Fotopolymer

I åratal har jag varit nyfiken på fotopolymergravyr, men inte kommit till skott. En grafisk teknik där en UV-känslig plast exponeras genom ett positiv, "framkallas" i vatten och blir mer och mindre mottagligt för tryckfärg över ytan. Här kan man alltså få en högst handgjord slutprodukt från ett digitalt original. En korsning av ny och gammal teknik som passar mig fint.

Min vän Whitey ett par trappor upp är pensionerad bildlärare och extremt generös med sin tid och sin lokal. Hans ateljé är full av femtio- till hundraåriga kameror och alla möjliga verktyg. Han lät mig hänga med när han gjorde fotopolymerer och har nu hjälpt mig att komma igång med mina. Nu är min första plåt gjord, och jag ser fram emot ett nytt kapitel i fotografiskt hantverk.

Den privata sfären i den offentliga

Det blev lite sociala medier-liv om en film som Fujifilm använde för att göra reklam för sin senaste skapelse, med japanen Tatsuo Suzuki, men sedan tog bort. Många slog bakut när det gällde hans påflugna sätt att fotografera på gatan och menade att det är ett oförlåtligt buffligt beteende. Andra rusade till hans försvar och menade att det är av yttersta vikt att man plåtar överallt och hursomhelst. Själv är jag som ofta lite fundersam och tycker att nyanser kan vara bra. Att dra stora växlar och såga någon baserat på en femminutersfilm blir oftast inte så bra. Men det sätter fingret på något som jag tycker är bekymmersamt: bilden av fotografen som jägare och bilderna som jakttroféer. Antingen genom att man är framme och närmast attackerar folk, eller att man ligger och smyger som en krypskytt. I det förra fallet fångar man en rad människor med en förvånad eller förbannad uppsyn. I det senare finns ofta ingen relation alls, det är enbart en observation. Jag är inte helt övertygad om värdet i något av fallen.

Jag tror, att om gatufotografi och annat dokumentärt arbete ska hålla, så måste det finnas någon form av relation i bilden, mellan den fotograferade och fotografen, och i förlängningen med betraktaren. Nu är detta inte alls svartvitt. Jag tycker att exempelvis Bruce Gilden, om man lyssnar på honom, har lite mer finess än hans rykte gör gällande. Han verkar ändå ha ett ganska avväpnande sätt. Frågan kommer dock upp: hade Suzuki eller Gilden kommit undan med sitt beteende om de vore kvinnor eller tillhörde en minoritet? Det är nog tveksamt, och jag har svårt att komma på exempel. 

Queens, New York

New Orleans, Louisiana

St Louis, Missouri

Philadelphia, Pennsylvania

Jag funderade vidare på fotografer som jag uppskattar, och deras sätt att vara, eller som jag tror att de måste vara. Susan Meiselas är helt integrerad i situationerna hon skildrar. Nära, med förtroende eller ignorerad, men hon smyger inte. Henri Cartier-Bresson liknande. Avvaktande, ber inte om ursäkt för sig, men tränger sig inte på. Synlig, artig och oförarglig. William Klein närmare händelsernas centrum, lite rörigare, men fortfarande artig. Det är tydligt att folk ser att han är där, men ofta reagerar med gott humör. Doisneau förefaller också inkännande, närvarande, tydligt på plats. 

För egen del kallar jag mig inte gatufotograf, inte i någon renodlad mening. Jag tycker det är en svår genre. Däremot arbetar jag dokumentärt och journalistiskt, och ibland är komponenter i arbetet vad som kan kallas gatufotografi. De här funderingarna blev praktiskt aktuella för ett par veckor sedan. Jag och en kollega arbetar med en berättelse om vapenvåld, och vi förvånades av hur generösa människor var med att släppa oss nära och dela sina berättelser. Mycket hänger på att man som fotograf alltid bär i medvetandet att man är den fotograferades gäst, samtidigt som man vet vad man vill. Vi fick åka med polisen och vi fick vara med i förhandlingsrum där människor försöker lugna ner konflikter som kan eskalera. Vi var alltid tydliga med vad vi ville, men också att vi förstod att det var ett väldigt privilegium att få komma in i deras värld och är beredda att backa om det behövs. Istället blev vi uppmuntrade att komma med och komma närmare. Är man vänlig, ärlig, lyssnar, undgår man eller löser många problem i förhållandet mellan det privata och offentliga. Att smyga eller buffla sig fram tror jag däremot skapar dem.