Inreseförbud

Mycket handlar om Trump nu. Hans extremt snabba genomföranden av vallöften innebär stor bestörtning bland många. När han igår bestämde att medborgare från sju länder med muslimsk majoritet inte skulle få resa in i USA skapades kaos. Tullpersonalen visste inte vad de skulle göra, många inresande fick sitta i förhör i timmar, några fick till slut komma in, andra hann vända. Också människor med permanent uppehållstillstånd, jobb och familj nekades inresa. Bland våra kollegor kunde den palestinsk-amerikanska fotografen Eman Mohammed inte åka till Amsterdam för att ingå i World Press Photo-juryn. 

Människor samlades därför på flygplatserna runtom i landet för att protestera, och idag ägde många protester rum. Några bilder från New London.

Motståndet

Redan första dagen i Trumps presidentskap samlades miljontals kvinnor, män och barn runtom i landet och i världen, för att manifestera mot inskränkningar i människors rättigheter. I Washington väntade man sig ett par hundra tusen. En halv miljon kom. Kontrasten mot det magplask som var installationsdagen var slående. Tunnelbanan var smockfull och det tog sin tid att ta sig in till stadskärnan från utkanterna. Jag och kollegan Hanna var på plats för att rapportera för Omvärlden och Syre. 

Det var rejält trångt, och den ursprungliga rutten fick ändras på väg mot Vita huset.  

Erin och sonen Owen har rest från Los Angeles för att delta i marschen.

Lisa, som kämpar för att hennes afroamerikanska son ska kunna röra sig säkert i samhället.

Många barn var med...

...liksom de som varit med förr.

Hela demonstrationen präglades av ett imponerande lugn och en god stämning. Inte en enda arrestering skedde någonstans i landet, om jag är rätt underrättad.

När allt var över sattes skyltarna upp en bit från Vita huset.

Trump-erans början

Idag svors Donald Trump in som president. Jag befinner mig i Washington för ett par jobb, men faktiskt inte själva presidentinstallationen, utan morgondagens protestmarsch och några porträtt till intervjuer. Men att vara i huvudstaden för en sådan dag är förstås inte lönt att missa. Och det blev en mycket märklig dag. Jag hörde rapporter om ett antal arresteringar, men överlag var stämningen mycket avslagen. Det var som att inte ens Trumps väljare var särskilt exalterade, och som evenemang var det hela rätt tråkigt. Få musiker ville spela. Inte ens ett Springsteen-coverband tog jobbet, utan en mormonkör och ett band som ingen hört sedan -90-talet uppträdde. Jag var alltså ledig, och passade på att dokumentera vad som försiggick utanför själva området vid Kongressen.

Nationalgardet var inkallat. De var förvånade över hur väldigt tomt det var i DC. En väldig kontrast mot när Obama svors in 2008.

Försäljare av souvenirer som flaggor, knappar, tröjor och krimskrams var det gott om.

Det tar på krafterna. Småkyligt och lång väntan.

Kanske var de som protesterade fler än de som firade.

Den religiösa närvaron var av det mer aggressiva slaget. Flera var de som hävdade att undergången är nära. Och det kan man ju lätt känna lite till mans.

Olika känslor inför dagen...

...kräver skyltar med olika budskap.

och väntan.

Detta skrivs i en märklig airb'n'b, där säkert tio personer hyr olika soffor och sängar i ett hus norr om DC. Bland annat en finländare, ett gäng från Kentucky som ska delta i morgondagens protestmarsch och en Trumpväljare. Förvirringen är stor om vem som ska sova var.  

Löpning

För några år sedan övertalade mina bästa vänner, Olof och Erika, mig att hänga med på Stockholm Maraton. Jag är inte den som är den, utan hakade på. Träningen var det väl sådär med. Jag hade en bra grundkondition som flitig cykelpendlare (kanske 800-1000 mil om året), men löpning var det sämre ställt med. Ärligt talat tycker jag det är ganska tråkigt. Så bästa sättet att underhålla och motivera sig – fotografera såklart. En Ricoh GR1s hängde på i vätskebältet tillsammans med tre rullar film. Löpning har sedan blivit ett ämne jag gillar att jobba med – min "stickning i byrålådan". Då menar jag inte elitlöpning, utan de som är som jag, som släpar sig i mål. Det är en fin miljö att vara i. Här saknas oftast tävlingsandan. Istället är det gott att se hur folk stöttar varandra för att komma i mål. 

Fyra år senare åkte jag med samma vänner till Transylvanien för att springa en ultramara i bergen. Jag var inte helt förberedd på hur 56 km och 4000 höjdmeter skulle kännas. Mina vänners tempo blev tyvärr neddraget på grund av mig. Jag var på väg att bryta efter tre mil, med bultande huvudvärk från att ha varit alltför sparsam med det medhavda vattnet. Bryter en, bryter alla, menade Erika, och då kunde jag ju inte gärna sluta. Vlad, en rumän med knätrassel, ordnade extra kaffe och tabletter från sjukvårdarna och övertalade mig att kämpa vidare. Tillsammans hasade vi oss genom skog och berg, bland arga vallhundar och branta backar. Jag lyckades med konststycket att vara allra sist i mål, bland de som klarade loppet innan bryttiden. 16 timmar hade vi på oss, Vlad och jag kom i mål på 15:58.

Det har blivit några lopp under de här åren. Ibland deltar jag, ibland är jag på åskådarplats. Oavsett, ser jag till att ha med en kamera, eller åtminstone telefonen (vilken är usel att hantera i farten). Kanske kommer projektet följa mig genom hela livet. 

Bilder från Stockholm Marathon, Boston Marathon, Newport Half Marathon, Transylvania Trail Traverse, Tjurruset och Midnattsloppet.

Nyårsbad

En av New Englandskustens traditioner är "Polar Bear Plunge" – att springa fem kilometer och sedan hoppa i havet på nyårsdagen. Inget för en badkruka så länge det inte finns bastu i närheten, även om det är ett sällsynt varmt år.