Ny vardag

Coronatider har inneburit ett nytt sätt att vara. Helt plötsligt insåg de flesta, inte alla, att det var dags att stanna hemma så mycket som möjligt och hålla sig borta från folk. De som kan jobba hemifrån gör det. Småföretagare tvingas bomma igen för ett tag. Ändå håller de flesta rätt god min. Solidariteten sätts på prov, och hittills har den visat sig stark. Flera med fast jobb och gott om pengar erbjuder sig att täcka utgifter för de som har det kärvt. Ikväll klockan åtta stängde barer och restauranger, men många håller öppet för leverans och uthämtning. Det kan nog komma något gott ur det här, till sist.

Här håller vi oss hemma, jobbar med det som går, förbereder för när det kan braka igång igen. På ett sätt är det en värdefull period, då man kan ägna sig åt saker som bortprioriteras annars. Det blev också en träff med goda vänner, enligt nya regler: 6 fot från varandra, utomhus, med eget medhavt fika. Det går bra det med.

Vad man kan lära av Keith Jarrett

Keith Jarretts Köln Concert från 1975 är bland det bästa jag vet i musikväg. Nyligen hörde jag också historien bakom den i ett radioprogram. Pianoguden var bokad att spela för en 1400-hövdad publik vid midnatt och kom sliten till Köln och fann en bedrövlig flygel på operahuset, och ingen tid fanns att byta ut den. Jarrett bestämde sig för att dra därifrån, men den 17-åriga konsertarrangören Vera Brandes vädjade, och han gick med på att genomföra konserten. Den spelades in, mest som ett avskräckande exempel på hur det kan gå när arrangörerna inte har koll på läget, men blev jazzhistoria.

Historian är viktig att bära med sig som fotograf. Få är så bekymrade om hårdvaran som vi fotografer, och man kan fundera på hur mycket som inte blir av därför att man följer Jarretts första impuls att lägga ner när de tekniska förutsättningarna inte är perfekta. Jag vet att jag själv inte helt sällan kopplar samman olika projektidéer med ett visst tekniskt utförande. Mellanformat hit och ljussättning dit. Men inte sällan dyker bilderna upp när man har en gammal Tamron Adaptall på kameran av någon anledning, eller bara telefonen. Följer man istället Jarretts andra impuls och genomför det man har, med dåliga förutsättningar, kompenserat av extra ansträngning, så blir det inte sällan minnesvärt. Kanske någon gång mästerverk.

Mästerverk är det inte, men ändå bilder tagna med något av det i bakhuvudet, då min styvson hade en extra biljett till en hiphop-spelning i en håla i Connecticut. Med en minuts varsel hoppade jag in i bilen. För det mesta vill jag förstås ta bilder på trånga barspelningar. Jag hade min buckliga X70, med den redan dåliga mörkerfokuseringen extra osäker sedan jag spillt vin i den på en vernissage. Lokala rapparna NME The Illest och Apathy stod på scen. 

Ännu viktigare kommer det vara att hålla Keith Jarrett i bakhuvudet under kommande veckor. Allt är lamslaget på grund av Corona, och många jobb är inställda. Alltså inte optimala förutsättningar. Nu gäller det att ta vara på den tiden på bästa sätt, sälja halvfärdiga jobb, sälja in nya idéer för när allt brakar igång igen, fixa hemsida, hämta in ny kunskap, och helt enkelt plåta så mycket som möjligt, på cykelavstånd och utan mänsklig kontakt. 

Valtider

Det är ju minst sagt turbulenta tider i amerikansk politik. Inte bara mellan Republikaner och Demokrater är det polariserat, utan inom Demokraterna också. Det är lätt att bli trött på alla analyser, på professionell nivå och bland glada och arga tyckare, och klimatet på sociala medier verkar ha hårdnat när man inte trodde att det var möjligt. En kandidat anklagas för att vara en galen kommunist, en annan för att vara del av det etablissemang som skapat alla problem. En är för mycket streber, en pratar för mycket om sig själv och en är inte tillräckligt tydlig, en köpte sig in. Och så "the media" som beskylls från höger och vänster för att driva propaganda, i de fall någon gör en annan analys en den egna. 

Lyckligtvis är verkligheten en annan när man lyfter blicken från skärmen, och lyckligtvis har jag ett jobb som är att flänga runt i landet och ta del av folks tankar, åsikter, förhoppningar och farhågor. För någon månad sedan var jag och kollegan Jonas ute på vägarna inför det första nomineringsmötet i Iowa på uppdrag av ett gäng svenska och norska tidningar. Då kryllade det fortfarande av kandidater. Vi åkte runt i delstaten och pratade med bönder, klimataktivister, kyrkliga, dörrknackare och alla möjliga besökare vid kampanjmöten. Senare samma sak i Boston, men då var fältet halverat.

Kan man säga något om amerikansk politik, så är det att den är oförutsägbar. Jag har många gånger tyckt mig ha en hyfsat rimlig analys av läget, men så har det tvärvänt. Från första början trodde jag att Elizabeth Warren skulle kamma hem allt. Folklig och välutbildad, rolig men strikt, och med mycket gedigen erfarenhet. Pete Buttigieg kunde också ha chans. Smart och handlingskraftig, debatterar väl. Bernie Sanders som svar på en ekonomisk nödsituation för en mycket stor del av folket. Joe Biden trodde jag aldrig skulle klara sig. Men så droppade de av en efter annan. Mångfalden försvann, och nu har vi alltså en 77-åring mot en 78-åring att välja på, i varsin ände av det politiska spektrumet. Hursomhelst blir det en nagelbitare att följa.

Fotopolymer

I åratal har jag varit nyfiken på fotopolymergravyr, men inte kommit till skott. En grafisk teknik där en UV-känslig plast exponeras genom ett positiv, "framkallas" i vatten och blir mer och mindre mottagligt för tryckfärg över ytan. Här kan man alltså få en högst handgjord slutprodukt från ett digitalt original. En korsning av ny och gammal teknik som passar mig fint.

Min vän Whitey ett par trappor upp är pensionerad bildlärare och extremt generös med sin tid och sin lokal. Hans ateljé är full av femtio- till hundraåriga kameror och alla möjliga verktyg. Han lät mig hänga med när han gjorde fotopolymerer och har nu hjälpt mig att komma igång med mina. Nu är min första plåt gjord, och jag ser fram emot ett nytt kapitel i fotografiskt hantverk.

Den privata sfären i den offentliga

Det blev lite sociala medier-liv om en film som Fujifilm använde för att göra reklam för sin senaste skapelse, med japanen Tatsuo Suzuki, men sedan tog bort. Många slog bakut när det gällde hans påflugna sätt att fotografera på gatan och menade att det är ett oförlåtligt buffligt beteende. Andra rusade till hans försvar och menade att det är av yttersta vikt att man plåtar överallt och hursomhelst. Själv är jag som ofta lite fundersam och tycker att nyanser kan vara bra. Att dra stora växlar och såga någon baserat på en femminutersfilm blir oftast inte så bra. Men det sätter fingret på något som jag tycker är bekymmersamt: bilden av fotografen som jägare och bilderna som jakttroféer. Antingen genom att man är framme och närmast attackerar folk, eller att man ligger och smyger som en krypskytt. I det förra fallet fångar man en rad människor med en förvånad eller förbannad uppsyn. I det senare finns ofta ingen relation alls, det är enbart en observation. Jag är inte helt övertygad om värdet i något av fallen.

Jag tror, att om gatufotografi och annat dokumentärt arbete ska hålla, så måste det finnas någon form av relation i bilden, mellan den fotograferade och fotografen, och i förlängningen med betraktaren. Nu är detta inte alls svartvitt. Jag tycker att exempelvis Bruce Gilden, om man lyssnar på honom, har lite mer finess än hans rykte gör gällande. Han verkar ändå ha ett ganska avväpnande sätt. Frågan kommer dock upp: hade Suzuki eller Gilden kommit undan med sitt beteende om de vore kvinnor eller tillhörde en minoritet? Det är nog tveksamt, och jag har svårt att komma på exempel. 

Queens, New York

New Orleans, Louisiana

St Louis, Missouri

Philadelphia, Pennsylvania

Jag funderade vidare på fotografer som jag uppskattar, och deras sätt att vara, eller som jag tror att de måste vara. Susan Meiselas är helt integrerad i situationerna hon skildrar. Nära, med förtroende eller ignorerad, men hon smyger inte. Henri Cartier-Bresson liknande. Avvaktande, ber inte om ursäkt för sig, men tränger sig inte på. Synlig, artig och oförarglig. William Klein närmare händelsernas centrum, lite rörigare, men fortfarande artig. Det är tydligt att folk ser att han är där, men ofta reagerar med gott humör. Doisneau förefaller också inkännande, närvarande, tydligt på plats. 

För egen del kallar jag mig inte gatufotograf, inte i någon renodlad mening. Jag tycker det är en svår genre. Däremot arbetar jag dokumentärt och journalistiskt, och ibland är komponenter i arbetet vad som kan kallas gatufotografi. De här funderingarna blev praktiskt aktuella för ett par veckor sedan. Jag och en kollega arbetar med en berättelse om vapenvåld, och vi förvånades av hur generösa människor var med att släppa oss nära och dela sina berättelser. Mycket hänger på att man som fotograf alltid bär i medvetandet att man är den fotograferades gäst, samtidigt som man vet vad man vill. Vi fick åka med polisen och vi fick vara med i förhandlingsrum där människor försöker lugna ner konflikter som kan eskalera. Vi var alltid tydliga med vad vi ville, men också att vi förstod att det var ett väldigt privilegium att få komma in i deras värld och är beredda att backa om det behövs. Istället blev vi uppmuntrade att komma med och komma närmare. Är man vänlig, ärlig, lyssnar, undgår man eller löser många problem i förhållandet mellan det privata och offentliga. Att smyga eller buffla sig fram tror jag däremot skapar dem.