Ultravidvinkel

Jag har för det mesta varit rätt konservativ vad gäller fotografisk teknik. Jag vet med mig att det lätt skenar iväg och att man får bilder som åldras dåligt. Därför tar jag det piano i redigeringen och undviker konstiga brännvidder. Mellan 28 och 50 millimeter trivs jag bäst åtminstone för personliga bilder. I jobbet kan det bli lite annorlunda, även om det mest handlar om bildjournalisternas standardutrustning: 24-70 på ena kameran, 70-200 på andra. Men konsekvent är jag inte. Något som kommer och går är lite kraftigare vidvinklar. Jag har köpt och sålt ett gäng under åren. 20 mm till Nikon funkade sådär. Det blev lätt lite långa ansikten och breda människor i kanterna. Jag hade ett fisheye ett tag som gav i mitt tycke outhärdliga bilder. Nyligen hade jag en Rokinon 12 mm/2,0. I grunden ett bra objektiv. Ändå trivdes jag inte med det. Bilderna kändes bara konstiga och jag bestämde mig för att ultravidvinkeln inte var något för mig och sålde den. Men så trillade jag dit på en annons här på Fotosidan för en Zeiss Touit 12mm/2,8 till oemotståndligt pris. Jag skulle inte gå back om jag sålde den, och ultravidvinkeln fick en ny chans. Konstigt nog trivs jag som sjutton med den, och den har blivit en ständig följeslagare, privat tillsammans med X100F, på jobb som en tredje kamera. Och visst är det något med den kraftiga vidvinkeln som gör att man sugs in i bilden och känner mer närvaro, även om det kan bli lite skevt.

Jag funderar ofta på i ett större perspektiv hur konventioner kommer till. Svartvitt lever kvar och har en autenticitetsstämpel för att det av nödvändighet kom först. Det ger en trygghet. Jag förmodar att valet av brännvidder åtminstone delvis har att göra med förhållandet mellan vad som är möjligt och vad som är exklusivt, och så en pendelrörelse på det. När Canon kom ut med sin 16-35/2,8 blev det plötsligt praktiskt möjligt att få tekniskt högkvalitativa bilder med riktigt vida vinklar. Någonstans i mitten på 00-talet var det supervidvinkel som gällde vare sig det passade bilden eller inte. Sedan tror jag det kom en period med återhållsamhet – mycket normaler och en strävan efter mellanformatskänsla. Gissningsvis hängde det samman med att objektiven med Sigma i spetsen fick växa för att hålla riktigt hög kvalitet vidöppet. En god vän och fotografkollega menar att iPhone ligger bakom en ny normalisering av supervidvinkeln, genom att den sedan de tre senaste modellerna finns i gemene persons ficka. Kanske är det det som fått mig att till sist omfamna den (även om jag själv valde bort de senaste modellerna till förmån för en XS just på grund av brännvidderna). Kanske behöver man inte fundera så mycket. Tills vidare trivs jag med utmaningen som nya perspektiv ger, och jag hoppas att bilderna inte kommer att kännas alltför daterade om några år.