Att resa ensam

Det diskuteras ofta hur man tar mod till sig att fotografera folk man inte känner. Jag tycker själv att det kan vara svårt, och jag tror att det har att göra med att man sällan tar sig den tid att vara ensam som krävs. Att fotografera är för mig helt och hållet en ensamsyssla, om det ska bli något vettigt. Visst går det bra att jobba tillsammans med en reporter när man ska göra reportage, men att vara flera fotografer är nästan omöjligt. Ibland ser man fotopromenader anordnas, och det är säkert väldigt trevligt, men jag skulle inte få något gjort i fotoväg. Några gånger har jag rest tillsammans med goda vänner som också är fotografer. Genast börjar vi ta samma bilder, försöka vara först om bilden vi alla ser, eller artigt låta den andra ta bilden och själv avstå. Snart delar vi därför på oss. "Gå åt höger så går jag åt vänster, så tar vi middag om tre timmar." 

När jag var 27 insåg jag att jag var väldigt ovan att resa, och inte visste hur jag skulle fungera på vägarna solokvist. Det måste åtgärdas, så jag lät bli att förlänga vikariatet jag hade på vårdjobbet, köpte en flygbiljett till Berlin, och åkte därefter tåg i sex-sju veckor. Och vilken effekt det hade på fotograferandet och modet att ta kontakt med folk. Bland det första jag gjorde på resan var att trava in på det gamla konstnärskollektivet Tacheles, som nu inte finns, utan har blivit Fotografiska. Jag mötte där Reza som hade ateljéplats.

Det satte på något vis stilen för resan. Jag hade inget annat ärende än att komma hem med mängder av bilder, och jag blev hyperfokuserad. Ett möte ledde till nästa. När man reser ensam får man ett väldigt sinne för vem man bör prata med, och folk blir också mycket välkomnande och hjälpsamma. De inser kanske att det är de som har något att hjälpa till med och kan visa en rätt, och själv upplevs man sällan som ett hot om man är ensam. Det var lätt att få ett golv eller soffa att sova på i olika kollektiv eller hemma hos folk jag sprang på på stan, liksom Hare Krishna. Sådär jobbade jag mig genom Central- och östeuropa. Målet var Constanta vid Rumäniens Svartahavskust. På vägen blev det Prag, Plzen, Budapest, Bukarest. Constanta var en usel upplevelse. Då var jag helt utpumpad, och jag upptäckte att hotellet jag bokat inte fanns, efter att ha gått en mil för att komma dit. Då hoppade jag raskt på tåget till Kroatien för att ta det lugnt ett par dagar. På vissa ställen gick det som en dans att plåta, på andra ställen tog det emot lite mer. Ett riktigt dumt beslut var att resa med inte mindre än fyra kameror och hundra rullar film. Det är något jag verkligen avråder från. En liten kamera och ett objektiv är allt som behövs. Vilka som helst, och gärna något man har råd att förlora. Bilderna från den här resan går jag tillbaka till ibland när jag tycker att det tar emot. Jag ser då en alldeles underbar tid som jag saknar. Det är en bra vetskap att för att fotograferandet ska lossna är tid och fullt fokus allt som behövs.

Den efterhängsna vidvinkeln

Egentligen tycker jag inte om objektiv som ger speciella effekter, inte i längden iallafall. Nästan alla bilder jag verkligen tycker om och som håller i längden är väldigt återhållsamma i vad de gör med bilden. Vi pratar 28 till 50 millimeter på ett ungefär. Kanske 70. Hur karaktären i bakgrundsoskärpan ter sig kan vara av intresse en stund, men i längden gör det varken till eller från, och är det alltför knasigt så kommer bilden åldras rätt dåligt. 

Det här med kraftiga vidvinklar är en sådan grej som är svår. De har kommit och gått i min kameraväska, men helst är jag väldigt restriktiv med dem. För den sorts fotografi jag sysslar med brukar det passa rätt dåligt. Det är inte lätt att komponera med kraftiga vidvinklar, och det är nog få av mina kraftiga vidvinkelbilder som kommer räknas till mina bästa. Jag pratar här om motsvarande 18mm i småbild.

 Ändå kan jag inte helt avskriva den, utan ibland är det genuint användbart, som när man sitter i en bil eller andra trånga utrymmen.

Ett annat användningsområde är fjärrstyrda kameror, där man inte riktigt kan ha den exakta kompositionen, utan kanske tvingas att beskära en aning eller för vida översiktsbilder. Det är något jag använt mig av ganska flitigt för att kunna krydda med ett par bilder här och där från en oväntad vinkel i exempelvis bröllops- och scenkonstjobb. För fjärrstyrbarhetens skull har jag valt en billig manuell Samyang/Rokinon. Det är bra att objektivet inte kan få för sig att fokusera om eller liknande, utan sitter där den sitter.

Den råkade få följa med på äppelplockning en stund idag, och det var väl okej och lite kul. Och nu när jag ändå har den, så gäller det att använda den så väl det bara går. Men bara när det verkligen passar.

Benedict Arnold

New London har en märklig tradition. Varje år i september eldar man upp en papier maché-figur av Benedict Arnold. I amerikanska frihetskriget var Arnold en av George Washingtons högst anförtrodda generaler, och ledde försvaret vid fästningen i West Point.  Men med tiden sålde han ut sig till britterna och kom att leda deras spionverksamhet. Planen var att lämna över fästningen till britterna, och för det skulle han få 20000 pund. Planen avslöjades och hans kollaboratör hängdes, men själv kom han undan. Mot slutet av kriget ledde han britterna in i sin hemstat Connecticut, och de brände ner större delen av New London.

"Minns New London!" blev ett stridsrop bland revolutionärerna. Senare inleddes en tradition att återgälda bränningen med att elda upp en avbild av Benedict Arnold. Traditionen glömdes bort, men för något tiotal år sedan tog teatergruppen Flock Theater upp den igen. Jag fick förra året träffa Derron Wood som leder arbetet med vad han kallar "the original Burning Man festival", och hans kompanjoner.

Fife & Drum-kårer, muskötskyttar, amatörskådespelare och en stor grupp stadsbor tågade sedan ner med figuren. Folk på Boston-New York-tåget måste ha undrat vad som stod på när paraden stod och väntade på det. Till sist satte borgmästaren eld på den. Utom vänsterbenet. Enligt legenden hade det blivit skadat när han stred på revolutionärernas sida, så det återlämnas traditionsenligt till stadshuset i hans hemstad Norwich, till nästa år.

Det blev ett reportage i svenska USA-magasinet American Trails.