Spekjobb

När man frilansar är det inte alltid alla jobb blir publicerade. Jag fick upp ögonen för Taylor Hunt, en ashtanga-yogi som gästundervisat hos oss i New London. Han har skrivit en bok om hur han hamnade i alkoholmissbruk som 15-åring och gick hela vägen till tungt heroinmissbruk, innan han tio år senare via rehab och tolvstegsprogram lyckades bli fri missbruket. I samma veva började han praktisera ashtanga, och blivit auktoriserad av praktikens mästare i Indien. Han driver en skola i Ohio, och har tagit som sitt uppdrag att hjälpa människor på väg ut ur missbruk.

Jag fick möjlighet att träffa honom under en workshop på Long Island. Kanske får jag ett porträtt publicerat vad det lider.

Yoga

Kan yoga hjälpa en som fotograf?

När jag träffade min fru Kim, som är yogalärare till yrket, hade jag mycket vaga tankar om yoga. Det var mycket prat om yoga i kollektivet där jag bodde, och jag var skeptisk. Jag hade testat någon gång på Friskis och Svettis, och tyckte nog att det inte var något för mig. Det tyckte hon var rätt skönt – att inte behöva prata jobb när vi var tillsammans. Men så prövade jag den superdisciplinerade ashtangayogan som hon är inriktad på. Jag kan inte påstå att jag blev fast direkt. Jag tyckte det var ganska tråkigt. Men med tiden växte jag in i det och började träna regelbundet. 

Det handlar om en fast sekvens av ställningar som går i snabb följd. Man svettas mycket och med tiden bygger man både styrka och smidighet. Det finns alltid ett nästa, mer avancerat steg, och man blir aldrig fullärd – precis som med fotografiet. Disciplinen smittar också av sig på andra områden i livet. Jag har fått mycket lättare att hålla deadlines, och att göra det till en vana att fotografera regelbundet, även vid sidan om uppdrag.

När jag slarvar med yogan, slarvar jag också med fotograferandet, som bör vara ständigt igång på samma sätt som man övar på ett instrument. Dessutom, eftersom fotografyrket innebär dels bärande av tunga grejor under lång tid, dels sittande vid skrivbordet långa tider behövs motmedel för att man inte ska få alltför stela höfter och värkande axlar.

Nu har jag mitt kontor vägg i vägg med yogalokalen. Det finns alltså ganska få ursäkter att inte dyka upp. Vi har också en jättefin grupp som tränar tillsammans och har blivit mycket goda vänner.

Inte minst är det ett trevligt ämne att fotografera

Jazz

Jag brukade springa på spelningar jämt för inte så länge sen. Nu blir det lite mer sällan av oklar anledning. Igår blev det dock en jazzkväll med Hector Martinez band, med medlemmar från Grekland, Colombia och Peru. Ikväll blir det punk.

Tåg

Jag har alltid älskat att åka tåg. Kanske ligger det i släkten. Min morfar jobbade under större delen av livet vid SJ, och även om han var pensionär när jag föddes, präglades mormors och morfars lägenhet av järnvägen. På väggarna fanns fotografier av Sveriges första elektriska lok, det hängde emaljskyltar räddade från olika tågvagnar, och ett par lokförarpallar fanns. När han arbetade ingick det i tjänsten att bo på tågstation (Linghem, Boxholm bland annat), och det sägs att om nattåget inte var i tid, vaknade morfar, drog på sig stinsuniformen och ringde för att ta reda på vad som stod på.

Trots livslång fribiljett var han nog inte så förtjust i att resa, till skillnad från mormor. Men punktlig var han. Var man bjuden på lunch klockan tolv, så fick man en liten pik om man dök upp fem över. 

Själv reser jag en del i jobbet, och kan jag undvika flyget och ta tåget, så gör jag det. Min vanligaste jobb-pendlarresa är New London-New York, eller New London-Boston, ett par timmar åt vardera hållet. Idag började jag resan för elva timmar sedan, på väg till Pittsburgh. Imorgon blir det en dags jobb, sedan tillbaka igen. Vansinnigt kanske, men tåg fungerar fint som kontor, och det blir en inbyggd arbetsdag åt vart håll. Dessutom lär mig samtidigt något om USAs inre (som att Johnstown, Pennsylvania har åtminstone två kyrkor med lökkupoler), och håller nere mitt koldioxidavtryck något.