En början på något

Under sommaren rekreationsplåtade jag en del. Inget ovanligt, men insåg att jag hade mycket film som höll på att bli gammal, så min favorit, Rolleicorden, åkte fram. Ett av mina bättre kameraköp. En 1955 års modell köpt för 1600 kronor på Schönherrs omkring 2003. Sedan har jag lagt ungefär lika mycket på en vettig mattskiva. Nu har den ett fantastiskt förhållande mellan användbarhet, storlek och bildkvalitet. Jag har också lyckats få till en hygglig lösning för digitalisering, med ett makroobjektiv och ett ljusbord. Till en början använde jag pappramar, men ropade sedan in tunga negativhållare till en Beseler-apparat på eBay.

Min granne Erin, med tre- och fyrbenta vänner.

Min gode vän, liksom yoga- och löparkamrat Garrett.

Jag tillbringar en ansenlig del av min tid och spenderar en lika ansenlig del av mina pengar på kafé. Alltid samma. Det har blivit som en familj av vänner. Många egenföretagare som samlas för att pratas vid före långa, ofta ensamma arbetsdagar. Bra för hälsan och bra för samhället, att människor i olika åldrar och med olika livserfarenheter kollar läget med varandra. Genom fiket har jag fått tag på många intervjupersoner, jag har genomfört intervjuer där, och lärt känna människor som blivit goda vänner.

Bilden ovan av Susan och Camilla är en av de jag tycker allra bäst om, och säger mycket om relationerna som byggs på detta fik (just denna bild är digital). Eftersom man ska gräva där man står, så tror jag det blir en liten serie av porträtt på detta kafé. Ett projekt som får ta tid. Framöver kommer jag fortsätta fotografera på film och med Rolleicorden.  

 Får se vad det blir av detta.

En liten film om grafik

Min tidigare granne, Troy, har utvecklat en egen grafisk teknik, baserad på återvinningsbara stearinblock. Under året har jag dokumenterat hans arbete inför en utställning. Till slut blev det klart i en 8-minutersfilm. Och äntligen har jag blivit kompis med Premiere.

Troy Zaushny, Wax Cut Monoprints from Mattias Lundblad on Vimeo.

Hemma och hemma

Att ha sitt liv på två platser är speciellt. Längtan är ofta stark efter kära människor och platser där man för tillfället inte är. Man ser båda platserna med en mycket större skärpa än genom filtret av den hemmablindhet som gärna inträffar. Den svenska barrskogen som jag vuxit upp med har plötsligt en ny betydelse av hem, som kustlandskapet i Connecticut inte ännu motsvarar. Livet blir intensivt med avstånden och vetskapen om att det dröjer till nästa gång. En pratstund på en väns balkong. Hur mycket syskonbarnen vuxit sedan sist. Och att äldre familjemedlemmar åldras synligt. Det man tidigare sett som småtråkigt, idealiseras gärna på avstånd.

Det är nog också så att man förstår varje plats i kontrast till varandra. På avstånd förstår jag hur oerhört väl det svenska samhället fungerar, och störs mycket av vad jag upplever som en otacksamhet inför något som de flesta bara kan drömma om. Jag inser också när jag är i Sverige att min nya miljö på många sätt är lättare att leva i för mig. New London blev snabbt hemma, mycket tack vare en kreativ miljö, människor som gärna diskuterar och inkluderar, och en miljö som uppmuntrar till social kontakt. 

Båda platserna är alltid närvarande. Datorer, mobiltelefoner och sociala medier gör att båda världarna alltid finns med och relationer upprätthålls, och kanske är starkare än om jag aldrig åkt ifrån landet. Ibland kan jag glömma bort och nästan blanda ihop var jag befinner mig. 

I år blev det en hastig omställning mellan de två hemmen och mellan olika delar av familj- och vänkrets. Uppbrotten när det är dags att byta plats är alltid lite brutala, men de leder alltid hem. Vad som är hemma och borta är flytande. Det finns en magi i det.

Semester 2 och en finkompakt.

Och apropå 28 millimeter. Till slut blev min "slimmade semesterpackning" onödigt tung. Min hustru tröttnade på att se mig dra runt på en axelväska och övertalade mig (inte så svårt) att för guds skull köpa en vettig kompaktkamera. Strax lämnade jag en fotobutik i Stockholm med en Fujifilm X70. 

Kim har läst alla böckerna om Mumintrollen både som barn och vuxen, och kan dem utan och innan. För några år sedan berättade jag om Muminvärlden som finns utanför Åbo. Nu tog vi med vänner med tvååring som alibi och hoppade på båten till Finland. X70:n åkte med som enda kamera.

Jag älskar att plåta med små kameror och har gjort så sedan filmtiden (vilken i och för sig fortfarande pågår i viss mån). Förut var det Konica Hexar, Ricoh GR1, Olympus XA, My1, med mera. Äntligen känns digitalarna mogna, och på nästan alla sätt bättre än sina gamla motsvarigheter. En kamera kan kanske inte göra en till en bättre fotograf, men det hjälper när man trivs, och sällan har jag trivts så bra med en kamera som med X70. Den är en fröjd att jobba med. Normalt dras jag till 35 mm som enda brännvidd, men för tio år sedan tyckte en mentor att jag borde gå ner till 28 för att tvingas närmare. Han kan nog ha haft helt rätt. Den här kameran och jag är redan kompisar.

Semester 1

Under hela mitt vuxna liv har ledighet och arbete varit flytande begrepp. Snarare än att vara ledig har jag växlat mellan olika jobb. När redaktionerna har haft lågsäsong och semesterstängt har jag hoppat in på ett vårdvikariat. I år blev första gången på femton år jag körde frilansjobb genom sommaren och tog ett par veckor ledigt. Det blev en intensiv och intressant juli månad, med foto-, skriv- och radiojobb. Sedan mot Köpenhamn för att möta min fru, som varit på konstnärsstipendium i Bulgarien. Jag är mycket tacksam mot den som uppfann laptopen. Satt och klippte radio på flygplatsen i Boston, och på Kastrup, tills Kim kom. Sedan var det strikt ledighet. Fotografiskt hade jag, tyckte jag, packat lätt. Ett Nikonhus, en shift-28 och en normalzoom. 

Sedan mot Sverige, och en kusins bröllop. När vi ändå var i Småland, for vi med mina föräldrar till Öland ett par dagar. 

Den gamla PC-28:an, som jag hastigt köpt inför ett arkitekturjobb, visade sig vara en toppenfin kompanjon. Liten, smidig, ganska lätt att fokusera. Jag fotograferar nästan alltid på fri hand, och det kanske verkar bakvänt, men det fungerar mycket fint även med denna. 28 mm har länge varit en bortglömd brännvidd, mellan 24 och 35, men den är inte alls dum. Ett billigt lyft för resebilder.