Florence, Arizona

Ett ämne som jag och min kollega Martin Brusewitz och jag ägnat oss åt under en tid är USA:s fängelser. En enorm apparat, som bara tycks växa och växa. Landet ligger i absolut topp när det gäller andelen fängslade. Det finns många aspekter av detta, och en av dem är de ekonomiska. Det är förstås väldigt dyrt för samhället i stort att ha så många inlåsta. Men vissa tjänar på det. Florence i Arizona är en ökenstad med 9000 invånare. En vanlig sömnig stad med några spikraka gator, slitna hus och mexikanska restauranger. Åtminstone på ena sidan av den stora vägen. På andra sidan sitter 17000 fångar i tio fängelser, och nästan alla har sina jobb direkt eller indirekt genom fängelserna. Vi åkte dit för Tidningen Vi:s räkning i maj förra året. 

I stan såg man inte mycket folk. De flesta gömde sig undan den 40-gradiga värmen i sina små luftkonditionerade hus. Någon gång råkade vi kliva över någons tomt och fick genast ett dödshot på håll, vilket man inte skojar bort i en stad där de flesta är beväpnade. I övrigt mötte vi mycket vänliga människor, även om folks åsikter ofta gick rakt på tvärs mot våra. Något som jag upplever händer ofta i södern.

Med i packningen hade jag en Mamiya C330, i hopp om att kunna göra jobbet helt på film, och hade Robert Adams i bakhuvudet. Så blev det till slut inte, av praktiska skäl. Men jag använde den till en del porträtt och gatufoto. En fröjd att plåta med, men numera tycker jag det är svårt att få till riktigt bra resultat med film. Möjligen mådde filmen inte bra av att flyga, trots låg känslighet.

Helgfoto i trädgården

Något av det mest tillfredsställande jag vet är trädgårdsodling. Själv är jag nybörjare, men min fru har gröna fingrar gränsande till magi. När vi flyttade in i huset var trädgården inte mycket mer än en torr gräsmatta. På två år har vi åkt fram och tillbaka till handelsträdgården och fyllt baksätet i folkabubblan med fruktträd, buskar. Bit för bit ersätts gräsmattan av rabatter med blommor, bär och grönsaker. Nu är det en underbar plats att vara i, och mycket spännande att se hur allt utvecklas från en dag till en annan. 

Inte minst är det kul att gå runt och söndagsfotografera. Här med en sovjetisk Helios 44-2, en skojig glugg med mycket karaktär, monterad på en Panasonic GH1.

En typ av arbetsdag

Att skriva om konst är mitt vanligaste jobb. Det borde också vara de snabbaste, men så blir det sällan. Inget man blir rik på, men att tvingas hålla sig uppdaterad i konstvärlden är ovärderligt. Med jämna mellanrum tar jag därför min hopfällbara cykel och hoppar på tåget, oftast till New York, ibland till Boston, någon gång någon annanstans. Sedan blir det ett väldigt cyklande för att hinna med så många utställningar som möjligt. Nyligen satte jag någon sorts personligt rekord med tre utställningsjobb och två utställningsbesök av rent intresse. 

Först trampade jag ner till New Museum vid Chinatowns kant. Där blev det två utställningar. Den ena av den oerhört excentriska och självlärda Carol Rama. Hon gick bort för ett par år sedan efter 97 år i livet, varav ett 70-tal som utställande konstnär. Hon erkändes sent, men producerade mängder. Hennes måleri bottnar i familjetragedier, och verken visar en väldigt känsloregister. 

På sätt och vis motsatsen är Lynette Yiadom-Boakye – yngre brittisk porträttmålare i återhållen stil, vars motiv enbart finns i fantasin eller minnet. Ett intellektuellt måleri, som med många bottnar får en att reflektera över sin bildförståelse och den visuella kultur man befinner sig i. Yiadom-Boakye har västafrikanska rötter och var ensam om att tillhöra en minoritet vid de konstskolor hon gick på. Hon arbetar i en europeisk porträttradition, men motiven är människor ur minoriteter som sällan spelar huvudrollen i den. Speciellt för hennes metod är att hon målar ur minnet och fantasin, inte med sittande modell. Hon arbetar också rasande fort, sällan läggs mer än en dag på en målning.

Sedan en snabb lunch och så blev det dags att trampa den halvtimmeslånga färden till Museum of Modern Art, där den kvinnliga, i hög grad konsthistoriskt undanskuffade delen av efterkrigstidens abstrakta konst visas. På senare tid har det varit väldigt mycket abstrakt expressionism bland utställningarna häromkring, och det är tydligt att det finns en stor stolthet över denna första genomamerikanska konstriktning. Det är glädjande att man, om än tillfälligt, lyfter fram konst som levt i skuggan av affischernas machokonstnärer Jackson Pollock och Willem De Kooning.

Nästan alltid blir det förskräckligt bråttom för att hinna med tåget hem, men med lite noggrann planering med hjälp av appen See Saw, fick jag reda på att om jag cyklade upp till Harlem-stationen, skulle en utställning av Susan Meiselas på Higher Pictures och en av Diane Arbus på Lévy Gorvy hinnas med. Det ångrar jag inte. På ytan mycket lika utställningar. Bilderna är 17 till antalet på vardera ställe. Allt svartvitt, i måttlig storlek. Men arbetsmetoden skiljer. Arbus har strövat omkring i New Yorks parker och tagit porträtt av människor som fascinerat eller skrämt henne. Mycket respektfulla, stillsamma och vackra, men samtidigt närgångna. Bland de porträtterade finns Susan Sontag och hennes son. Det är Arbus som vi känner henne, men flera av fotografierna visas för första gången.  

Susan Meiselas Prince Street Girls bygger å andra sidan på långvarigt förtroende. Det hela började med att Meiselas 1975 cyklade omkring i Little Italy, och ett gäng tjejer som hängde vid ett gathörn bländade henne med en spegel. Sedan fortsatte hon träffa på dem, och de bad henne alltid att ta bilder. Det blev början av ett flera år långt fotoprojekt. Resultatet är fantastiskt. 

Det är ofta fint att besöka de här små utställningarna och lära känna ett fåtal bilder på nära håll, i kontrast till större satsningar. Det kan också kännas som att gå på skattjakt när man går på de små, kommersiella gallerierna i New York. Nästan undangömt i änden av en korridor bland andra gallerier och kontorslokaler kan vintagekopior av ens största hjältar hänga.