Rostbältet

För ett drygt halvår sedan åkte jag på uppdrag till Pittsburgh och ner längs Monongahelafloden till Morgantown. Skälet var att det har varit ett väldigt intresse för området i TV-serier, med titlar som Dopesick, American Rust, Mare of Easttown med flera. Vi började i stålstaden Braddock. Och inte förrän flera veckor efter att jag kom hem, kom jag på varför jag kände igen mig. Det är härifrån fotografen LaToya Ruby Frazier kommer och där hon gjorde sin viktiga bok The Notion of Family som jag sett så många gånger. Här är ett av stålverken ännu i drift, medan andra lagts ner. Det närmast belägna var spelplats i American Rust.

Vi träffade företrädare för filmindustrin och politiker som försökte skapa goda förutsättningar för den. 

Stod och glodde på filminspelning och såg fabriker som gjorts om till inspelningsplatser. Här från American Rust.

Ett fint möte var på Barb's bar, dit gästerna i stort sett slutat komma, någonstans i Pennsylvania. Många har dött i opioidkrisen, andra håller sig hemma, förklarade Todd som står bakom baren och är på god väg att stänga för gott. Men katten är kvar, och vi blev både bjudna på öl och fick varsin burk hemgjord sylt. 

Och opioidkrisen är hela tiden närvarande, både i TV-serierna och i verkligheten. Vi träffade Lou Ortenzio som grundade Clarksburg mission. En gång var han läkare, och skrev ut en väldig mängd smärtstillande opioider i tron att han gjorde något gott. Så blev han själv svårt beroende, förlorade sin läkarlicens och allt annat. Samma berättelse som för läkaren i Dopesick. Genom Clarksburg mission hjälper han nu andra att komma tillbaka från missbruk i en ekumeniskt kyrklig miljö. 

Reportage i SvD i vintras, med Göran Eriksson som författare.

Black Lung

1969 gav sig West Virginias kolgruvearbetare ut i vild strejk med krav på åtgärder mot de farliga dammnivåerna i gruvorna som ledde till koldammslunga. En sjukdom som sakta men säkert bildar ärrvävnad i lungorna och hindrar dem från att syresätta blodet. Kraven tillmötesgicks snabbt. Nya rutiner sattes in och gränsvärdet sattes till en fjärdedel av de vid den tiden normala nivåerna. Sjukdomstalen dalade, och mot 90-talet sågs det som ett sällsynt tillstånd. Men något hände. En läkare i Kentucky märkte att han fick fler och fler patienter som testade sig för koldammslunga, och fler och fler av dem testades positivt. Siffrorna var så höga att han trodde han läste röntgenplåtarna fel, men fick dem bekräftade och insåg att det fanns ett stort problem. Vid det laget fanns ungefär hundra officiella fall i hela USA. Amerikanska public service-bolaget NPR gjorde ett stort gräv och kom fram till att det fanns omkring 2000 fall bara i delstaterna i Appalacherna. 

Jag fick träffa Debbie Wills som arbetar för gruvarbetarfacket UMWA och hjälper arbetare att testa sig, och söka ersättning. Hon pekar ut några olika orsaker. En sak är att facket är extremt försvagat. Facket kämpade för 40-timmarsvecka, och det fanns goda möjligheter att vägra arbeta om förhållandena var dåliga. Idag är arbetsdagarna är längre, och det är inte ovanligt att man jobbar 48-60 timmar i veckan. Om man säger ifrån idag, kan man lika gärna gå hem, säger Joe Massie, ordförande i American Black Lung Association.

Jag träffade också honom, och gruvarbetarna William Ramsy, Micky Pettry och Gary Hairston, som alla tvingats sluta arbeta i gruvorna och nu kämpar för sin ersättning. Det var inte lätt för dem att sluta arbeta. I kulturen är idealet att männen arbetar hårt för att försörja sin familj stark. Jag tog del av deras berättelser för norska Agenda Magasin.

Det här uppdraget växte fram ganska fort. Jag var på väg till West Virginia på ett annat uppdrag, men för det mesta räcker inte ett för att göra en resa ekonomiskt hållbar. Dessutom leder nästan alltid samtal och intervjuer in på stickspår, som inte får plats i den första artikeln, men som är för viktiga för att lämna därhän. För egen del vill jag alltid skriva längre än beställningen, och då är det bra att kunna ta sådana avstickare. I det här fallet hade jag hört av mig till Debbie Wills i förväg, på vinst och förlust. Hon var mycket hjälpsam, dels med sin egen tid, dels med att sätta mig i kontakt med männen här, som i sin tur var generösa med att bjuda in mig till verandor, vardagsrum och möteslokaler. Lite bråttom blev det, och eftersom jag ännu inte hade en beställning var det lite svårt att planera. Fotografiskt höll jag det därför mycket enkelt. Rakt upp och ner, befintligt ljus, 28, 50 och 60 mm.  

Spekjobb

När man frilansar är det inte alltid alla jobb blir publicerade. Jag fick upp ögonen för Taylor Hunt, en ashtanga-yogi som gästundervisat hos oss i New London. Han har skrivit en bok om hur han hamnade i alkoholmissbruk som 15-åring och gick hela vägen till tungt heroinmissbruk, innan han tio år senare via rehab och tolvstegsprogram lyckades bli fri missbruket. I samma veva började han praktisera ashtanga, och blivit auktoriserad av praktikens mästare i Indien. Han driver en skola i Ohio, och har tagit som sitt uppdrag att hjälpa människor på väg ut ur missbruk.

Jag fick möjlighet att träffa honom under en workshop på Long Island. Kanske får jag ett porträtt publicerat vad det lider.

Motståndet

Redan första dagen i Trumps presidentskap samlades miljontals kvinnor, män och barn runtom i landet och i världen, för att manifestera mot inskränkningar i människors rättigheter. I Washington väntade man sig ett par hundra tusen. En halv miljon kom. Kontrasten mot det magplask som var installationsdagen var slående. Tunnelbanan var smockfull och det tog sin tid att ta sig in till stadskärnan från utkanterna. Jag och kollegan Hanna var på plats för att rapportera för Omvärlden och Syre. 

Det var rejält trångt, och den ursprungliga rutten fick ändras på väg mot Vita huset.  

Erin och sonen Owen har rest från Los Angeles för att delta i marschen.

Lisa, som kämpar för att hennes afroamerikanska son ska kunna röra sig säkert i samhället.

Många barn var med...

...liksom de som varit med förr.

Hela demonstrationen präglades av ett imponerande lugn och en god stämning. Inte en enda arrestering skedde någonstans i landet, om jag är rätt underrättad.

När allt var över sattes skyltarna upp en bit från Vita huset.

Trump-erans början

Idag svors Donald Trump in som president. Jag befinner mig i Washington för ett par jobb, men faktiskt inte själva presidentinstallationen, utan morgondagens protestmarsch och några porträtt till intervjuer. Men att vara i huvudstaden för en sådan dag är förstås inte lönt att missa. Och det blev en mycket märklig dag. Jag hörde rapporter om ett antal arresteringar, men överlag var stämningen mycket avslagen. Det var som att inte ens Trumps väljare var särskilt exalterade, och som evenemang var det hela rätt tråkigt. Få musiker ville spela. Inte ens ett Springsteen-coverband tog jobbet, utan en mormonkör och ett band som ingen hört sedan -90-talet uppträdde. Jag var alltså ledig, och passade på att dokumentera vad som försiggick utanför själva området vid Kongressen.

Nationalgardet var inkallat. De var förvånade över hur väldigt tomt det var i DC. En väldig kontrast mot när Obama svors in 2008.

Försäljare av souvenirer som flaggor, knappar, tröjor och krimskrams var det gott om.

Det tar på krafterna. Småkyligt och lång väntan.

Kanske var de som protesterade fler än de som firade.

Den religiösa närvaron var av det mer aggressiva slaget. Flera var de som hävdade att undergången är nära. Och det kan man ju lätt känna lite till mans.

Olika känslor inför dagen...

...kräver skyltar med olika budskap.

och väntan.

Detta skrivs i en märklig airb'n'b, där säkert tio personer hyr olika soffor och sängar i ett hus norr om DC. Bland annat en finländare, ett gäng från Kentucky som ska delta i morgondagens protestmarsch och en Trumpväljare. Förvirringen är stor om vem som ska sova var.