Snabba puckar del 2.

Vi fick fortsatt uppdrag i samband med presidentinstallationen. Då var vi redan på reportageresa, och därför hann jag inte hem och packa om, utan landade i New York, sov en natt på hotell, kompletterade utrustningen med några nödköp på B&H (bland annat bytte jag ut ryggsäcken som pajat mot en rejäl rullväska), tog ett covid-test, hämtade hyrbil och körde ner till Washington igen. Något zoomobjektiv hade jag inte heller med mig, men att plåta nyhetsbilder med manuella 50- och 105-millimetersobjektiv har ju gått förr, och tack och lov var också AF-28 och 300 med.

Säkerhetspådraget var massivt med över 20000 soldater från nationalgardet och vem vet hur många poliser. Många motorvägsavfarter var avspärrade, och en bra bit utanför området nära Kapitolium fanns checkpoints på de gator som man kunde köra på. 

Minnet av den 6:e januari var närvarande, och det fanns en påtaglig spänning. I närheten av Kapitolium skruvade många plywood över skyltfönster.

Många Washingtonbor hade passat på att lämna stan, men det fanns också de som rest dit för att bevittna installationen, om än på avstånd. När man hugger vanligt folk på stan i USA är det nästan alltid som att öppna en kran, så kommer genomtänkta, välformulerade svar på ens frågor. De flesta är också helt obesvärade av att göra en omtagning när man tar videoklipp. Det är som om alla är mediatränade, och i någon mån är det nog så, public speaking är något som tas på allvar i skolan. Jag önskar att jag hade den träningen. Monica hade rest från Colorado för att vara i närheten av den historiska dagen. Plötsligt blev det ett väldigt liv med sirener och en lång rad polisbilar. Ingen visste riktigt vad som pågick, men det visade sig att det var Biden och Harris som kördes in till ceremonin, men det var knappast någon trängsel kring dem.

Så småningom blev det dags för ceremonin. Att stå så nära men ändå så bortkopplad från händelserna var märkligt. Vi hörde ingenting, utan fick hänga med så gott det gick genom att hålla ett öga på direktsändningen i telefonen. Det var fler reportrar än civila på plats, vilket var lite absurt, men det blev ändå en högtidlig stämning när Biden talade och när Garth Brooks sjöng Amazing Grace, och ännu mer när Amanda Gorman framförde sin dikt. Javier hade en högtalare och kopplade upp den mot Rubias telefon, och en grupp samlades för att titta tillsammans.

Washington vore inte Washington utan någon sorts kontrovers. Nära tågstationen stod ett gäng kristna fundamentalister och straffpredikade om onani och homosexualitet, och några småprotesterande personer kunde hittas här och där. Men det var ett lättat Washington som gick mot kväll utan att några av de befarade våldsamheterna inträffade.

Snabba puckar del 1.

Januari blev mer intensivt än beräknat, och med mer att göra än på länge. Jag hade en känsla av att något skulle hända i Washington den 6:e, eftersom det pratats en hel del på sociala medier om hur anhängare till Donald Trump planerade att vara i stan och protestera mot valresultatet de inte trodde på. Dock går det tretton protester på dussinet i Washington och jag förutspådde en ganska trist tillställning med liten chans att någon svensk tidning skulle vilja ha rapportering. Men så bröt ju folk sig in i Kapitolium, och min kollega ringde på kvällen och hade fått en förfrågan från en uppdragsgivare att vara på plats i efterskalvet. Jag packade snabbt och körde mot New York där jag hämtade upp kollegan, och vidare med siktet inställt på huvudstaden. Det är åtta timmars körning, och vi stupade i säng på ett hotell vid Baltimores flygplats vid tretiden, och var sedan på plats i Washington runt åtta för att fånga intrycken av staden som vaknar upp efter att utegångsförbudet släppts. Det fanns en del tecken på vad som hade hänt kvällen innan, men ännu var det ganska öppet på Capitol Hill. Vi fick ett snack med Nicky som varit ute som motdemonstrant mot de som protesterade mot valresultatet.

Normalt jobbar jag med deadlines på en månad, eller åtminstone några dagar, men nu var det mer fråga om att leverera inom 45 minuter, så en rejäl omställning i rutinerna krävdes – inte minst att släppa kontrollen på att alla färger stämmer och att urvalet blir det rätta. Faktum är att jag snart fick gå över till att redigera i Lightroom på mobilen, eftersom det var ont om tid att sitta ner, och för att datorns batteri gick ner i en rasande fart i kylan. Sen snabbt iväg med bilder via epost, och snart gick de ut i dagstidningarna. 

Det var fortfarande gott om folk som varit och demonstrerat dagen innan, och många var oväntat frispråkiga. Att valutgången var felaktig och att Demokraterna "stulit" valet var förstås den övergripande berättelsen. Att vi kom som utländska journalister hjälpte oss möjligen, för kanske var vi inte riktigt utpekade som "folkets fiender" ännu. I något slags märkligt förtroende fick vi höra att det nog skulle vara läge för Trump att sätta in militären, och att det kanske inte vore helt olämpligt att hänga (!) både politiker och journalister – något som sades som om det var den självklaraste och mest sansade sak i världen. Berättelsen om vad som egentligen hänt ändrade sig under dagen. Lite senare spred sig istället uppfattningen om att det var "Antifa" som brutit sig in. Det var en märklig blandning av uppfattningar som spreds. Vi blev bland annat rejält hånade för våra munskydd.

Under dagen sattes stängsel upp och nationalgardet började komma på plats, och snart såg Washington ut som en krigsskådeplats, under starkare bevakning ända fram till installationsdagen. Mer om den härnäst.

Kamera, identitet, disciplin och innerlighet

Egentligen är det märkligt att kameror har blivit sådana identitetsmarkörer. Jag satt just och bläddrade i en bok av Ralph Gibson, en fotograf som jag tycker mycket om. Knappt en sida in i förordet kommer han in på hur viktig Leican var för honom, och det där stör mig lite. Jag förmodar att det finns någon sorts sponsring i botten, för nyligen såg jag hans bilder på Leicas butik och galleri i Boston. I mitt förflutna omgavs jag av många Contax T3, som Anders Petersen. De slet ofta ut filmframmatningen, vilket en gubbe i Istanbul kunde fixa. På senare tid har Fujifilm slagit an liknande men mer tillgängliga strängar. Jag kan verkligen inte säga att jag är immun mot det där eller att alla mina val varit rationella. Att byta från Olympus till Nikon vid sekelskiftet var förstås för att bildjournalistdrömmarna spökade – särskilt F3:an, som var dålig på det jag behövde och en överdrift i det jag inte behövde, och som dessutom inte höll mer än ett tiotal rullar innan det började slira i kugghjulen. Leica med den långa närgränsen har aldrig lockat (som tur är för plånboken).

Jag tror att saken bottnar i ett nästan ohälsosamt antal valmöjligheter. Grundbehovet, att ha en kamera som gör att man kan uttrycka sig i bild är fullständigt inom räckhåll, och det är då lätt att bli uppslukad av hur man gör och vad det signalerar. Om det ska jobbas på film eller digitalt, i stort eller litet format, istället för att hitta en process som man blir maximalt effektiv med – vad nu det betyder för en själv. Jag har genom åren hållit på och småduttat med olika tekniker. Ända sedan jag hittade ner i skolans mörkrum för 25 år sedan har jag testat mig fram med olika filmer och framkallare, och senare hängt kvar lite i att plåta på film parallellt med det digitala och idag på lite olika digitala format. Det skapar massor av problem, vilket har blivit tydligt då jag åkt på reportageresor med parallella system och en tanke att bilderna på film ska gå till en tidning, de digitala till en annan. De planerna går alltid åt fanders, och så står man där och väljer bilder som inte är helt optimala bara för att man gett sig fan på att det ska gå till på ett visst sätt. Det finns en strävan att vara tvärtom inom mig, och jag är väldigt tillfreds med att ha "hittat hem" med ett par kameror som har väldigt lite kredd. Vilket paradoxalt förstås är någon sorts identitetsgrej också – man kommer aldrig ifrån det, tydligen. Vart jag vill komma med det här är att det är lätt att fantisera om med vilken metod saker ska göras, men låter man prylarna begränsa vad man får gjort, så är man bara ute efter en ursäkt att slippa jobba. Det går alltid att göra något med det man har.

Mitt senaste personporträtt hade jag en stor hyrbil till, och jag började fylla på med grejer bara för att jag kunde och för säkerhets skull. Min fru suckade lite och sa att det är bäst att vi aldrig skaffar en större bil än den Beetle vi har. Sedan blev allt ändå taget med en 50/1,4 och 105/2,5 och lite blixt. Jag pratade nyligen med en kollega och chef apropå det där, att man på uppdrag alltid säkrar upp med alldeles för mycket prylar, medan det personliga, mer innerliga plåtandet, bygger på minimal utrustning och maximal närvaro. I ett reportage eller personporträtt strävar man ju efter samma innerlighet som i det personliga arbetet, så man borde därför jobba på samma sätt. Hon föreslog: ska du inte göra nästa uppdrag med bara telefonen? Utmaningen känns lockande, men där går kanske gränsen. 

iPhone 7 i solskenet.

De flesta fotografer jag ser upp till är extremt konsekventa och sparsamma med prylarna. Sällan långa teleobjektiv eller överdrivna vidvinklar. Bara en kort väg till bilden och att visa den. Nyss läste jag "Along some rivers", intervjuer och samtal med Robert Adams. Frågan om utrustning kom fram, i samband med ett projekt. Han hade använt 28 mm, enbart. Det var värt att missa några bilder på fåglar i träden för koncentrationens skull, menade han, och jag förstår precis vad han menar. De mest minnesvärda fotoresor jag gjort har varit med antingen en liten kompaktkamera, eller en systemkamera med ett eller två objektiv. Att släpa med sig en sprängfylld ryggsäck med grejer är ibland nödvändigt (eller är det verkligen det?), men ger väldigt sällan den fullständiga närvaron. Jag tror på att hitta en metod och hålla sig till den så mycket som möjligt, men det måste bottna i en själv, inte i att vilja efterlikna någon annan. En av få fotografer jag känner till som klarar av att vara lysande med ett väldigt brett register från digital Fuji till våtplåt är Jan Grarup. Josef Koudelka har växlat mycket genom åren, men oftast med en teknik i taget. Omvänt måste man passa sig för att identifiera sig alltför mycket med och låsa fast sig vid sin teknik när den väl blivit ett signum.

Men eftersom jag är lite för nyfiken för att riktigt hålla den där disciplinen som jag tror på, gick jag och köpte mig en Rokinon 12mm till Sonyn – den var ju billig. Den är kul, men jag måste vara sparsam med den för jag misstänker att man får sådana bilder som är kul i stunden, men som känns hopplöst effektsökande om några år.

Och idag laddade jag visst min Pentax K1000 med TriX.