Perrongporträtt

På väg hem från ett jobb i North Carolina väntade jag på tåget i Richmond, Virginia. Bredvid mig stod denna stiliga dam. Impulsen att ta ett porträtt dödas ju ibland av viljan att inte vara till besvär. Men man vet ju hur mycket man ångrar sig och hur lite man har att förlora. Det är överhuvudtaget intressant hur det tar emot så att bryta isen, trots att det nästan utan undantag ger positivt resultat. Jag sa till henne att jag tyckte hon hade en fantastisk stil och frågade om jag fick ta hennes porträtt. Det gick förstås fint. Hon presenterade sig som Queen Gemayze Earth från Harlem, New York. 

Löpning vid Höga kusten

Då och då hakar jag på ett lopp här och där. Jag är inte mycket till löpare, men är mycket fascinerad av löpning som fenomen. Sammanhållningen och generositeten mellan amatörlöpare är en sak. Mentaliteten som krävs för att springa långt är en annan. I september åkte jag och mina bästa vänner till Höga kusten för att springa terränglopp. Halvmaran var slutsåld, men till helmaran fick vi biljetter när de släppte återbuden. Som vanligt hade jag kameran med.

Lätt sammanbiten stämning klockan 6 på morgonen på väg mot loppet.

Vädret hotade med regn, men de första tre milen var helt okej. Det var fuktigt och halt på berghällarna, och vi var några stycken som ramlade och slog oss ibland. Runt en mil blev i regn, men temperaturen var inte så dum att springa i. Men efter tre mil är ingenting längre behagligt. Mot slutet gick det brant uppför, sedan brant nedför, till sist uppför en skidbacke, så mycket löpning blev det inte – mer hasning. När det väl var över var det inte alls dumt att värma upp bastun. 

Det är egentligen inte speciellt vettigt att plåta när man springer, det blir sällan sådär riktigt lysande som bilder betraktat. När det väl går undan har man inte tid att plåta, utan det mesta blir när det går uppför, eller när det blir trafikstockning. Framförallt blir det lätt lite samma. Men jag har en förhoppning om att fånga något inifrån som inte går som utomstående. Ibland funkar det. Här nådde det inte riktigt så långt jag hoppats.  

Klimatstrejk i New York

För en dryg månad sedan var Greta Thunberg i New York och deltog i stadens upplaga av den globala klimatstrejk som enligt beräkningar fick fyra miljoner deltagare i världen. Tiden går fort och jag var rätt sen på bollen att rapportera om detta, men med kort varsel drog jag in två jobb åt Frihet och Sändaren, och hoppade på tåget. Tog tunnelbanan ner från Harlem till finansdistriktet, där marschen började, och vartefter fylldes vagnarna med unga och vuxna med hemmagjorda plakat. Jag fick växla några ord med medpassagerare. Flera talade om att Greta hade fått dem att känna att de också, trots att de är unga, kunde ha betydelse. En del nämnde att klimatförändringar inte hade varit något de tänkt på så mycket tidigare. Någon sa "jag är sexton, det vore trevligt att kunna leva på jorden ett tag till".

Många trossamfund var på plats.

Det blev en rejäl folksamling, det talades om en kvarts miljon i New York. Eftersom jag var lite sent ute hade jag inte hunnit greja pressackreditering, så jag småjoggade in i Battery Park för att komma långt fram. Sedan stod vi och trängdes i värmen, en del blev rätt hetsiga i väntan, men mestadels var folk generösa och samarbetsvilliga. 

Det var en rejäl samling framträdanden, bland annat ett riktigt starkt av 18-åriga singer-songwritern Willow Smith. 

Men det var förstås Greta Thunberg alla väntade på, och till slut kom hon upp på scenen. Vid det laget var det så varmt och trångt att flera svimmade och fick föras ut. 

Kanske är det här en rörelse som får saker att ändra på sig till sist. Nyligen intervjuade jag sociologen Zeynep Tüfekçi i North Carolina som studerar proteströrelser. Hon menade att trots att det ser ut att ha exploderat nu, tack vare en mycket synlig profil, så är det till skillnad från många andra moderna rörelser en mycket långlivad och gedigen sådan – "en djup våg som kommer upp till ytan". 

Att hitta trivseln och minimera.

Jag är en riktig hoppjerka när det gäller fotoprylar. Har alltid varit motvilligt men samtidigt hejdlöst nyfiken på olika filmformat, kameror och objektiv. Lite som de flesta. Vacklat mellan zoomar och fasta objektiv, film och digitalt, mellanformat, småbild, kompakt- och systemkameror. Men kanske har jag äntligen blivit mätt på det. Kommit fram till att jag ändå plåtar på ungefär samma sätt. Nya saker gör inte nödvändigtvis nya bilder. Tanken på att tillbringa timmar i mörkrummet känns inte längre lustfylld, utan mer som en jättelång omväg mot ett resultat jag är mindre nöjd med. Förut har det alltid funnits en känsla av att "om jag bara hade det och det, då skulle det bli skapat av". Så en efter en krängs gamla grejer. Särskilt de som mest står med halvtagna filmer, vars sort jag glömt. Men gammaldags är jag fortfarande. Den största trivseln har jag hittat i gamla manuella Nikkor-objektiv. Sista tiden har det blivit mycket stor andel 50/1,4 Ais och PC-Nikkor 28/3,5 till det långsamma, trivsamma plåtandet. Arkitektur, stad, natur och porträtt. Inte de allra vassaste objektiven i världen, men jag blir glad när jag jobbar med dem, både vid fotografering och vid efterbehandling.

Holy Land USA

En regnig dag i april körde jag upp till Waterbury, Connecticut. Anledningen var en katolsk mässa – något jag sällan sysslar med. Men den här var något speciellt. Den skulle hållas på en plats som kallas Holy Land USA. Det började på 50-talet. Den djupt religiöse advokaten John Greco mindes sin barndoms Italien med dess små helgedomar i bergen. Han hade gott om pengar, och ville göra något liknande. Han köpte en kulle i Waterbury och började bygga miniatyrversioner av platser från Bibeln. Materialen var lite av varje som han kunde komma över – cement, tvättmaskiner, avloppsrör, eternitplattor. Det blev en väldig hit bland katoliker, och tiotusentals kom dit varje år. På 80-talet blev Greco sjuk och avled, och hans temapark föll sönder. Nu jobbar några kämpar med att återställa platsen, en bit i taget. Det blev ett reportage i tidningen American Trails, ute nu.