Michael

En miljö jag tycker mycket om att fotografera i är målares ateljéer. Jag hade själv ett år i tjugoårsåldern då jag studerade måleri på folkhögskola – ett mycket lyckligt år, men någon målare blev jag aldrig. Men fortfarande älskar jag atmosfären. Långsamt, metodiskt och koncentrerat arbete, klassisk musik och jazz på vinylskivor. 

Michael Peery är en konstnär vars ateljé ligger ett par kvarter från mitt kontor. Han är en av New Englands bästa. En klassisk tecknare och oljemålare, med ett imponerande hantverkskunnande. Han är också en av de första jag lärde känna i New London, och med tiden har vi blivit goda vänner. I år slutförde han en kollektion han arbetat med så länge jag känt honom, det vill säga i fem år. Många bekanta i stan har suttit modell för honom och tillsammans med olika beståndsdelar av stadens byggnader har de genom Michaels ögon och pensel byggt upp en fiktiv, drömlik version av staden i olja och duk. Det hela blev en museiutställning på stadens konstmuseum.

Året som gått

Med tre dagar kvar på året är det läge att titta tillbaka på ett intressant och givande jobbår.

I början på året for jag till Ferguson och St Louis, Missouri, för ett jobb om hur representanter för Black Lives Matter-rörelsen nått den etablerade politiken. 

Vidare till Washington, DC, där många demonstranter samlats för att kräva ett större folkligt inflytande i politiken och större rättvisa mellan människor.

Vi träffade också aktivisten Omolara Williams.

Det amerikanska fängelsesystemet var ett tema under året. Vi mötte Johnny Perez i New York som suttit i isoleringscell i många år, och som nu arbetar för att hjälpa andra att komma tillbaka till samhället efter att ha hamnat på Rikers Island.

Och så till Florence, Arizona, en stad med 9000 "civila" invånare, och 17000 bakom galler. Hela stadens ekonomi bygger på en sak: fängelserna. Här Randy Helm, som är ansvarig för ett hästträningsprogram i ett av dem.

och Florence borgmästare Tom Rankin.

I New Orleans handlade det förstås mycket om musik, då jag var där under den årliga jazzfestivalen. Här Michael Longhair, vid invigningen av Professor Longhair-museet.

Men ett tiotal mil bort handlade det istället om klimatförändringar och försvinnande landmassor. Ön Isle de Jean Charles kommer vara helt borta om några tiotal år, och dess invånare är nu på jakt efter en ny boplats, som USA:s första officiella klimatflyktingar.

Mer på temat miljö och olja. En av årets stora händelser är de protester som uppstått kring bygget av Dakota Access Pipeline, där den är tänkt att gå under Missourifloden, vid Standing Rock-reservatet. Närapå nio månader av protester har pågått, och pågår fortfarande under mycket bistra förhållanden. Än har vi inte sett slutet. Två besök blev det.

Ser fram emot ett minst lika innehållsrikt 2017.

Intervju med Charlie Bennet i FS Magasin

Charlie Bennet är en duktig och driftig fotograf som började plåta sent i livet. Mat, stilleben och arkitektur är specialiteter. Jag hade nyligen nöjet att intervjua honom och hänga med i hans studio i New York. Idag kom artikeln ut i Fotosidan Magasin.

Detta med gammal optik

En av de fina sakerna med att fotografera med film är att det finns så mycket utrustning som, snarare än att vara helt perfekt i teknisk mening, har karaktär.

Jag har haft mycket nöje med den klassiska Lomo LC-A, laddad med utgången diafilm som sedan lustmördats i negativframkallare. 

Jag tycker mycket om att fotografera porträtt med äldre mellanformatsutrustning. En Rolleicord V från mitten av 50-talet har varit en trogen följeslagare under många år. Objektivet är en Schneider-Kreuznach Xenar 75/3,5. Den är mycket fin för sin ålder, och tecknar mjukt men skarpt på ett sätt som inte riktigt låter sig beskrivas.

Gemensamt för de två rätt olika kamerorna är att materialet i sig sätter en hel del prägel på resultatet, och att det finns ett visst mått av slumpmässighet genom filmens nycker. Den digitala världen innebär oftast ett mycket kontrollerat resultat, där det mesta av slumpen elimineras på gott och ont. Går det att uppnå något av det där i digitala bilder, när optiken i sin bångstyrighet ger ett mervärde? Jag har försökt en hel del, mest på Micro-4/3-hus. Plastoptik från Holga är svårt! Och har bara i något fall gett mig ett vettigt resultat. 

Mest har jag sökt efter ett mjuktecknande och fint porträttobjektiv med karaktär. När jag ryckte in och assisterade en filmande granne, visade han mig miniatyrvarianten på mitt Rolleicord-Xenar: en Schneider Xenon 40/1,9 till den märkliga Robot-kameran med en bildruta på 24x24 mm. Vi idkade byteshandel, och den hamnade i min ägo. Efter en första besvikelse kände jag att det ändå var dags att ge den en chans, och monterade den på min GH1.

Jag tog familjemedlemmar till hjälp för att se hur det funkar.

Och jo, det kan fungera. Bilderna blir relativt skarpa med låg kontrast. Lätta att arbeta vidare, och känslan är inte så väldigt långt från Rolleicordkänslan. Ännu bättre vore det antagligen på ett hus med en lite större sensorstorlek. Kanske blir det läge att leta rätt på en billig Nex-kamera. Men den ständiga frågan är: kommer man verkligen använda det? 

Fortsättning följer. Nästa experiment blir att se om en gammal rysk halvformatsoptik gör det lika kul att plåta som med en riktig halvformatskamera.

Tillbakablick

Det är intressant att titta tillbaka på bilder med några år på nacken. Inte sällan känns de som kanske är 3-4 år gamla som de bästa någonsin. Om det är sant eller inte vet jag inte säkert. Säkerligen har jag utvecklats professionellt sedan dess. Och jag vet med mig att jag känt samma sak inför några av mina ärligt talat usla alster från 19-årsåldern. Nu får jag för mig att jag var som mest frimodig kring 2012. Jag var fascinerad av min nya stad, New London, och för att ta in alla intryck fotograferade jag ständigt. Nu har jag blivit lite lat. Jag har alltid med mig kameran, men det är inte längre varje dag den kommer fram.

Några av bilderna jag tittat tillbaka på är av The Weird Beards, ett ösigt band, mycket musikaliskt intressant, och baserat på ukulele, kontrabas, trombon, slagverk, och lite annat beroende på omständigheterna. Bandet finns inte längre, och inte heller deras replokal som under en tid var en härlig samlingsplats för alla möjliga kreativa, ovanpå den legendariska punkklubben El'n'Gee.