Det som inte längre finns

Av de jobb jag har gjort, så är det ett ganska enkelt jobb som aldrig publicerades som betytt mest. Året var 2010. Jag och kollegan Anders hade i uppdrag att göra ett resereportage och resmålet var Aleppo i Syrien. Det ska erkännas att jag inte hade de högsta förväntningarna. Visserligen hade jag hört att Syrien var fantastiskt, men jag trodde det skulle bli svårjobbat. Jag var inte särskilt resvan, och vem sjutton skulle vilja prata med oss? 

Vi hade jobbat i Beirut, och åkte sedan bil med en ung man som pendlade mellan städerna. Det hela fungerade ungefär som Uber, men där man köpte biljett i en lucka på busstationen. 

Vi kom fram sent på kvällen, och hälsades välkomna av en fryntlig och mustaschprydd farbror på legendariska hotell Baron. Dagen efter började vi jobba. Vänligare mottagande har jag inte upplevt som fotograf. Butiksägare öppnade upp sina stängda butiker och bjöd på kaffe bara för att snacka lite på knagglig franska. Folk vi mötte på gatan bjöd på frukt och hårda karameller, mest bara för att vi råkade vara där och skulle känna oss välkomna. Jag hjälpte till att knuffa igång en bil, och fick besöka ägarens nötrosteri och bjöds på en väldig massa nyrostade nötter. Arbetet blev mycket lätt. Staden var vacker och full av liv, och det blev nästan för många som bad mig ta ett porträtt. 

Över en svag öl gav vi artikeln arbetsnamnet "Världens vänligaste stad". Givetvis med en förståelse för att läget i landet inte var okomplicerat, och att folk levde under ett förtryck. Diktatorns porträtt hängde i många offentliga lokaler och gjorde oss påminda om det. 

Strax efter att vi åkt hem, började de första, fredliga protesterna mot regimen. Det såg ut att bli en del av den arabiska våren, och något hoppfullt låg i luften. Men snart avrådde UD från att åka till Syrien, och artikeln drogs in. Sedan har katastroferna avlöst varandra, och av den staden vi mötte finns inget mer.

Det är en väldig sorg att tänka på alla som levde vanliga liv precis som vem som helst, och hur de fått sina hem förstörda. Vad kan ha hänt med barnen vi mötte? Har några av dem lyckats ta sig till säkerhet? De nu ikoniska bilderna från grekiska stränder har bränt sig in i det kollektiva medvetandet. Jag ser på TV hur vissa politiker talar om människor på flykt, och hur hela politiska program byggts på att öka avstånden mellan människor. Sorgen byts till ilska. Jag är tacksam och ödmjuk inför att jag fått se denna stad och uppleva dessa möten. Det har lärt mig mycket.