Black Lung

1969 gav sig West Virginias kolgruvearbetare ut i vild strejk med krav på åtgärder mot de farliga dammnivåerna i gruvorna som ledde till koldammslunga. En sjukdom som sakta men säkert bildar ärrvävnad i lungorna och hindrar dem från att syresätta blodet. Kraven tillmötesgicks snabbt. Nya rutiner sattes in och gränsvärdet sattes till en fjärdedel av de vid den tiden normala nivåerna. Sjukdomstalen dalade, och mot 90-talet sågs det som ett sällsynt tillstånd. Men något hände. En läkare i Kentucky märkte att han fick fler och fler patienter som testade sig för koldammslunga, och fler och fler av dem testades positivt. Siffrorna var så höga att han trodde han läste röntgenplåtarna fel, men fick dem bekräftade och insåg att det fanns ett stort problem. Vid det laget fanns ungefär hundra officiella fall i hela USA. Amerikanska public service-bolaget NPR gjorde ett stort gräv och kom fram till att det fanns omkring 2000 fall bara i delstaterna i Appalacherna. 

Jag fick träffa Debbie Wills som arbetar för gruvarbetarfacket UMWA och hjälper arbetare att testa sig, och söka ersättning. Hon pekar ut några olika orsaker. En sak är att facket är extremt försvagat. Facket kämpade för 40-timmarsvecka, och det fanns goda möjligheter att vägra arbeta om förhållandena var dåliga. Idag är arbetsdagarna är längre, och det är inte ovanligt att man jobbar 48-60 timmar i veckan. Om man säger ifrån idag, kan man lika gärna gå hem, säger Joe Massie, ordförande i American Black Lung Association.

Jag träffade också honom, och gruvarbetarna William Ramsy, Micky Pettry och Gary Hairston, som alla tvingats sluta arbeta i gruvorna och nu kämpar för sin ersättning. Det var inte lätt för dem att sluta arbeta. I kulturen är idealet att männen arbetar hårt för att försörja sin familj stark. Jag tog del av deras berättelser för norska Agenda Magasin.

Det här uppdraget växte fram ganska fort. Jag var på väg till West Virginia på ett annat uppdrag, men för det mesta räcker inte ett för att göra en resa ekonomiskt hållbar. Dessutom leder nästan alltid samtal och intervjuer in på stickspår, som inte får plats i den första artikeln, men som är för viktiga för att lämna därhän. För egen del vill jag alltid skriva längre än beställningen, och då är det bra att kunna ta sådana avstickare. I det här fallet hade jag hört av mig till Debbie Wills i förväg, på vinst och förlust. Hon var mycket hjälpsam, dels med sin egen tid, dels med att sätta mig i kontakt med männen här, som i sin tur var generösa med att bjuda in mig till verandor, vardagsrum och möteslokaler. Lite bråttom blev det, och eftersom jag ännu inte hade en beställning var det lite svårt att planera. Fotografiskt höll jag det därför mycket enkelt. Rakt upp och ner, befintligt ljus, 28, 50 och 60 mm.  

2019-12-02 09:24   ehrsa

Det är som vanligt.. vissa tar hem stora vinster på bekostnad av hälsan hos de som utför själv arbetet.. dessutom det stora problemet för klimatet med kol, som 'lök på laxen'.. Bra bilder och reportage, som vanligt!
Hälsn!

Svar från MattiasL 2019-12-03 17:12

Det ligger definitivt mycket i det.
Tack Jan!