Till den konservativa teknikens försvar.

Ofta ställs i forumen frågan varför de stora kameramärkena är så hopplöst konservativa och saknar innovation.

Jag har alltid varit en så kallad late adopter, alltid på slutklämmen av teknikparadigm. Fattade inte vitsen med autofokus. Tyckte F3:ans primitiva men mycket förutsägbara ljusmätning var toppen av utvecklingen. Min klass var sist på fotoskolan att göra allt i mörkrum. Jag fortsatte sedan att huvudsakligen jobba på film längre än många. Mitt svar på frågan: när det ska jobbas är det viktigaste att kameran blir en förlängning av tanke och impuls att ta en bild, och det beprövade är ofta en bättre väg än det nyskapande. Alla har ju argument för just sina val, och här är mitt. Jag letade länge efter en efterträdare till den åldriga Nikon D700, en kamera som måste ha varit en av de mest lyckade frilansverktygen någonsin, på sin tid. Dock blir det snabbt tungt, och man släpar inte gärna omkring sakerna för nöjes skull. Därför har jag ett litet Micro-4/3-system vid sidan om. Helt okej saker – jag har gjort några jobb med det och filmar gärna med det – men nja. Stillbildskvaliteten är inte på topp. Och framförallt tar det en stund att starta upp eländet. Tanken blev att ett Fuji-system skulle vara en lysande kompromiss som skulle ersätta båda. Eller kanske Sonys A7-system, som nästan är utan kompromiss, och kan använda all tänkbar optik dessutom, från stora zoomar via äldre optik till små Leica-M-historier.

Jag var på vippen att slå till på ett X-T2-system. Efter idogt tänkande och klämmande i fotobutiker, visade det sig att ingen av de spegellösa gav den där trivselkänslan, att det inte är något i vägen för att ta bilden när den dyker upp. Elektroniska sökare i all ära, men eftersom man tillbringar så mycket tid stirrande in i olika skärmar, känns det ansträngande för ögonen hur bra de än är. Det tar fortfarande en liten stund att få igång kamerorna, och så vidare. Små detaljer, som det fortfarande faller på för mig. Dessutom anade jag ugglor i mossen över vissa kameramärkens marknadsföring, med ambassadörer som är mycket aktiva i forum och, visade det sig, även i kamerabutiker.

Till slut blev det något så gammeldags som en D810. Den känns exakt som den gamla, men har betydligt bättre bildkvalitet. Den reagerar direkt, klarar en hel dags jobb och mer på en batteriladdning. Ganska ful. Ganska tung. Men trivsam. Ungefär på samma sätt som Mercedes E-klass i all sin gammalmodighet fortsatt är en hit bland taxichaffisar. 

Kamp mot droger

Som många säkert är bekanta med, genomgår USA en allvarlig våg av opioidmissbruk. 100 amerikaner dör varje dag i överdoser, och opioidepidemin har pekats ut som ett nationellt nödläge av presidenten. Många menar att läkare sedan 90-talet skrivit ut smärtstillande i för hög omfattning och för lättvindigt, och att många snabbt blir beroende. Att många saknar tillgång till sjukförsäkring och jobbtrygghet leder till självmedicinering och svart marknad. Heroin blir inte sällan ett "billigt" och lättillgängligt alternativ, när recepten går ut men beroendet har satt in. 

När jag gjorde ett jobb om en förening som ägnar sig åt stadsodling, var räddningstjänsten på plats. Några dagar tidigare hade man hittat en man som dött i en överdos på föreningens toalett, och brandcheferna var inbjudna till ett möte för att instruera hur man ska agera om man hittar någon som tagit en överdos. Drogerna är alltså närvarande överallt.

Men tack och lov finns det goda nyheter också. Häromdagen hörde min kompis Josh av sig, och undrade om jag kunde fotografera honom. Han har tagit sig ur ett heroinmissbruk, och firar varje halvår med att lägga upp en bild i sociala medier och hoppas kunna vara en inspiration för andra som kämpar. Igår firade han tre år som drogfri, och vi tog en kort porträttsession i skymningsljuset. 

Shiftoptik som flanörverktyg

I somras hade jag ett uppdrag som innebar en del arkitekturplåtning, och som publicerades i SvD Kultur i söndags. Dansken Bjarke Ingels, vars skapelser poppar upp här och där på Manhattan, och som ritat det danska Legomuseet. 

I det läget köpte jag på mig en äldre shift-optik, en Nikkor PC-28. Och jag började gilla den som attan. Den är liten och lätt och lätthanterlig. Och egentligen är perspektivkontroll minst lika viktigt som zoom. Egentligen hör det väl ihop med stativplåtning, men jag är i bästa fall en sällananvändare av stativ för stillbild. Jag vill vara åtminstone lite spontan. Risken är förstås att man slarvar lite när det gäller perspektivkontrollen, inte minst att man råkar skruva lite för långt. Men med träning så ska det gå. Sen är en vanlig fokusskiva för autofokuskamera inte helt optimal att ställa skärpan mot. Så möjligen åker en precisionsskiva in i kameran med tiden. Ett annat alternativ vore att montera på en spegellös A7:a.

Hursomhelst, så är det givande att gå på upptäcktsfärd bland byggnaderna i städer, och jag tror att perspektivkontroll kan ge en extra kvalitet till resereportage och annat. Man stannar upp, komponerar mer noggrant och får med sådant man missar annars.

Några testknäpp med nya 810:an från gårdagskvällen.

Bakom scenerna i Texas

Jag minns inte vem som kom med idén. Men efter ett par månader av strukturerande av idéer, insäljning och ett väldigt ringande och mailande efter intervjupersoner var vi på väg, jag och kollegan Martin. Tåget till New York, sedan flyg.

Siktet var inställt på Texas för årets första reportageresa. Ämnena: olja, förnybart bränsle, kvinnohälsa och barbecue. Så är det ofta. En vecka är den rimliga tidsramen att vara iväg från familj och den vanliga ruljansen hemma, och då måste det packas med jobb och ett strikt schema hållas. Så var det den här gången. Texas är enormt, och jobben utspridda. Som tur var hade vi fria mil på hyrbilen, för mätaren skulle landa på 1800 miles, eller 2900 km.

För att spara arbetstid och ljusa timmar körde vi på kvällarna, och nästan varje dag rörde det sig om 6-7 timmar bakom ratten. Mat blev ofta i kombination med en snabb bensträckare.

Genom våra resor har vi blivit om inte kännare, så uppskattare, av risiga motell. Såklart för att hålla ner budgeten, men också av någon sorts trivsel. Det är något särskilt med färgskalan som blivit kvar sedan 70-talet, med de fasta madrasserna, och de spända polyesterlakanen. Men svagt kaffe och våffla på frigolitfat kan man vara utan.

Tur i oturen var att vi inte lyckades få intresse för det resereportage med strandinslag vi hade föreslagit. Det var nämligen minusgrader nästan hela veckan. Kallast på decennier. Men resultatet av resan blev över förväntan. Reportageresor leder alltid till mycket intressanta lärdomar och, med ett slitet ord, möten. Det här var inget undantag. Vi fick svar på de frågor vi reste med, fick bra bilder, fick tag på de sista personerna i sista minuten för att reportagen skulle hålla och lyfta. Nu en tid av efterarbete vid skrivbordet, sedan ser jag fram emot nästa resa, vart den nu går.

Inför resan bestämde jag att börja året med en fräsch kamera och höja den tekniska nivån något. Jag hade sneglat på spegellöst, Fuji eller Sony. Men så fick traditionalisten i mig överhanden, och med pressad budget blev en Nikon D810, "refurbished". Den visade sig vara dåligt refurbished, så den är återlämnad, och tvekan slår till igen. Blir det en Sony trots allt? Eller X-T2? Bloggbilderna tagna med Fuji X70.