som hon hittat vid en vindsstädning. En Olympus OM1 och en OM2n fanns i lådan. OM1:an var en av mina tidiga kameror, kopplad till fina minnen. Den köptes andra året i gymnasiet då jag just upptäckt mörkrummet, och när jag flyttade hemifrån ett par år senare, cyklade jag mest runt i Norrköping på min bruna Crescent och knäppte TriX och gick på Arbetets museum.

De gamla kamerorna är kanske inte längre de mest praktiska arbetsverktygen, men de bär på minnen och själ. Och det är väl därför deras entusiaster är så trevliga. 

Här måste också min ateljégranne Whitey nämnas. En pensionerad bildlärare som har ateljé med mörkrum i kontorsbyggnadens översta plan. Jag får låna hans mörkrum när jag vill, och för någon vecka sedan hörde han av sig och påminde mig om att jag måste ha film att framkalla vid det här laget. Jag kom upp, och vi snackade en stund. Så åkte en stor träkamera på vagn fram, och jag fick sätta mig för ett porträtt. Dagen efter hade han kopierat och lagt bilder i min brevlåda. En hjälte.

Att plåta på film må vara irrationellt på många sätt, men gemenskapen med folk som gör det är värt allt.