De nära

Att fotografera är inte något man måste söka sig långt bort för att göra. Det finns en poäng i det med, givetvis, men att fotografera människorna i ens omedelbara närhet är mycket viktigt. Kanske glömmer man bort det, eller tar dem slarvigt. Hemmablindheten ställer sig ofta i vägen. Tiden går väldigt fort, och de nära bilderna ökar i betydelse med lite tid. Det är också ofta de bilder som är bäst. Man har en etablerad relation och man har en god känsla för vem som står framför kameran. Att fotografera de närmaste är också det Annie Leibovitz lyfter fram som det viktigaste rådet hon ger till andra – något hon skriver om i sin bok At Work. Jag minns att när jag såg hennes utställning i Paris en gång i tiden, så var det bilderna av familjen som berörde mig mest. Visst är de ikoniska porträtten av Yoko och John, Leonardo Di Caprio med svanen och alla de andra ofta fantastiska, men närheten i porträtten av pappan och av Susan Sontag är något annat. En annan fotograf som gjort enastående bilder av sina närmaste är förstås Sally Mann med sin Immediate Family. Kanadensiske Larry Towells From My Front Porch är en av mina favoritböcker, med bilder av familj och grannar. Den skrev jag en c-uppsats om en gång i tiden. Och så givetvis Micke Berg, som berättar om en tid och en anda genom att leva den. 

Igår grävde jag lite bland mina negativpärmar och togs tillbaka ett och ett halvt decennium. En tid då jag bodde i ett kollektiv i Stockholm och var medlem i ett fotografkollektiv. En väldigt aktiv tid. Jag pluggade socialantropologi heltid, var timvikarie i vården och fotografpraktikant/-assistent/-lärling. Ändå hade jag tid att fotografera på film, och inte sällan var det mellanformatskameror som fick åka med i axelväskan, som här – Pentax 645 och Rolleicord. Varför det ser ut som en omöjlighet både ekonomiskt och tidsmässigt är något att fundera på. Vart går all tid?

Tiden går fort och livet förändras. För de flesta ser livet annorlunda ut. Både morfar och farmor är borta. Kollektivet lever kvar och frodas, men få av de jag bodde med finns kvar. Mitt gamla vårdjobb som jag hade i femton år har slagit igen. Ivo bor i Berlin, Jörgen i Småland. Simon renoverar en båt på västkusten. Edith är tonåring. Fotografkollektivet finns också kvar, men mestadels med andra medlemmar. Men vänskapsbanden finns kvar. Några av oss hörs flera gånger i veckan, andra kikar in i varandras liv genom sociala medier och möts kanske för en kaffe ibland. 

Om jag ska avlägga ett nyårslöfte, blir det att ta fotograferandet av de närmaste på samma allvar som 2005.

Morfar Gösta, Linköping.

Ludvig och mormor Eva, Linköping.

Linda och Emilia, Bildgruppen PiriPiri, Stockholm

Jörgen, Kollektivet Vita Hästen, Stockholm.

Johannes, Bildgruppen PiriPiri, Stockholm.

Ivo, Kollektivet Vita Hästen, Stockholm.

Farmor Birgitta, Linköping.

Edith, Kollektivet Vita Hästen, Stockholm.

David, Linköping.

Stina, Kollektivet Vita Hästen, Stockholm.

Simon, Kollektivet Vita Hästen, Stockholm.

2019-12-27 17:09   Innocent Bystander

Mycket fina porträtt!

//Stephen

Svar från MattiasL 2019-12-28 04:55

Tack Stephen!

2019-12-27 17:37   bassa

Fina bilder Mattias.
Men vi får inte glömma att familjebilder kan vara väldigt personliga också, och kanske inte alltid lika intressanta för betraktaren. Jag har själv suttit en gång och kollat diabilder i flera timmar på barn som kladdat ner sig i barnstolar mostrar gudmödrar dop osv.
Det krävs nog att det är en bra fotograf som kan förmedla familj släkt och vänner på ett intressant sätt, som här.Annars kan det bli tröttande.
/ Bengt H

Svar från MattiasL 2019-12-28 04:56

Tack Bengt,
Jo, det är lite så jag resonerar. Att gå lite bortom det du nämner.

2019-12-27 18:22   Måns H

Fina porträtt. Stina 1 värmde extra.

Svar från MattiasL 2019-12-28 04:57

Tack Måns!

2019-12-27 22:32   Khalad

Många fina porträtt i den serien, hela serien faktiskt! Roligt just att du gjort en serie, det blir som en miniutställning. Själv faller jag lite extra för det första porträttet, av morfar Gösta. Kanske för jag känner nån slags gemenskap. Samma ålder ungefär, inte helt bekväm med att bli avporträtterad, inget självklart charmleende för bildens skull. Snyggt!/ Björn

Svar från MattiasL 2019-12-28 04:58

Stort tack Björn!

2019-12-28 00:40   Ernst Anders Ragnar Nyberg

Vilken fin syntes av tänkvärd text och bilder! /Ragnar N

Svar från MattiasL 2019-12-28 04:59

Tack Ragnar!

2019-12-28 03:12   Flash Gordon

Förstår faktiskt inte budskapet. Den typen av bilder som visas i artikeln är väl det vi alla fotar hela tiden? Att det är dessa bilder som kommer överleva oss är också en insikt som jag tror alla gråhåriga fotografer vet. Våra resefoton och landskap är av mindre intresse för efterlevande.
Fast detta känns som att slå in öppna dörrar. Även om man är landskapsfotograf så fotar man säkert också bilder av bröllop och dop inom familjen.
Är man fotograf så är man. Dokumenterar vad som händer i ens omgivning. Sedan är det en fråga om hur man kategoriserar det hela.
Ta en titt på vad jag kallar porträtt. Vad har jag missat som inte är porträtt?
Skall detta vara er USA journalist får det nog komma intressantare artiklar än inslagna dörrar.
https://www.fotosidan.se/member/photos/view.htm?ID=382526

Svar från MattiasL 2019-12-28 05:15

Tack för din kommentar. För tydlighetens skull så är detta min personliga blogg och inte en artikel skriven på uppdrag av Fotosidan.
Det är möjligt att det är öppna dörrar. Jag gör inte anspråk på att ha kommit på något nytt. Det här är skrivet med anledning av en liten dykning i negativpärmarna, där en del bilder gjorde mig glad. Något som gav en påminnelse om att de bilder som är från där man går och står är värda att tas "på riktigt" och inte bara i all hast. Själv har jag blivit aningen slarvig pga hemmablindhet, och det tror jag händer många. Jag gör inte anspråk på att ha uppfunnit något nytt, bara en liten påminnelse om att se det speciella i sin närmaste omgivning.

Tyvärr kan jag inte komma in på länken du postade.

froderberg 2019-12-28 11:44

@Mats. Du verkar ha missat poängen. Att ta bilder av sina nära och kära gör de flesta, men att verkligen använda sin fulla fotografiska förmåga är det få som gör. De bilder som Mattias visar håller mycket hög klass. Så bra porträtt av nära och kära ser man sällan.

Du har också missat att detta är ett personligt blogginlägg ocj inte en artikel.

2019-12-28 06:51   x-country

Tack för ett av de mest intressanta bloggarna här på FS på länge. Budskapet går fram. Du inspirerar och sätter igång tankar. Jag vet inte hur ofta du är här på FS men låt dig inte avskräckas av de som hellre hackar än tackar.

Sedan jag blev far för första gången för fem år sedan så förändrades mitt fotograferande drastiskt. Det har mest blivit bilder på barnen och med mobilkameran som verktyg. Men så har jag ibland tagit fram systemkameran och tagit porträtt av barnen i deras miljöer. Det kan bli riktigt bra ibland.

Något som jag tar med mig från din blogg är att porträttera min övriga familj, vänner och kollegor. Det blir en utmaning.

Tack för att du delar med dig.

Svar från MattiasL 2019-12-28 16:57

Tack för en fin kommentar Jörgen. Kul att höra, och roligt att du känner dig inspirerad!

2019-12-28 07:54   bach7617

Tack för ett riktigt bra blogginlägg (och till fotosidan som lyfter det).
Reflektionen om tid och vad vi hinner med, de beskrivna vänskapsbanden och att fotografera med ambition där man står och dem man alltid har omkring sig träffar mig i solar plexus.
Den typ av ikoniska bilderna du beskriver av t ex Leibovitz på kända personer kan ibland tyvärr kapa ett helt konstnärskap och exploateras stort vid utställningar etc. Bättre med det lågmälda som blir både mystiskt och mindre pose med tiden.

Svar från MattiasL 2019-12-28 17:01

Tack, så kul att höra!
Ja, det är märkligt det där med de stora konstnärskapen. På något sätt tycker jag det är väldigt vanligt att bilder tappar en typ av kraft när produktionerna växer och formaten blir större. Mystik kan man nog kalla det, som du gör. Det är märkligt det där.

2019-12-28 10:56   N Thomas Meldert

Härliga bilder Mattias. Håller med dig till 100%.

Svar från MattiasL 2019-12-28 17:02

Tack så mycket!

2019-12-28 11:27   Cygni

Mycket bra och fina bilder som jag blev glad av att titta på. Vist är det härligt att sitta och titta på gamla bilder från förr. Kanske den bästa tiden i ens liv och vara glad över att man dokumenterade den så bra att man kan återuppleva den.
Och tack för inspirationen. Jag har tappat just den här delen av mitt fotograferande. Numera tar man mest bilder på semestrar och speciella händelser och glömmer lätt bort det som händer i vardagen. Jag ska skärpa mig. :-)
MVH
Christer

Svar från MattiasL 2019-12-28 17:07

Stort tack Christer, och så roligt att du känner dig inspirerad!
Det är intressant. Vardagslunken kanske man kan kalla det, som allt blir. Jag tänker tillbaka på när jag började vara här, i min lilla amerikanska andra hemstad. Allt var nytt och spännande. Jag plåtade hela tiden. Men även det har blivit vardag och jag har blivit lite slö. Visst är åtminstone en kompaktkamera med i fickan för det mesta, men det är flera människor som jag velat porträttera men väntat, och så är de plötsligt borta.

2019-12-28 11:39   Supervisor

Tack Mattias du väckte mig med dina foton av dina närmaste, hög kvalitet på dina bilder

Tack från Risto Eskilstuna

Svar från MattiasL 2019-12-28 17:02

Så roligt! Tack för fin kommentar.

2019-12-28 16:43   Johan Pihl

Fina porträtt! Snyggt sv/v och hög teknisk kvalitet. Gillar ffa de två bilderna på flickan, i gungan och med stora stövlar. De känns mest lekfulla och avslappnade. Men även de andra är fina porträtt.

Svar från MattiasL 2019-12-28 17:10

Tack Johan! Ja, henne saknar jag mycket. En väns dotter som ofta hängde med mig. Det var en kul tid.

2019-12-28 21:19   Joakim K E Johansson

Riktigt fina porträtt och bra text. Jag har själv funderat i samma banor när jag gått igenom mina bilder.

Fotografen Bert Stephani är inne på ungefär samma spår i den här videon som jag tycker är klart sevärd.

https://youtu.be/lqe2n9pNDlQ

Måns H 2019-12-28 21:53

@ Joakim. Kollade videon.

32 minuter, det får vara, tänkte jag först men så fastnade jag. Ett personligt vittnesmål om att gå från stora imponerande kameror och ett polerat resultat till en mindre kamera och mer personliga - intima men inte i sexuell mening intima - bilder.

Klart sevärd.

Svar från MattiasL 2019-12-29 14:03

Tack Joakim, och tack för tips! Den videon ska jag kolla in nu.

Svar från MattiasL 2019-12-29 14:48

Fint, jag gillar hans bilder och hur han resonerar. Bra tips!

Dock håller jag inte riktigt med om vikten av vilken kamera man använder, men det har nog mest att göra med sammanhanget han talar i förstås. Det där med hur man interagerar med folk sitter mest i huvudet, tycker jag. Men att låta det professionella och personliga glida i och ur varandra, det tror jag helt på.

2019-12-29 06:40   Olle B

Trevlig och inspirerande läsning.
Det är inte ofta, som jag läser hela inlägg, och jag menar då, även kommentarerna.
Jag fick my inspiration, av både din text och bilderna. Att det är svartvita foto, gör det extra gripande.
Jag har tagit upp mitt avsomnade fotograferande, som jag inledde som tonåring, där min farbrors fotoalbum,, en proffsfotograf, som gav mig inspiration. Kunde sitta i timtal, och bara njuta, av hans bilder. Just den känslan, fick jag nu av dig, tack!
Min samling med analoga kameror, håller jag på att fota mig igenom, tar ett tag, eftersom det är närmare 30 stycken, småbild, mellanformat och 9x6. Fantastiskt, hur bra, dessa kameror är, och känslan som väcks av dessa bilder, måste upplevas. Fina bilder, berör. På näthinnan, är flickan med stövlarna, den berör mig mycket.

Nu, ska jag byta mitt fotande, till det du nämner, vardagsbilden.
Jag har precis köpt en Leica 106, som jag gillar skarpt, den får åka med, om dagarna.

Tack!
Olle B

Svar från MattiasL 2019-12-29 14:02

Tusen tack Olle, det värmer verkligen!
När du säger det minns jag att sitta och kika igenom gamla fotoalbum hos mina morföräldrar. Inga proffsbilder, men ändå hög kvalitet, och det fanns mycket magi i att fantisera om livet på 20- till 70-talet utifrån bilderna.
Kul, lycka till med Leican!

2019-12-30 20:51   UlfP1

Tack, väldigt fina bilder som berör! Tycker inte alls dom är för personliga. Det är slående hur direkt man ser/söker upp personerna i bilderna. Naturligtvis känns personligheter och situationer igen men visar väl även hur ”effektiva” och fina sv/v foton faktiskt kan vara.

Svar från MattiasL 2019-12-30 22:58

Tack Ulf, roligt att höra!

2019-12-30 22:14   dafre

Jag delar ditt synsätt. Du tar dig an ämnet på ett mycket tänkvärt och ödmjukt sätt, tillsammans med mycket fina bilder
Mvh Dag

Svar från MattiasL 2019-12-30 22:58

Stort tack, det glädjer mig!

2019-12-31 02:56   ROOL

Först grattis till alla fina bilder.
Kom till samma insikt när jag bestämde mig för att digitalisera några 1000 diabilder. Det som blev kvar var just bilder med människor och byggnader som betytt något i mitt liv. Även om många var långt ifrån tekniskt perfekta så var de värda att jobba vidare med.

2020-01-01 19:31   skenbild

Sant och bra skrivet. Särskilt om hemmablindhet. Gunnar Smoliansky sade att han ogärna korsade Götgatan. Och att resa det gjorde han gärna men inte med kamera. För då skulle han ha fotograferat sådant han inte har någon relation till. Och då blir det ytligt. Tror jag håller med där faktiskt.