Cancer Alley

Jag läste Samuel Poromaas blogg, om att bli haffad för att av misstag plåta något som inte är tillåtet. Jag mindes då en händelse för ett par år sedan. Det handlade om ett uppdrag om ett område längs Mississippifloden i Louisiana som kallas "Cancer Alley". Anledningen är att det ligger mängder av oljeraffinaderier och andra kemiska industrier där, eftersom det går lätt att skicka produkterna på båtar för distribution. Luften är därför full av giftiga kemikalier, med allt vad det innebär för folkhälsan i området. Många pekar på en etnisk och historisk aspekt i att detta tillåts. Här låg tidigare plantager, där befriade slavar en gång kunde skaffa mark, och den marken har gått i arv i många generationer. Ännu idag är befolkningen huvudsakligen afroamerikansk, och många talar om en stark relation till platsen. Vita amerikaner, som av historiska skäl haft ett stort ekonomiskt försprång, har däremot flyttat därifrån. Det är ju inget ovanligt att de platser som offras för det allmännas framsteg tillhör mindre privilegierade grupper. Frågan om Cancer Alley nådde högsta politiska nivå, då Joe Biden talade om området tidigt i sitt presidentskap. Han var också på besök i New Orleans, och hans bilkortege möttes av ett antal demonstranter.

Hursomhelst, nu tänkte ett taiwanesiskt bolag bygga ännu en enorm kemisk industri, med ytterligare mycket försämrad luftkvalitet som resultat, och det hade till sist fått folk att röra på sig, efter att under lång tid sett industrin som något man tar för givet och en hyfsad arbetsgivare. Vi åkte runt i samhällena och fick prata med några invånare. Chasity, som bodde i huset hennes farfar byggt funderade på att flytta därifrån för sin dotters skull, men grät vid tanken. 

Sharon Lavigne hade varit på väg att packa ihop och flytta. Istället, berättade hon, hade hon satt sig på sin stol utanför huset som vanligt på kvällen, och fått en vision från Gud att hon skulle stanna och kämpa. Så hon grundade motståndsrörelsen Rise St James.

Hennes bror Milton hade nyligen börjat engagera sig, efter ett långt arbetsliv som vaktmästare på ett av raffinaderierna. 

Jag hade fått veta att en kyrkogård låg på en liten markplätt omgiven av raffinaderier. En tydlig symbol för förhållandet mellan industri och kulturarv. Det fanns inte utmärkt på Google eller Apple Maps, men jag lyckades hitta dess GPS-koordinater och körde dit på den vanliga landsvägen. Vi travade runt på kyrkogården länge och väl. När vi var klara och åkte därifrån, märkte jag att en liten Ford-pickup följde efter väldigt nära, och släppte förbi den. Föraren körde om och spärrade vägen. Jag bytte till tomma minneskort i kameran medan mannen klev ut och började förhöra oss om vad vi var för ena. Han sa att han var en väktare för oljebolaget vars raffinaderi hade kommit med i mina bilder, och berättade att polisen var på väg. Då blir man ju lite skakis. Polisen kom, och till min lättnad var de inte särkilt imponerade av mannen med pickupen, utan gjorde sig nästan lustiga över honom. De bekräftade vad jag sa om att det inte fanns något som skulle tyda på att det var privat mark och sa med en blinkning att "we're gonna get you out of here". Det gick alltså bra, och situationen blev inte mer än en lindrig läxa om att det kan vara läge att artigt sätta sig på tvären när någon påstår sig vara en myndighetsperson, och invänta de officiella. 

Hursomhelst så blev det bilder, men en närliggande kyrkogård blev finare, och där slapp jag ha med alla sorters ordningsmakt att göra.

 Reportaget publicerades sedan i tidningen Arbetet. Och i september drogs tillstånden för den kontroversiella fabriken in, då det visat sig att det fanns brister i miljöanalysen som tidigare gett grönt ljus.

Småkameror

Till vardags fotograferar jag i stort sett alltid med småkameror, och jag har gått igenom ett antal. Fujifilm X70 och X100F, och Sony Nex7 och A6500 framförallt. Det ska vara lätt att bära och använda. På uppdrag har det nästan alltid varit spegelreflex. När det gäller bröllop och liknande har jag alltid automatiskt tänkt Nikon, 24-70, 70-200. Och det funkar ju bra. Pålitligt, praktiskt och tryggt som en Volvo 940. Otympligt och lite tråkigt på samma sätt. Jag brukar trots det få alltid få uppskattande ord för att jag får bilderna utan att störa och ta upp plats. Det där tror jag hänger mycket mer ihop med hur man rör sig och interagerar med folk. Men jag har funderat på det faktum att de bilder jag själv tycker bäst om har jag ofta tagit med de små kamerorna. Kan man föra samman arbetssättet för de egna bilderna och uppdragen, och samtidigt vässa det diskreta arbetssättet? På mitt senaste bröllopsjobb häromveckan hängde jag på mig en tredje kamera, en Sony A6500 med Sigma 56/1,4 som ett experiment. Och det fungerade långt över förväntan. Jag märkte att skillnaden mot 70-200 oftast var liten, men när det fanns en skillnad var det oftast klart till Sigmans fördel. Skarpt som attan även på stora bländare och väldigt träffsäker fokus – perfekt för mingel. I leveransen utgjorde denna enda brännvidd en tredjedel av bilderna, och 24-70 som förväntat nästan allt övrigt. Det har fått mig att tänka om. Bröllopsdagar kan vara långa, och 700 gram istället för två kilo på varje axel gör att man håller sig alert längre och får bättre bilder. Och varenda millimeter brännvidd behöver kanske inte täckas.