Mormor och morfar

Efter en fortsatt genomgång av negativpärmarna under jul- och nyårshelgerna kommer många minnen tillbaka. När jag var barn fick jag vara mycket hos mina morföräldrar, Evy och Gösta. Vi bodde på landet och de i stan där mina föräldrar jobbade, så innan det var dags för förskola vid 6 års ålder, så var jag hos dem på dagarna. Det var en bra tid. Kanske gjorde den mig lillgammal, jag vet inte, men det var under en tid då jag inte var speciellt sugen på att vara med andra barn. Jag trivdes bäst med att läsa, skriva och rita. Morfar lärde mig spela fiol, vi brukade sjunga ur sångböckerna och göra inspelningar på kassettband. Mormor halade ofta fram skrivmaskinen och tog diktat när jag hittade på berättelser. Vi hade tät kontakt så länge de fanns i livet, 2006 respektive 2010.

Deras liv präglades av arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen och deras bildningsideal. Däremot höll de religion på avstånd. Mormor var först i byn att inte konfirmera sig, och var när jag var i den åldern aningen bekymrad över att jag hängde så mycket i kyrkorna. De växte upp i fattiga järnvägsarbetarfamiljer i Östergötland och lärde känna varandra som treåringar. De kom sedan att ha ett sparsamt men tryggt liv, och ett sommartorp hyrde de alltid. Föreningsliv, studiecirklar och arbetarförfattare spelade stor roll.

Så småningom flyttade vi till en lägenhet på gångavstånd från dem, det var ett av miljonprogramsområdena. Det var alltid roligt att ringa på och fika och låna en bok – Harry och Moa Martinson, Per Anders Fogelström, Vilhelm Moberg, Elsie Johansson. Som personer var de rätt olika och drog inte alltid jämnt. Morfar var tystlåten, sträng, punktlig och plikttrogen. Mormor spontan, ville resa mer än hon gjorde, hade bestämda åsikter och när vi var oense kunde hon hota med en dansk skalle och skratta. Ser jag på livet nu, så är det enormt mycket, vad gäller livssyn, intressen och yrkesval som tog sin början genom dem. 

2020-01-06 21:25   Sten Björklund

Låter som ni haft väldigt fin kontakt, måste vara fint att ta med sig genom livet. Själv hade jag också bra kontakt med morföräldrar men önska idag att jag frågat mer.
Sten

Svar från MattiasL 2020-01-07 16:43

Det är väldigt värdefullt. Och visst önskar man att man frågat mer. Så lätt att tänka att man tar det senare.

2020-01-06 22:21   Frekeman

Hej Mattias! Din intressanta text fick mig att tänka på mina mor- och farföräldrar som alla kom från enkla förhållanden och hade övertygad tilltro till arbetarrörelsen. Särskilt på min farfar kanske med liknande bildningsideal som din morfar med vad jag förmodar en liknande inställning till religion. Han var dock inte helnykterist men nära nog.

Om jag ett äpple vore så har jag nog fallit långt ifrån mina far- och morföräldrars träd men de erfarenheter som formade dem är för mig värdefulla idag kan jag känna.

Till skillnad från dig så hade jag inget större intresse av foto då de fortfarande var vid liv så jag saknar genomtänkta bilder av dem som står över dokumenterande snapshots. Glad att jag hann fota min pappa innan det var för sent! Vikten av att fota sina nära på ett mer seriöst sätt har du lyft fram och man kan bara hoppas att andra följer ditt exempel.

Mvh
Fredrik

Svar från MattiasL 2020-01-07 16:48

Tack för din kommentar!
Jag märker att ju äldre jag blir, desto mer liknar tankar och ideal förra och förrförra generationen. När man är ung vill man väl oftast revoltera lite grann, men så slår 30-40-årsåldern till och man kommer på sig själv med att tänka som sina föräldrar, eller deras föräldrar.

2020-02-19 22:22   ylva_h

Tack för en fin berättelse, den gjorde mig glad. Att få vara med den äldre generationen kan ge mycket att ha med sig genom livet. Tänker ofta på det tempo mina äldre släktingar hade. De stressade aldrig, men jobbade på i en stadig takt och fick mycket gjort.