Arizona

Inför det amerikanska presidentvalet höll jag och kollegan Jonas ögonen på var de intressanta slagen skulle stå. Valet föll dels på Pennsylvania, där det svängde rött förra gången, och dels på Arizona, en delstat som röstat på republikanskt i decennier, men där Demokraterna nu såg ut att ligga bra till både till president och kongress. Inte minst handlade det om människor med latinamerikansk bakgrund, traditionellt pålitliga Demokratväljare, som nu ökat i antal. Men det har också blivit en mer diversifierad grupp, där Trump vunnit en hel del gehör. Dessutom har många av USAs republikanskt styrda delstater en historia av att göra det besvärligt för väljare ur minoriteter att rösta. Vi mötte därför en rad aktivister och organisatörer som arbetar för att göra röstandet mer tillgängligt. Bland annat fick vi ett par minuter med före detta bostadsminister Julián Castro vid ett möte på en stekhet parkering.

Också delstatens ursprungsbefolkning har gjort en ansträngning att göra röstandet mer tillgängligt. Tohono O'Odham-reservatet är enormt, med bara ett postkontor och en röstlokal och stor fattigdom och brist på transport. Vi träffade organisatörer som April Ignacio och stammens ordförande Peter Yucupicio.

Vi åkte också ner till gränsområdena. Staden Nogales delas på mitten mellan dess USA-sida och mexikanska sida. Varje dag träffas familjer och vänner på varsin sida av gränsstängslet, som familjen Lopez, med barnen hos släktingar i Mexiko och föräldrarna i Texas. Det är alltid mycket intressant att ta del av folks berättelser. De är sällan de förväntade, och man kan vara rätt säker på att bli förvånad. Människors generositet med sin tid och sina tankar är också något som jag aldrig kommer ta för givet. Vi fick gott om tid med countyts sheriff, Tony Estrada, som ser tillbaka på ett över femtio år långt yrkesliv, och längtar tillbaka till en tid då man kunde röra sig relativt fritt över gränsen. Stängslet med rakbladstråd ser han som både omänskligt och kontraproduktivt. Det hindrar inga droger, men däremot gränshandeln som gjorde att ekonomin var bättre förr, menar han. 

En reportageresa som frilans innebär alltid mer än ett jobb, och i det här fallet hade vi fyra. Det innebär att det inte är många lediga timmar om dagen, utan ett mycket intensivt schema. Det blir också många mil bakom ratten. På en knapp vecka hamnade mätaren på omkring 300 mil. Att schemat är späckat innebär också att man inte kan vara kräsen med de fotografiska förhållandena. Att jobba i öknen har sina speciella utmaningar. Ljuset var fint mellan 7 och 8:30 på morgonen, och helt fantastiskt mellan 17:45 och 18:30. Däremellan var det väldigt kraftigt solljus, och sedan beckmörkt. Man får därför ta till några trick. Blixten gick varm, så ofta det var praktiskt på stativ med min snabbjobbade lilla oktabox. Iso 64 är hjälpsamt för att få upp slutartiderna till 1/250. Highspeed sync funkar okej, men är svårjobbat eftersom TTL nästan alltid blir fel så jag föredrar att ställa blixteffekten manuellt. Ett trick jag gärna använder är därför att använda kompaktkameran Fuji X70, där centralslutaren låter en blixtra på 1/2000, men förstås med aningen lägre kvalitet än Nikonkameran.

Tecknen på att Arizona skulle spela stor roll i att avgöra valet stämde. Jobben gick bland annat i Dagens ETC och Frihet. Då i färg förstås – det svartvita är något jag tillåter mig här i bloggen.

Hursomhelst är det härligt att vara ute på vägarna, och jag hoppas att det blir möjligt snart igen.