Ett minne

Facebook påminde mig om en minnesvärd episod från fem år tillbaka.

Jag och min kollega Martin har rapporterat några intensiva dagar i North Dakota där de stora protesterna mot en pipeline äger rum. Vi har sovit ut/varit insnöade på ett motell i Bismarck. Masar oss till sist ut till ett Denny's och käkar frukost och hamnar i samtal med ett par herrar varav en vill till protesterna och påstår att han känner några högt uppsatta som han håller på och sms:ar. Kan han få åka med? Eh, ja, säger vi, men inte om du är klädd sådär. Det är minus 7 och blåser, han har badtofflor.
Nejdå, han har rejäla doningar i väskan. Han kommer med på något vis, berättar att han kommer från Skottland, blev tvungen att dra därifrån på 70-talet, bor i Los Angeles. Sen visar det sig att han är fullfjädrad konspirationsteoretiker och vi blir osams om Bataclan-attacken, glömmer för ett ögonblick att det är snorhalt och att bilen vi hyrt i Colorado inte riktigt har däck för uppgiften. Vi kör av vägen. Skotten tar på sig sina "vinterskor" för att gå ut och skotta, det är finskor med lädersula. Vi säger åt honom att för satan gå och sätta sig i bilen. Blir snart uppdragna av ett par snälla karlar med jättepickup och kedja och kommer till lägret. Där pyser skotten iväg och vi ser honom inte igen. Kommer på att hans sms-konversation med arrangörerna bara var utgående, han fick aldrig några svar, känner nog inte en käft och vi kommer antagligen ha orsakat hans död.
Några år senare får jag sms från Martin som är och jobbar i Los Angeles. "Du kommer aldrig tro vem jag sprang på".