En legend var i stan

Den osannolika historien om Sixto Rodriguez har berört en hel värld, genom Malik Bendjellouls dokumentär Searching for Sugarman. Trubaduren från Detroit som gjorde ett framgångsrikt och ett floppande album och sedan glömdes bort av sitt hemland. Ovetandes om att han var en gigant i Sydafrika jobbade han vidare med rivning av byggnader och annat grovarbete. Med filmen kom han upp i ljuset, och världen blev intresserad. Sedan dess har han varit i Sydafrika sex gånger.

I fredags var han på den gamla fina teatern Garde Arts Center i New London. Det var en spröd, till synes nästan blind farbror som leddes in på scenen. Rösten var inte vad den har varit, munspelandet var trött. Han hade två koppar kaffe på ett litet bord. Ibland hade han ett lite förvirrat prat mellan låtarna. Av oklar anledning hade han fem hattar och olika glasögon som han bytte mellan. I början tyckte man nästan synd om honom, som om uppmärksamheten med filmen tvingat ut honom på något som han inte riktigt var med på. Några i publiken gick därifrån. Kanske hade de förväntat sig att han skulle låta som 1971. Men han kom i fas och fick upp farten. Och på ett lite märkligt sätt blev det en kväll fylld av värme.

"We love you!" ropade många i publiken och Rodriguez log och sa "I love you back". Han spelade inte så många av de låtar som blivit stora med filmen. Det är en fin låtskatt han komponerat, och hans långa händer producerar fortfarande underbart fint gitarrspel.

Jag hade inget fotouppdrag, men fick ändå möjlighet att smyga längst fram vid scenen under några låtar.

Måttfullheten

Teknik är roligt, det går inte att förneka, och jag kan sannerligen inte påstå att jag är något sparsamt dygdemönster när det gäller att köpa och sälja (mest köpa) utrustning. Man vill testa nya saker, se hur det kan påverka ens bildspråk och inspirera. Det är frestande att dra saker längre och längre. Lite vidare vidvinklar, lite längre teleobjektiv. Redigeringen dras gärna långt när kraftiga kurvor och förinställningar är ett par svep och ett klick med musen bort. 

Men när det gäller det som ska hålla i längden, så gäller oftast måttfullhet. Åtminstone för mig. Det fanns en tid för ett tiotal år sedan då kraftiga vidvinkelzoomar med kvalitet nog för professionellt bruk slog igenom. Mycket plåtades då på 16 mm och på sniskan. Inget fel i det, men idag kan man lätt datera dessa bilder till den tiden. Numera tror jag att fotografer har lugnat ner sig en del. När Lightroom kom blev det väldigt lätt så att man sparade mer och mer extrema förinställningar och hade dem som utgångsläge. När man går tillbaka till bilderna kliar man sig ibland i huvudet och undrar hur man tänkte, följt av en renblåsning av förinställningarna.

Jag går just nu igenom mitt arkiv, dels för att ge en bekant som lär sig fotografera lite exempel på tekniska lösningar, dels för att samla bilder från de senaste sju-åtta åren som kan ställas ut. En blandning av personliga bilder och jobb. Det slår mig att bilderna som håller har väldigt lite bjällror och visslor, när det gäller bildvinklar. Det är mest 35 och 60 mm, någon gång en 24. Påfallande många är tagna med en kompaktkamera med motsvarande 24-60 mm zoom, eller fast 28 mm.

Will, 2011, motsvarande ca 50 mm, Panasonic LX3

Ben, 2011, motsvarande ca 50 mm, Panasonic LX3. Aningen olycklig vinjettering.

De där jag undrar hur det stått till vid fotograferingen när jag ser bilderna har däremot lidit av effekter som kändes häftigt i stunden. Under en kort period ägde jag ett fisheye-objektiv i en illusion om att det skulle vara ett användbart arbetsredskap för speciella tillfällen som parkour och hardcore-spelningar (jo, fantasin är stor när det gäller att rättfärdiga inköp). Samtidigt som det var lite kul att få med fem pers inklämda i den lilla folkacabben, så var det också den absolut enda bilden där det (typ) funkade. Jag sålde den snabbt, och kan inte minnas ett enda tillfälle den saknats.

Trots detta, så har den vanliga, ljusstarka, billiga normalen varit bortglömd i mitt liv. Min första kamera på 90-talet hade ett normalobjektiv och inget mer. Det tog ett par år innan jag fattade att det kunde vara en poäng att ha något annat. Jag har sedan dess köpt och sålt en massa kameror och objektiv. Trots att jag alltid gillat normaler (och älskar dem på mellanformatare) har något hållit mig från att äga en till en småbildskamera, sen den förra säckade ihop för tio år sen. Men eBay är aldrig långt borta (på gott och ont) och nu sitter en manuell 50/1,4 från 80-talet på kameran. Officiellt köpt för att få bra hantering vid videoarbete, men den är högst trivsam också för stillbild. Liten och diskret. Rätt bra skärpa vidöppen. En del av det som kallas karaktär. Lite småtråkig och därför behaglig, och lite uppfostrande. Det går inte att dölja en trist bild i extremt linjespel eller strunta i att tänka på bakgrunden.

Michael, 2018, 50 mm.

Roger, 2018, 50 mm.

Back to the roots, som Bengan skulle ha sagt.