Ensamma i slottsruinen och det gamla stenbrottet

Denna morgon vaknade vi till strålande sol från blå himmel och efter en rejäl frukost begav vi oss ut för att  upptäcka omgivningarna. 

Jag var faktiskt ute och spanade lite redan före frukost och hittade bl a kaniner i planteringarna runt Corrie house och en del ungfåglar av obestämd art.

Vägarna runt vårt boende var smala med mötesplatser och omgivna av skog men gamla knotiga lövträd blandat med barrträd. Det var mycket vackert och svårt att fånga på bild, i synnerhet som det var omöjligt att stanna där det var som finast.

Vi såg rovfåglar vid flera tillfällen men bara när vi satt i bilen och det inte gick att stanna för fotografering. Den här pilgrimsfalken fick vi möta på nära håll vid Kintail Birds of Prey i Eredine. Vi hade bokat en privat visning av deras fåglar som används för jakt. Att jaga med rovfåglar är förbjudet i Sverige och Norge men tillåtet i övriga europeiska länder och utanför EU. Jag har mer bilder från detta besök och de kanske kommer i en framtida blogg, när jag har kommit fram till hur jag ska förhålla mej till den här typen av fågelhållning. Fågeln är försedd med en sändare (den är också id-märkt och registrerad) så att man ska kunna lokalisera den om den bestämmer sej för att ta en längre flygtur. 

När vi pratat färdigt om rovfåglar suckade jag något om att det var så mycket turister överallt och att de slottsruiner vi passerat varit packade med folk. Vi fick då ett tips om att åka till den närbelägna ruinen av Carnasserie castle. När vi kom fram till parkeringen var den tom, det fanns ingen automat för att betala avgift och bara en sliten skylt som pekad uppför en grusväg. Vi gick upp och fann en ruin där vi var helt ensamma...

På en skylt kunde vi läsa att slottet uppförts på 1560-talet av klanledaren Archibald Campbell och att det plundrades och brändes av engelsmän 1685. Vi gick in och klättrade upp för den smala trappan.

Det var mörkt och svalt inne i ett av de få rum som fortfarande hade tak. Duvor flaxade iväg när jag började klättra i trappen. 

Det var inte så stort men hade haft flera våningar. 

Utsikten var mycket fin från tornet som jag kom upp i till slut. 

Vyn över det skotska landskapet. Man kan ju undra om det såg ut så här på 1600 talet när det bodde folk i slottet eller om det var mer skog.

Det kom fler besökare när vi lämnade slottet. Vi åkte vidare mot en gammal bro, Clachan Bridge, från 1791. När vi körde över bron kom vi till en ö som heter Seil. Precis vid foten av bron fanns ett värdshus där skottar som återvände till ön bytte om från byxor till kilt, som var förbjudet att bära efter upproret 1746.  

Vattnet var väldigt klart, vilket man kan se om man förstorar bilden.

Vi körde vidare på ön tills vägen tog slut. Där låg ett nerlagt stenbrott som man brutit stenplattor i och det fanns en del gamla hus kvar. Det verkade vara ett populärt ställe för kajakpaddlare och det såg mycket inbjudande ut för dykning (men svårt att få med sin utrustning ända hit).

En del av dessa hus, som varit arbetarbostäder, var privatägda sedan generationer och en del gick att hyra.

Det var mysigt på gatan där husen låg och en del hade satsat på ordentligt med blommor utanför. Det var slumpen som gjorde att vi hamnade här och ibland lyckas man hitta pärlor. Andra gånger tar vägen bara slut med en vändplan. På vägen tillbaka till vårt boende stannade vi i en liten affär som också var postkontor. De hade torrvaror och konserver från golv till tak, vin och öl staplat innanför dörren och tre hundar hälsade på oss vid kassan. Jag hade kameran i bilen och även om jag hade kunnat gå in igen så var ögonblicket över. 

På kvällen vandrade vi ner till puben och nu var det så varmt att vi valde att sitta ute. Det var dagen före midsommarafton och eftersom vi brukar äta havskräftor denna helg valde vi "langoustine" till middag. De serverades varma med smält vitlökssmör, bröd och sallad. Vi fick också en portion "chips" så vi säkert skulle bli mätta.    

Efter middagen vandrade vi upp till vårt boende och satte oss ute på verandan. Det var varmt och vindstilla, hur mysigt som helst.

Vi avrundade med var sin "single malt" på verandan, en 12 årig Aberlour till sambon och en Talsiker skye för mej som gillar den rökiga varianten. Vi märkte att det fanns en del små flygfän, typ knott, och vår värd ställde därför ut något som påminde om en myggspiral, men den luktade inte alls illa.   

Vi njöt av stillheten och en taltrast som höll oss sällskap när solen gick ner vid tiotiden. Jag kunde förstås inte heller låta bli att ta några bilder av rökslingorna i motljuset. Nästa dag lämnade vi västra Skottland för att avsluta vår resa i Edinburgh. 

Hälsningar Lena