Motion och humör

Året har minst sagt börjat med oro i världen. Är det nytt krig på gång? Kommer vi klara att vända klimatkrisen? Kommer Australien återhämta sig? Befogad oro, såklart, jag tror aldrig horisonten känts så mörk i min livstid, med så ont om tid och så många politiska beslut som gör att det går bakåt. De senaste dagarna har vägt tungt, och jag har haft svårt att hålla humöret uppe. Min fru undrade om jag hade ont i huvudet, för jag hade haft cranky-face hela dagen. Jag påminde mig om att det inte hjälper någon att gräva ner sig i bekymmer. Det blev ett par timmar ifrån skrivbordet mitt på dagen och istället en springtur på tolv kilometer ner till havet och hem i solskenet. Plötsligt känns allt lättare. Helt ledigt blev det dock inte, för är det något jag kan, så är det att göra fritiden till jobb – i det här fallet inte särskilt betungande. På lördag ska jag porträttera en författare i New York, och i hörlurarna blev jag klar med en ljudbok av honom under springturen.

Mormor och morfar

Efter en fortsatt genomgång av negativpärmarna under jul- och nyårshelgerna kommer många minnen tillbaka. När jag var barn fick jag vara mycket hos mina morföräldrar, Evy och Gösta. Vi bodde på landet och de i stan där mina föräldrar jobbade, så innan det var dags för förskola vid 6 års ålder, så var jag hos dem på dagarna. Det var en bra tid. Kanske gjorde den mig lillgammal, jag vet inte, men det var under en tid då jag inte var speciellt sugen på att vara med andra barn. Jag trivdes bäst med att läsa, skriva och rita. Morfar lärde mig spela fiol, vi brukade sjunga ur sångböckerna och göra inspelningar på kassettband. Mormor halade ofta fram skrivmaskinen och tog diktat när jag hittade på berättelser. Vi hade tät kontakt så länge de fanns i livet, 2006 respektive 2010.

Deras liv präglades av arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen och deras bildningsideal. Däremot höll de religion på avstånd. Mormor var först i byn att inte konfirmera sig, och var när jag var i den åldern aningen bekymrad över att jag hängde så mycket i kyrkorna. De växte upp i fattiga järnvägsarbetarfamiljer i Östergötland och lärde känna varandra som treåringar. De kom sedan att ha ett sparsamt men tryggt liv, och ett sommartorp hyrde de alltid. Föreningsliv, studiecirklar och arbetarförfattare spelade stor roll.

Så småningom flyttade vi till en lägenhet på gångavstånd från dem, det var ett av miljonprogramsområdena. Det var alltid roligt att ringa på och fika och låna en bok – Harry och Moa Martinson, Per Anders Fogelström, Vilhelm Moberg, Elsie Johansson. Som personer var de rätt olika och drog inte alltid jämnt. Morfar var tystlåten, sträng, punktlig och plikttrogen. Mormor spontan, ville resa mer än hon gjorde, hade bestämda åsikter och när vi var oense kunde hon hota med en dansk skalle och skratta. Ser jag på livet nu, så är det enormt mycket, vad gäller livssyn, intressen och yrkesval som tog sin början genom dem.