Gatubilder i Honduras

I mitt förra inlägg skrev jag om en resa till Honduras där min fru bedömde bidrag till och satte samman huvudstadens konstbiennal. Ett späckat schema gjorde att det inte blev så väldigt mycket fotograferat för min del. Men lite hann vi med. Hyfsat tidigt en morgon knatade vi runt i Tegucigalpa. Jag hade med mig min mellanstora kamera, men av olika skäl kändes det bäst att ta bilder med telefonen ute på stan. Vi var ganska påpassade för det mesta, och hade svårt att bedöma säkerhetsläget, som väl inte var toppen. Vi stack också ut väldigt tydligt. Turistindustrin tvärdog under pandemin, och Tegucigalpa är inte riktigt någon stor destination ändå. I de lägena är jag glad för att min halvgamla iPhone XS fungerar så bra som den gör med råformat genom appen Obscura, bara ljuset räcker till. 

Vi fick också chansen att knata omkring på marknaden i systerstaden Comayaguela, som avgränsas mot Tegucigalpa av Cholutecafloden.

Slutligen fick vi åka ut i landet en bit, till småstäderna Valle de Angeles och Cantarranas. Den förra lite av en turistfälla, men en trevlig sådan, den senare en stad som varit stendöd, men som fått nytt liv genom stora satsningar på offentlig konst.

Honduras

Nyligen var jag och min fru Kim i Honduras, där hon var en av tre jurymedlemmar som satte samman konstbiennalen i huvudstaden Tegucigalpa, med deltagare från hela Centralamerika.

Jag var länge på min vän Jose om lektioner i spanska. Han driver tillsammans med sin man Guido ett latinamerikanskt kulturcentrum i närheten där vi bor. I mitt bildjournalistyrke har min usla spanska satt käppar i hjulen några gånger, då många av de ämnen jag arbetar med rör nyligen invandrade från Latinamerika. Till sist fick vi ihop en grupp, och efter en tid fick jag och Kim frågan om vi, och i synnerhet hon kunde representera kulturcentret i Honduras. Ett sådant förtroende säger man ju inte nej till, och vi började plugga som bara den. Det visade sig vara ganska svårt att lära sig språk i medelåldern. Men vi kämpade på något år eller så, och så kom vi iväg, landade och hämtades av Henry som kom att skjutsa runt oss och ansvara för vår säkerhet. 

Utställningen hålls på Museo para la identidad nacional i Tegucigalpa, en vacker 1700-talsbyggnad som tidigare varit sjukhus.

Det visade sig vara en exceptionellt väl sammansatt grupp. Kim, som är självlärd konstnär med stor erfarenhet av utställningar, inte minst i grupp. Marela Zacarías, konstnär från Mexiko/USA, som arbetar med offentlig konst. Ángel Portello, konstnär, illustratör och konstlärare från El Salvador. 130 verk skulle reduceras till omkring 30.

Två vinnare skulle utses och tilldelas 4000 respektive 1000 US-dollar, och valprocessen skulle förklaras för pressen.

Tidigare jurymedlemmar hade bråkat högljutt, berättade vår värd, som var förundrad över hur smidigt allt gick. Utan att diskutera var alla överens om förstapriset, som gick till 23-åriga självlärda målaren Mary Morales. Första gången priset gått till en kvinna från Honduras. 

Om man kan säga något övergripande om den centralamerikanska konstvärlden, så är det att den ligger på en tekniskt hög nivå. Många figurativa verk var verkligen skickligt utförda. Budskap är ofta övertydliga, med uppenbara symboler staplade på varandra. Här märks det att konstscenen domineras av unga konstnärer. Många teman rör migration till USA. Den unga scenen gör också att det finns mycket innovation vad gäller form och utförande. 

Och spanskan? Jo, i uppdraget ingick att ge en timslång föreläsning på museet och på en gymnasieskola. Den kämpade vi med tillsammans, och de flesta frågorna ställdes ändå på engelska.

De flesta vi mötte pratade bra engelska, men jurykollegan Ángel pratade enbart spanska. Men det gick det också. Grammatiken var helt borta efter ett tag, men vi gjorde oss förstådda och hade väldigt trevligt. Det blev inte mycket tid att fotografera annat än arbetet med utställningen, men lite blev det, och det får bli ett eget inlägg.