Musik från publikplats igen

Trumpetaren Chris Botti med band var i stan, något som många pratat om länge. En musiker som turnerar 300 dagar om året och dessutom förekommer på mängder av de största artisternas skivor. Själv hade jag ingen koll på namnet, men hyresvärden som jag och min fru hyr arbetslokaler av hade två biljetter över och gav dem till oss.

Knappt en människa i publiken var under 60, och musiken var till en början lite väl slipad för min smak, men oerhört virtuos. Violinisten Caroline Campbell, som annars spelar med Andrea Bocelli var med. Lee Pearson som spelat med Spyro Gyra och en mängd andra av världens stora jazz- och fusionband satt bakom trummorna. Alla på scen var på absolut högsta nivå, kanske det bästa jag hört någonsin. En del av konserten ägnades åt jazzklassiker som Miles Davis, och där var jag såld. Sedan över till jazzfusion och tillbaka till det Andrea Bocelli-artade. 

Garde Theater där konserten ägde rum har alltid bra scenljus och det brukar gå bra att fotografera. Jag tog min lilla kameraväska med mig, bara utifall att. Panasonic GH3 med en Kern Paillard 75/1,9 (en fantastiskt fin Super 16-optik som jag haft till låns) och en Fuji X70, och det var rätt satsat. 

Efter konserten fick vi chans att växla några ord med Lee Pearson, som berättade att han spelat med Kenny Garrett. 

– Att porträttera Kenny Garrett var mitt första uppdrag som fotograf, sa jag. Stockholm Jazzfestival 2005, på uppdrag av Lira Musikmagasin. 

– Då var jag i bandet! sa Lee.

Världen är liten.