Mattias Lundblad
I brist på X-pan: shift-glugg
Jag har alltid gillat lite udda bildproportioner. Kvadrat, 6x7 och panorama. Hasselblad X-pan är förstås lite av en drömkamera, även om det inte blir så mycket film plåtad av mig just nu. Den vore också svår att motivera ekonomiskt. En lösning som har visat sig fungera enastående bra – för stillastående motiv – är att lägga ihop två exponeringar med min kära PC-Nikkor 28mm/3,5. Först full shift åt ena hållet, sedan rotera objektivet och ta nästa. Och så den automatiska sammanslagningen i Lightroom. Ut kommer en helt sömlös bild på ca 11500 x 4750 px, eller 98 x 40 cm vid 300 ppi. Aningen mindre vid än X-pan-proportioner, men bra nära. Medan jag skriver spottar skrivaren ut ett par utskrifter från Utah på Hahnemühle Baryta Satin, och det ser mycket trevligt ut.
En minnesstund
För tre veckor sedan förlorade vi en kär vän mycket plötsligt. Jag har skrivit om honom tidigare. En vän man alltid såg på fiket, på scen och i publiken på spelningar, och under en tid som en av de mest dedikerade yogautövarna. Någon som hade en enastående positiv syn på livet och rörde vid mångas liv. Inte helt självklart. För ett tiotal år sedan tvingades han av sin arbetsgivare att jobba trots hög feber. Det slutade på sjukhus, och han förlorade stora delar av synen på grund av olika följdsjukdomar. Med tiden hamnade han i missbruk, men tog sig ur det på ren viljekraft. Han firade varje halvårsdag fri från heroin, det hann bli åtta stycken, och var ett stöd för många som kämpade med samma sak. Livet såg bättre ut än någonsin. Så fick vi ett telefonsamtal. Hans kompis hade hittat honom livlös på köksgolvet. Ingen vet säkert vad som hände, och saknaden i staden är enorm.
I staden finns också en gemenskap som är oerhört sammansvetsad och bra på att hantera kriser. Förra veckan höll vi minnesstund. Igår firade vi hans tid på jorden på det sätt han själv hade velat: på klubben där han ofta spelade, med insamling till ett musikstipendium i hans namn.
På väg på uppdrag
Dags för reportageresa. För det mesta innebär det att ett ämne eller plats fångat uppmärksamheten. För att få ekonomi i det hela måste det backas upp med flera olika jobb, eller olika vinkel på samma, försäljning utanför Sverige, så att man får ihop fyra-fem uppdrag. Mycket detaljplanering från skrivbordet, så att allt är spikat när man är på plats. Den här gången var allt tvärtom. En och samma uppdragsgivare vill ha fyra-fem jobb från en del av USA, och kontaktade mig. Jag har mycket vag uppfattning om vad exakt jag ska göra, men ska vara väl omhändertagen av några guider. På ett sätt stressar det kontrollfreaket i mig att vara i händerna på andras idéer, men det är också en sällsynt lyx. Friluftsjobb ska det iallafall bli. Saker som jag länge velat göra, men aldrig lyckats få sålt. Jag har med en mojäng så jag kan montera TG-5:an på olika ställen när det ska plåtas mountainbiking och fjärrstyrd från styret. Önskar att jag även grejat en stark blixt till den. Men det får gå. Det har även utlovats feta stjärnhimlar, så jag får äntligen ge mig på nattlandskap utan ljusföroreningar.
Sitter nu med en dunderstark kaffe på flygplatsen i Boston, på väg till Salt Lake City, och har hunnit svänga förbi Institute of Contemporary Art för att skriva om en utställning för Omkonst.se. Vilket måste ske nu, för att levereras före måndag eftermiddag, svensk tid.
Camphill Ceske Kopisty
För omkring tolv år sedan var jag ute och tågluffade i Europa. Innan jag åkte hade jag på något vis hört om ett Camphill-boende i västra Tjeckien. Ett boende av antroposofisk modell, avsett för människor med särskilda behov, som innebär att personal och vårdtagare bor och arbetar tillsammans i ett kollektiv. Jag jobbade då i en liknande verksamhet i Sverige, blev nyfiken och skrev ett mail. Efter en månad på järnvägarna fick jag ett telefonsamtal på norska. Det Petr Nejtek, föreståndaren för boendet. Jag var välkommen att besöka. Jag tog tåget till Prag och sedan till Litomerice, där Petr hämtade upp mig och vi åkte till gården, som ligger strax utanför Terezín. Jag tillbringade en vecka där, om jag inte minns fel, och fick ta del av en väldig historia.
Petr föddes på gården. Ett modernt, högproducerande jordbruk där floderna Labe och Ohre möts. Men nazisterna hade gått in i Tjeckoslovakien och gjort Terezín till Theresienstadt där de byggde koncentrationsläger. Den judiska delen av Petrs familj fördes bort och dödades sedan i Auschwitz. Man hankade sig fram, men med tiden tog kommunisterna över, och det bestämdes plötsligt att gården skulle bli kollektivjordbruk. Familjen var med på noterna, men hade pekats ut som "folkfiender" och fick 48 timmar på sig att flytta.
Så småningom fick de komma tillbaka. Tiden gick, Petr pluggade till ingenjör, och så såg det ut som att det Tjeckoslovakiska styret mjuknade och skulle ge mer frihet. Men den sovjetiska invasionen satte stopp för det. Petr fick nog och flydde till Norge för att avsluta sina studier. Där träffade han Turid, som läste till lärare. De gifte sig, fick barn och ett gemensamt liv i Norge. Petr kunde inte resa tillbaka med mindre än fängelsestraff, men Turid och barnen åkte till den nedgångna gården för att hälsa på släkten.
Men så föll järnridån, och egendom gavs åter till ursprungliga ägare. Petr och Turid hade varit inblandade i den antroposofiska världen i Norge. Turid blev den som sa det högt: "tänk om vi skulle starta ett Camphill?", men Petr hade tänkt samma sak. Och så blev det. De köpte loss gården från familjen, och började arbeta. Motgångarna var många. Framförallt var det ont om pengar, men 1999 flyttade den första "landsbybon" in. I år firas det alltså 20-årsjubileum. "Allt mänskligt tar tid", som Turid säger.
För mig har det blivit två besök efter det första. Vi har fortfarande kontakt, och försöker hitta en tid då ett besök till skulle kunna passa.
Peacelines
Vid slutet av 60-talet hade oroligheterna i Belfast blivit så allvarliga att justitiedepartementet beslutade att bygga barriärer för att hålla isär unionister, som identifierar sig som brittiska protestanter, och nationalister, som identifierar sig som irländska katoliker. En tillfällig lösning, sades det. Men murarna blev högre, längre och permanenta. De blev en fysisk manifestation av psykologiska gränser – man visste var man hörde hemma och inte även utan murar, men våldet försvårades. 1998 förhandlades fredsavtal fram och gränsen mellan Irland och Nordirland blev i princip osynlig. 2013 bestämde man att murarna skulle tas bort på tio år. Många förväntade sig ett "Berlinmursögonblick", men så blev det inte. Ekonomin gick trögt och bromsade utvecklingsplaner, och dessutom var folk rätt bekväma med murarna och har ingen brådska att bli av med dem. Många talar om en känsla av trygghet i den trots allt bräckliga freden, och än idag styr murarna rörelsemönster, medan de tunga grindarna ger staden en dygnsrytm när de öppnas och stängs. Några har tagits ner, ett par har tillkommit. Att de ska vara borta till 2023 är det få som tror.
Jag och Johannes Frandsen var där förra våren och fotograferade murarna och skrev ett reportage för Rum och The Nation.