Det sammanhållande kaffet

Det politiska samtalet kretsar mycket kring integration, särskilt vilka partier som har den rätta strategin för att få in nya medlemmar i samhället. Jag tror vi förutom det måste se på hur vi själva agerar som medmänniskor, och hur vi bygger samhället rent fysiskt. De perioder jag bott i Stockholm har det slagit mig hur det sällan finns någon naturlig rörelse mellan välbärgade och mer socialt och ekonomiskt prövade områden, trots att de många gånger ligger nära varandra fågelvägen. Nyligen såg jag filmen The Swedish Theory of Love, en väldigt mörk skildring av det svenska, individuellt oberoende samhället som leder till att människor lever ensamma och dör ensamma i en omfattning som saknar motstycke. Riktigt så dystert ser jag inte själv på livet i Sverige, men nog finns det ett stycke sanning i det. Jag bodde ett halvår i en stor hyresfastighet i Göteborg, och trots att det fanns flera hundra lägenheter kan jag inte minnas att jag mötte en enda människa i trapphuset, utom den gången en äldre dam vägg i vägg behövde hjälp med ett värmeelement. Min mor som är en glad och social person berättar ibland om hur hon försöker hälsa på folk hon möter på gatan, och de ser på henne som att hon inte vore klok. Jag tror att det däri finns en nyckel till att det är svårt att komma in i samhället som nykomling. Detta var också temat för Ahmed Abdirahmans sommarprogram i P1. Vi måste få chans att träffas på riktigt och i vardagen. 

Den turen har jag som nykomling och ensamarbetande i ett annat land. En inte obetydlig del av mitt liv försiggår på kafé. Många omkring mig är liksom jag egenföretagare i olika branscher – instrumentbyggare, datakonsulter, hälsoarbetare, och fotograf. Anställda tar en kaffe innan jobbet. Läkare, möbelförsäljare, svetsare, och så en och annan pensionär. Man kollar av läget med varandra, och nog för att det är en kostsam vana, men det stora kontaktnätet som byggs upp på det sättet betyder mer än det kostar. Ett par av borden har blivit inofficiellt öppna för vem som helst att sätta sig vid. För många har det lett till jobbmöjligheter, gemensamma konstnärliga projekt, och inte minst folk att fira jul med om man inte har ett självklart ställe. För några år sedan minns jag att en ung kille från Ungern som inte kunde engelska satt ensam vid ett bord under en tid, och baristan, som visste att jag kan hyfsad tyska bad mig att kolla läget med honom.

Den stora bredden i ålder, bakgrund, inkomstnivå och yrkesinriktning är, tror jag, att avgörande för ett bra samhälle, och man skapar en trygghet.

Jag tänker tillbaka på hur jag en stor del av min uppväxt bodde i ett av de områden som kategoriseras som "särskilt utsatta". Det är ingenting nytt, området har alltid haft ett skamfilat rykte. Däremot kan jag inte påstå att jag någonsin såg något av det. För mig var det ett sömnigt område där man tillbringade så lite tid som möjligt, då man nästan kunde ta på tristessen. Vid sidan av biblioteket saknades mötesplatser. Det tidigare ganska fina köpcentret tömdes på butiker och fik när industriområdenas stora köplador öppnade på 90-talet, och kvar blev några deppiga lågprisbutiker och vakanser. 

Med en fot på varje plats gör jag många jämförelser. På nästan alla sätt tycker jag att det svenska samhället slår det mesta, och jag är väldigt tacksam för att ha vuxit upp där. Som vuxen i Stockholm hade jag turen att få goda vänner genom jobb och studier, men att vara inne i ett sådant formellt system var en förutsättning. Att vara nykomling, utan de nätverken kan inte vara så lätt. Jag tror att många längtar efter att de spontana mötena och mår bra av det, men tröskeln är hög. Överkomliga kaféer där man kan sitta länge finns, men är bristvara. Av någon anledning blir de sällan de samlingsplatser som de skulle kunna bli. När jag för några år sedan var nykomling på en ny plats i USA som på många sätt har liknande grundförutsättningar, kände jag mig omedelbart sedd och inkluderad. Det hade enorm betydelse. 

Jag menar inte att allting kan lösas med en kopp kaffe, men med daglig interaktion mellan olika generationer och mellan folk med olika bakgrund, tror jag att människor snabbare skulle kunna komma in i samhället och många oroligheter kan undvikas. Det ska finnas en bra väg från samhällets sida, men vi ska inte glömma vilken betydelse vi själva kan ha i vardagen, och enkla saker kan betyda mycket.