Bakom kulisserna på Royal Highland Show

Royal Highland show pågår i fyra dagar. Under torsdag och fredag sker den bedömningen inom varje ras av olika nöt, får och häst. Under lördag och söndag sker en del ytterligare tävlingar där även olika raser kan ställas mot varandra och "best in show" utses. Dessutom visas vinnarna inom varje ras i en parad för nötkreatur och en för hästar. Då ingår oftast båda könen samt ungdjur och en del "småttingar". På bilden ovan är det en Simmental som visas. Det är en ras som har använts för både kött och mjölk men numera är övervägande en köttras.

Naturligtvis fanns det en hel del Highland Cattle, alla med prydligt kammade pannluggar och fönade pälsar.

Många av djuren anländer redan under onsdagen och är sedan på plats till söndag eftermiddag. För nötkreatur finns en jättestor hall med båsplatser, där man kan gå runt och titta som besökare. Här har även ägarna "inrett" egna bås med möbler, mikrovågsugnar, kylväskor, stora termosar etc samt förstås alla prylar som behövs för att fixa till sina djur. Det finns också en stor parkering för husvagnar och husbilar där djurägare bor under showen.  

Den här tjejen är i full färd med att föna en av sina Belted Galloway. Den har antagligen lagt sej i en träckhög som de inte hann ta undan och ska senare vara med på den stora paraden, då måste man ju vara fin.

Det ligger stora mängder halm i båsen och det är ständigt någon som skyfflar undan träck så fort det landat i halmen. Allt för att djuren inte ska lägga sej eller ens trampa på det. Som besökare möter man också djur som är på väg in eller ut t ex den här bastanta Aberdeen Angus tjuren. Angus är ändå en av de mindre köttraserna... 

Charolais hör till en av de största och tyngsta köttraserna. Här kommer en hel familj med pappa och mamma först. De är på väg till sina båsplatser som är till vänster om mej. Lugnt och stilla kliver de fram bland besökare. Notera att även kon har en nosring. Den används bara när djuren leds, inte när de står uppstallade.

De gigantiska vuxna djuren är väldigt lugna, men de åtföljs av två ungdjur som också är rätt stora. Plötsligt blir en ungtjur lite amorös av sej och hoppar upp på det som antagligen är hans syster. Det gick bra men man bör se sej för när man rör sej bland så stora djur. De här djuren sparkar inte men man vill ju helst inte få en sån bjässe på foten. 

Utställningens minsta nötkreatur är Jersey. En mjölkras som nästan får något rådjursaktigt över sej då man ser dem bredvid de stora svartvita låglandskorna (Holstein Friesian). Här har ägaren gjort det bekvämt för sej med sina kor.

Många djur låg två tillsammans och rygg mot rygg. Kolla in de fina mittbenorna. 

Kalven som följer med sin mamma på show passar på att ta en slurk när mjölkbaren är öppen. 

Här har det varit en annan typ av bar. 

En bild från paraden av alla nötkreatur där "Best in show" blev en låglandsko. Notera att även en mjölkko kan vara riktigt stor.

Stefan frågade i förra inlägget om det fanns mat. Det fanns förstås allt möjligt att köpa från olika vagnar, men även matlagningslektioner, smakprov, försäljning av produkter mm. Flera vagnar sålde grillat kött i olika former, fish and chips (förstås) och naturligtvis fanns det haggis med neeps and tatties (rotmos och potatismos). Vi hittade också ett tält med den prisvinnande honungen, bivaxljus och andra biprodukter. 

Det fanns också några barer. På lördag eftermiddag och kväll var det band som spelade och en speciell show, en Hoolie, som det krävdes ytterligare biljett för att komma in på. Den här bilden är tagen på lördag, sen eftermiddag då många nog hade börjat se fram emot uppträdandet. Vi var inte med utan tog bussen tillbaka till Edinburgh.

 Avslutar med några bilder från hur det såg ut bakom kulisserna hos hästarna. Det här är inför söndagens tävling i sexspann. För att fixa frisyren på dessa hästar krävs en trappstol eller mindre stege. 

Här ville jag att min sambo skulle ställa sej bredvid den stora belgiska hästen, för att ge lite känsla för hur stor den är. Han tyckte dock att det var lämpligast med ett visst avstånd. Notera att dessa hästar, som inte har något hovskägg, har fått sina naglar lackerade.

Vi klev ut genom en stor port och hamnade bakom hallen med hästboxar. Det behövs en rejäl hästtransport och man åker runt med sex Clydesdale.

Väluppfostrade hästar om man kan knalla runt med tre ton häst iförda endast grimmor och grimskaft. 

Här fixas ett annat sexspann med bl a dammsugning. Det var tydligt att de var mycket vana vid den behandlingen. 

Om man har en liten häst att fixa till får man ha en helt annat arbetsställning. Den här skulle vara med på hästparaden som var det näst sista evenemanget på söndagen.

Royal Highland show avslutades med en ensam säckpipeblåsare, men eftersom vi skulle åka buss till vårt hotell drog vi oss mot utgången innan de tonerna började ljuda. Det är mycket som jag inte har visat och kanske dyker det upp någon blogg på senhösten, då det är mörkt, blött och fotoinspirationen är låg. Jag har ju inte visat en enda skördetröska...

Hälsningar Lena 

De saffransgula fåren och några till

På en lantbruksutställning av en sådan omfattning som Royal Highland Show har man förstås fårklippningstävling, alltså "sheep shearing" och även "wool handling" (det som tjejen gör). Vid klipparen till höger sitter en röd knapp. När han är klar med sitt sista får trycker han på knappen. En domare står och tittar på klippningen hela tiden och det finns en speakerröst som snackar konstant under hela deltävlingen. 

Vinnaren till höger klippte fyra får på tiden 6:08. De här killarna klipper sålunda ett får på ca 90 sekunder. Rekordet är på 37,9 sekunder för ett får, som jämförelse.

 Man skulle ju också kunna tänka sej att de hade fårvallningstävling, men det är en demonstration. Vilket är nog så trevligt och man får en utförlig beskrivning av vad hunden gör. Det var två hundar med och hur de kunde fösa runt dessa fem får var häpnadsväckande. I början av 90-talet jobbade jag på en gård i Australien och tilldelades då en "egen" hund. Vi blev ett bra team men jag insåg också ganska omgående att det var mycket lättare att valla 500-1000 får än fem. En anledning till att det ofta är fem på tävlingar.  

När en vallhund jobbar ger den alltid 120%, i synnerhet en ung hund som denna. Den är också extremt lyhörd och "lägger sej platt" på minsta kommando. 

Det fanns förstås mängde med får att titta på. Här den traditionella rasen Scottish Blackface, den vanligaste rasen i Storbritannien. 

Stora pampiga horn ska det vara.

Alla fårraser hade bedömts under torsdag och fredag men man kunde gå runt och titta på dem där de stod uppstallade. Det här var en ras jag aldrig sett förut. Valais blacknose eller Walliska svartnosfår (det finns några i Sverige). Man håller dem för både kött och ull.

De här var det förstås många som stannade och tittade på.

Den här trevliga teckningen är typisk för Kerry Hill får. Sedan 2018 finns det några i Sverige vad jag kunde se efter en snabb sökning. 

Här står det några Kerry Hill som är särskilt fina och ett par har fått på sej täcken och nu börjar vi närma oss anledningen till att det finns saffransgula får. De har täcken på sej för att inte blir smutsiga. De flesta fårraser är vita och de tillbringar all sin tid ute på bete. Gräs, blött, lera, osv ni förstår säkert.

När man tar sina finaste djur till en tävling färgar man dem för att det går inte att få bort alla fläckar. De ska alltså se extra fina ut och färgen kan vara brun, brunröd eller som dessa rejält gula. Det blev ju rätt käckt när man har svart huvud och svarta ben som dessa stadiga köttrasfår. 

Här kan ni se lite andra färgnyanser förutom de saffransgula. Färgen försvinner snabbt när de kommer hem och de regnar på dem ute på betet. Dessa får ser ju lite extra roliga ut med sina enorma upprättstående öron. Rasen heter Border Leicester och är den största rasen i Storbritannien. De är både högresta och tunga. En vuxen bagge kan väga mellan 145-170 kg och en stor tacka upp till 120 kg. De används både för kött och ull.  

Andra fårrelaterade tävlingar var herdestavar. Jag hade inte en stav när jag jobbade i Australien (bara hund och motorcykel), men jag kan förstå att den kan vara till nytta ibland. 

Det fanns även tävlingar med olika produkter gjorda av ull, samt förstås bedömning av hela den sammanhållna ullen som man får när man klipper ett får (fleece). I kategorin tovat hantverk var den här helt fantastiskt och vann förstås första pris. Detaljerna är perfekta och raserna mycket fint utförda. Den visar också de fyra årstiderna med lamning på våren. Klippning på sommaren och grönt bete följt av höstfärger, små svampar och en perfekt Scottish blackface samt slutligen en med vinter, då man måste ge fåren grovfoder. 

Naturligtvis har fåren korrekt märkning i öronen och det lilla lammet står på knä för att dia. Stenmuren är också på plats. 

Det fanns även en avdelning med getter, inte lika stor som de med får men ett antal raser fanns på plats. Vissa getter tyckte det var fint med all uppmärksamhet.

Jag tycker personligen att Anglo nubian är en charmerande ras med sina långa mjuka öron. Den används både för mjölk, kött och även skinnen. 

De vuxna djuren har också en ädel profil.

Köttrasen Boer kommer från Sydafrika. Vuxna hannar väger över 110 kg och hondjuren drygt 90. De växer snabbt och en killing kan nå 40 kg på 90 dagar, då de säljs till slakt (skulle jag tro). Jag råkade få se en sån här flock i Norge då jag besökte Ole Martin (örnfoto) i Flatanger förra året. 

Det fanns tyvärr inga angoragetter på denna show men jag avslutar med ett par dvärggetter (Pygme goats). De här fyller ungefär samma funktion som mini shetlandsponny och en kollega brukar kalla den här kategorin husdjur för "garden ornamentals".  Jag skulle gissa att de små getterna är betydligt roligare att ha i trädgården än de små hästarna.

Hälsningar Lena

Ensamma i slottsruinen och det gamla stenbrottet

Denna morgon vaknade vi till strålande sol från blå himmel och efter en rejäl frukost begav vi oss ut för att  upptäcka omgivningarna. 

Jag var faktiskt ute och spanade lite redan före frukost och hittade bl a kaniner i planteringarna runt Corrie house och en del ungfåglar av obestämd art.

Vägarna runt vårt boende var smala med mötesplatser och omgivna av skog men gamla knotiga lövträd blandat med barrträd. Det var mycket vackert och svårt att fånga på bild, i synnerhet som det var omöjligt att stanna där det var som finast.

Vi såg rovfåglar vid flera tillfällen men bara när vi satt i bilen och det inte gick att stanna för fotografering. Den här pilgrimsfalken fick vi möta på nära håll vid Kintail Birds of Prey i Eredine. Vi hade bokat en privat visning av deras fåglar som används för jakt. Att jaga med rovfåglar är förbjudet i Sverige och Norge men tillåtet i övriga europeiska länder och utanför EU. Jag har mer bilder från detta besök och de kanske kommer i en framtida blogg, när jag har kommit fram till hur jag ska förhålla mej till den här typen av fågelhållning. Fågeln är försedd med en sändare (den är också id-märkt och registrerad) så att man ska kunna lokalisera den om den bestämmer sej för att ta en längre flygtur. 

När vi pratat färdigt om rovfåglar suckade jag något om att det var så mycket turister överallt och att de slottsruiner vi passerat varit packade med folk. Vi fick då ett tips om att åka till den närbelägna ruinen av Carnasserie castle. När vi kom fram till parkeringen var den tom, det fanns ingen automat för att betala avgift och bara en sliten skylt som pekad uppför en grusväg. Vi gick upp och fann en ruin där vi var helt ensamma...

På en skylt kunde vi läsa att slottet uppförts på 1560-talet av klanledaren Archibald Campbell och att det plundrades och brändes av engelsmän 1685. Vi gick in och klättrade upp för den smala trappan.

Det var mörkt och svalt inne i ett av de få rum som fortfarande hade tak. Duvor flaxade iväg när jag började klättra i trappen. 

Det var inte så stort men hade haft flera våningar. 

Utsikten var mycket fin från tornet som jag kom upp i till slut. 

Vyn över det skotska landskapet. Man kan ju undra om det såg ut så här på 1600 talet när det bodde folk i slottet eller om det var mer skog.

Det kom fler besökare när vi lämnade slottet. Vi åkte vidare mot en gammal bro, Clachan Bridge, från 1791. När vi körde över bron kom vi till en ö som heter Seil. Precis vid foten av bron fanns ett värdshus där skottar som återvände till ön bytte om från byxor till kilt, som var förbjudet att bära efter upproret 1746.  

Vattnet var väldigt klart, vilket man kan se om man förstorar bilden.

Vi körde vidare på ön tills vägen tog slut. Där låg ett nerlagt stenbrott som man brutit stenplattor i och det fanns en del gamla hus kvar. Det verkade vara ett populärt ställe för kajakpaddlare och det såg mycket inbjudande ut för dykning (men svårt att få med sin utrustning ända hit).

En del av dessa hus, som varit arbetarbostäder, var privatägda sedan generationer och en del gick att hyra.

Det var mysigt på gatan där husen låg och en del hade satsat på ordentligt med blommor utanför. Det var slumpen som gjorde att vi hamnade här och ibland lyckas man hitta pärlor. Andra gånger tar vägen bara slut med en vändplan. På vägen tillbaka till vårt boende stannade vi i en liten affär som också var postkontor. De hade torrvaror och konserver från golv till tak, vin och öl staplat innanför dörren och tre hundar hälsade på oss vid kassan. Jag hade kameran i bilen och även om jag hade kunnat gå in igen så var ögonblicket över. 

På kvällen vandrade vi ner till puben och nu var det så varmt att vi valde att sitta ute. Det var dagen före midsommarafton och eftersom vi brukar äta havskräftor denna helg valde vi "langoustine" till middag. De serverades varma med smält vitlökssmör, bröd och sallad. Vi fick också en portion "chips" så vi säkert skulle bli mätta.    

Efter middagen vandrade vi upp till vårt boende och satte oss ute på verandan. Det var varmt och vindstilla, hur mysigt som helst.

Vi avrundade med var sin "single malt" på verandan, en 12 årig Aberlour till sambon och en Talsiker skye för mej som gillar den rökiga varianten. Vi märkte att det fanns en del små flygfän, typ knott, och vår värd ställde därför ut något som påminde om en myggspiral, men den luktade inte alls illa.   

Vi njöt av stillheten och en taltrast som höll oss sällskap när solen gick ner vid tiotiden. Jag kunde förstås inte heller låta bli att ta några bilder av rökslingorna i motljuset. Nästa dag lämnade vi västra Skottland för att avsluta vår resa i Edinburgh. 

Hälsningar Lena

Skye

På Broadford B&B kunde man förstås få en "full scottish breakfast", som kan se ut ungefär så här. Det som skiljer från en engelsk frukost är black pudding och haggis, som ligger bredvid korven, och "tattie scone" bakom ägg och bacon. Det är något brödliknande gjort på potatis (tattie) misstänker jag. Jag vill väldigt gärna ha vita bönor i tomatsås också och det kan man absolut få även i Skottland. Ett par stora koppar te med mjölk, rostat bröd (fast man egentligen inte orkar) och en rejäl klick HP sås tycker jag hör till. Efter en sån här frukost behöver man inte äta lunch, man blir inte hungrig förrän framåt sex på kvällen. Ville man inte ha en fullt så stor frukost var det mycket populärt att servera äggröra med kallrökt lax, en förträfflig kombination.

Efter frukost skulle vi ut och upptäcka Skye. Vädret såg lovande ut och solen tittade fram. När min sambo startade bilen utanför vårt boende lös den röda lampan för oljetrycket. Det har jag inte varit med om sedan "skrotbilsägartiden" och aldrig med en hyrbil. Dessutom hade de ju gjort en säkerhetskontroll som tog 45 minuter! Vi såg nog bara två mackar på Skye och den ena råkade ligga nästan mitt emot vårt boende. Alltså var det lätt åtgärdat. Om det hade hänt senare under dagen hade det blivit betydligt mer problematiskt. 

Vi körde ut på Skyes huvudväg mot Portree och landskapet var otroligt vackert. Det liknade Norge men topparna hade inte någon snö och det var större variation av barrträd (och andra växter) än man ser i Norge. En skotsk flagga vajar i vinden. Vägen är krokig och vägrenen obefintlig (som i Norge) men det är skyltat 60 miles/h, vilket är nästan 100 km/tim! 

Vi kör längs vatten och gör korta fotostopp där det går. 

Molnen drar ihop sej och det är dax för regnjacka på. 

På väg mot Portree passerar man Sligachan old bridge. Enligt en legend ska man ligga ner och doppa ansiktet sju sekunder i vattnet och sedan låta det torka naturligt. Då ska man belönas med "oändlig skönhet". Det är precis vad dessa personer håller på med.  

Bakom bron finns en vacker bergstopp men just när turisterna förvunnit täcks i stort sett hela toppen av låga moln. Skye har blivit ett mycket populärt turistmål och den väg vi färdas på är tillräckligt bred för turistbussar. De stannar förstås här.

Portree är Skyes största stad med ca 2300 invånare, vara ca 900 pratar det keltiska språket skotsk gaeliska. Det här är en känd vy men det finns inte en utkiksplats här utan vi står tryckta mot en stenmur på huvudvägen, i en kurva, fotar snabbt samtidigt som vi hoppas att det inte ska komma en lastbil.

På en tvärgata till den enda huvudgata som finns hittar vi en butik som specialiserat sej på gin, men för säkerhets skull har de även en del whisky. 

På Skye finns flera whiskydestillerier, det mest kända är Talisker. Vi är på väg dit men undrar om vi har kört fel. Vägen är visserligen asfalterad med det är enkelfil med mötesplatser. Vi funderar över om man inte har större transporter såväl till som från ett destilleri som är så känt som Talisker. Kan en turistbuss köra in här, kanske...Vi möter tack och lov ingen.

Talisker är stort och vi har tur som får en plats på parkeringen (som inte är så stor). Vi har inte förbokat någon rundtur för har man sett ett eller två destillerier förut inser man att de ser ganska lika ut. När vi frågade fanns det inte heller någon plats denna dag. Nåväl, det gjorde inte så mycket.

Vi passade dock på att göra en provning och vi delade den på fyra (egentligen tre + en chaufför). Man behöver inte så mycket för att uppleva smakerna. Vi valde den 18-åriga som fått pris som världens bästa whisky 2007, Talisker Wilder Seas och Talisker Port Ruighe. Jag föredrog den 18-åriga men åsikterna var lite delade. Man måste gilla rökig whisky för att uppskatta dessa. 

Alla hade inte ätit en "full scottish" till frukost och eftersom vi insåg att middagen antagligen skulle bli rätt sen såg vi oss om efter något lätt att äta. En liten skylt som pekade uppför en brant, mycket smal backe utan mötesplatser, hade texten "Seafood". Det visade sej vara ett ganska stor plåtbyggnad där man kunde äta ostron men som även hade himmelska räkor, hummer, havskräftor mm. Maten serverades i papperstråg, med "chips". Solen tittade fram och vi delade på två tråg stående utomhus. När vi skulle tråckla ut bilen från den lilla parkeringen, som dessutom lutade kraftigt, förstod vi varför en del av gästerna valt att gå uppför backen till fots.  Vi hade ett resmål till denna dag och gav oss ut på de smala vägarna för att hitta till Fairy Pools, det får komma i nästa inlägg.

Hälsningar Lena

Skottland och fram med regnkläderna

När jag vaknar vid halv sju och tittar ut ser det definitivt ut som Skottland utanför kupéfönstret och det regnar. 

Frukosten smakar mycket bra. Det är någon slags omelett med potatis och rökt lax samt hollandaisesås och bakade tomater. Man hade förstås kunnat få en "full scottish  breakfast" men jag antog att vi skulle få möjlighet att äta det senare under veckan och valde detta som kändes lite lyxigare. Frukosten ingår när man har egen kupé på Caledonian sleeper. 

Landskapet utanför är vackert men blött. Man kan dock se spår av att det har varit varmt och soligt även här, precis som i London. De senaste två veckorna har det varit värmebölja med strålande sol varje dag. Det får vi veta på biluthyrningsfirman i Inverness, där vi får vänta extra länge när de gör en säkerhetskontroll av vår hyrbil. De glömde dock att kolla en sak...

När vi kommer fram till Inverness vid niotiden är det nästan uppehåll (en positiv beskrivning av småregn). Bäst att ta på regnkläder och långbyxor i alla fall, för himlen är blygrå. Biluthyrningsfirman skulle hämta upp oss här men vi får ringa och "påminna" dem. Nåväl, de kom till slut och vi fick en bil.

I slutet av 90-talet var jag i Skottland många gånger genom mitt jobb, ibland ett par månader i stöten. Jag har sett Inverness och tyckte att vi kunde strunta i det, för vi hade inte så många dagar på oss. Min syster ville dock väldigt gärna se Culloden Battlefield, som ligger ca 10 minuter med bil utanför Inverness. Har man läst Diana Gabaldons historiska romanserie är det här en plats man måste se. Här stod fältslaget som var den slutet för Jakobiternas uppror mot England den 16 april 1746.  

Den här stugan användes av engelsmännen för att ta hand om skadade. Fallna skottar begravdes i massgravar med en sten som talar om vilken klan de tillhörde.  Det finns också en sten som bara har texten "Mixed clans". Platsen har förstås också ett informativt museum som är ett måste för den som inte har läst böckerna. Har man läst böckerna känner man igen sej, de är historiskt välskrivna. Historiens huvudfigur överlever slaget men det finns förstås en sten med hans klans namn, Fraser. Den har man nu hägnat in med snören för så många besökare har lockats dit. Så såg det inte ut när jag besökte denna plats första gången, men det beror kanske på att böckerna nu även blivit en TV serie. 

Fem minuter från Culloden battlefield finns en plats som heter Clava Cairns. Den ska ha inspirerat författaren till att skapa Craig na Dun, en plats där böckernas andra huvudperson (Claire) trampar fel vid en magisk sten och kastas 200 år tillbaka i tiden, från Skottland i slutet av andra världskriget till Skottland där upproret är på väg att starta (1745). Det verkar kanske banalt men böckerna är otroligt fängslande. 

Det har slutat regna och solen är på väg att titta fram. De stora träden ger en mysig känsla när vi går från den ena stencirkeln till den andra.  

Clava cairns har tre stora runda stenrösen som är uppförda under bronsåldern. De har en öppning åt sydväst, för att träffas av solljuset när solen går ner på vintern, och i mitten finns en gravkammare. Det finns också flera stencirklar med betydligt färre stenar och enstaka stora block. 

Kanske var det just den här stenen som inspirerade författaren att skapa den magiska stenen i sina böcker. Min sytser ville i alla fall se denna plats och jag förstod varför, jag har ju själv varit här och kört runt för mer än 20 år sedan. Jag förvånas över att jag hittade till detta ställe före Google maps, för vi är ute på riktigt små vägar. Hit har uppenbarligen inte några stora horder av turister hittat ännu och det är gratis (även parkeringen).

När vi var klara vid Clava Cairns och skulle köra tillbaka på den smala vägen fick jag en ingivelse vid den första korsningen att svänga åt "fel håll". Efter ca 100 m fick vi syn på denna bro och det fanns t o m en liten privat grusväg som gjorde att man kunde stanna och vända bilen. Efter en snabb koll på Google maps förstod vi att vårt tåg hade passerat denna bro i morse. Nu var vädret plötsligt strålande.

Efter lunch lämnade vi Inverness och körde längs Loch Ness mot Skye. Nessie var inte på humör och slumrade antagligen fridfullt på botten av sin "loch". Vädret hade också svängt till mulet med först lätt sedan mer ihållande regn.

När man kör längs Loch Ness passerar man ett gammalt slott som heter Urquhart castle. Där var det packat med turister och det regnade för mycket. Vi körde vidare för jag visste att strax innan man kör över till ön Skye passerar man ett annat slott, Eilean Donan castle. Vi nöjde oss med att titta på håll i regnet. Skottarna tar både en rejäl inträdesavgift och parkeringsavgift på den här typen av platser. Det kunde jag inte minnas från mina tidigare irrfärder, men det var ju ett tag sedan...Det är också fortfarande tvåfilig väg (en i vardera riktningen) och turistbussar kan ta sej fram här. 

Framme på Skye checkade vi in på ett mysigt B&B i  Broadford och promenerade iväg för att äta middag. Det fanns två restauranger varav Claymore, som serverade fisk och skaldjur, var den som hade den mest frestande menyn. Det var fullsatt och man fick vänta i baren om man ville ha ett bord. Vi fick ett ganska snart och bland havets läckerheter på menyn var jag den mest vågade som beställde pilgrimsmusslor med "black pudding" och en typ av grön tång (som ligger på salladen). Det visade sej passa alldeles utmärkt ihop.  

Det regnade inte då vi promenerade tillbaka efter middagen men det såg aningen hotfullt ut åt ena hållet och ganska hoppfullt åt det andra.

Det var inte direkt varmt men vindstilla och ganska behagligt. Jag fick syn på killen som fått för sej att ta ett kvällsdopp och det syntes tydligt att det var stenigt där han var på väg att gå i. Kallt var det antagligen också för jag hann precis ta en bild innan han ändrade sej och vände. 

Hälsningar Lena