De små glädjefåglarna

Det finns nog ingen fågel som gör mej så glad som de pigga små kolibrierna. Dessa våra minsta fåglar ( ca 320 arter) finns bara i Amerika, flest i Syd- och Centralamerika, men även så långt norrut som British Columbia, Kanada. När vi anlände i början på augusti hade de flesta dock dragit söderut men några ungfåglar av Rufus och Annakolibrier höll sej fortfarande kvar. Det är en utmaning att fånga dessa på bild, men man lär sej ganska snabbt deras rutiner och beteende....

Det här är inte svårt att få till. Lika lätt som att fota svenska småfåglar vid fågelbordet på vintern. De sitter långa stunder i kolibrimataren och sörplar i sej sockerlösning. Men det är ju inte den här typen av bilder man helst vill ha... 

Det här är inte heller så svårt. Bara att flytta fokuspunkten från mataren till fågeln som med jämna mellanrum lämnar mataren och flyger runt en stund för att bevaka automaten. De är mycket teritoriella och jagar snabbt bort andra kolibrier (och andra fåglar som tror att de är kolibrier och vill ha socker till middag).

På tvättlinan är inte heller så svårt. Den var en perfekt landningsplats mellan två automater och en blommande buske. En av de få växter som fortfarande blommade och kolibrier vill ha blommor, helst röda.

Till slut hittade jag det bästa stället. Jag stog inne i vardagsrummet och fotade ut på balkongen, genom öppna balkongdörrar. På ett bord stod en stor röd pelargon och alldeles intill fanns en automat. Kolibrier älskar röda blommor och pelargonen fick flera besök, det var bara att invänta pippin och sätta fokuspunkten på den. Vilket inte var helt lätt för det går undan och på ett fullständigt oberäkneligt sätt.  

Lägg märke till att den sticker ut tungan lite på denna bild. Det var skugga eller halvskugga på balkongen och ganska sent på dagen när jag tog dessa bilder. ISO 1250 eller 1600 och slutartiden någonstans mellan 1/1000 s och 1/2000 s.  

Jag använde Canons senaste 100-400 på min 5D mk III och bländaren är sålunda 5,6 på alla bilder. Alla bilderna är beskurna även om jag inte stod särskilt många meter från blomman. Fåglarna är pyttesmå.

Jag håller andan och sätter fokuspunkten på den lilla irrande varelsen....och om någon såg mej skulle de se att jag ler hela tiden. Man kan inte annat är bli glad när man ser dessa små intensiva fåglar...seriebildtagning på högsta nivå, för mej 7 bilder/s. Det räcker faktiskt, om man bara sätter den enda fokuspunkten....

De kan besöka upp till 2000 blommor på en dag men äter också en hel del insekter. De behöver förstås både protein och raketbränsle (glukos).

Om en människa som väger  ca 70 kilo skulle sätta i sej lika mycket socker som en kolibri, i förhållande till sin kroppsvikt, skulle det bli ungefär 35-40 kg per dag...och det finns inga feta kolibrier.... Den här sträcker också ut tungan.

De har ett flygsätt som gör att man snarare förknippar dem med stora insekter. De kan flyga baklänges, göra volter, stå helt stilla och sedan kasta sej iväg i vilken riktning som helst. För att klara detta slår hjärtat 1200-1300 slag/minut i dessa småttingar. Dessutom är hjärtat ovanligt stort i förhållande till kroppsvikten, en anpassning för att klara den extrema flygningen.

Kolibrier har ofta mycket färggranna fjädrar som kan se extra spektakulära ut i rätt ljus. Det är oftast hannarna som uppvisar denna prakt men eftersom de fåglar vi såg var uteslutande ungfåglar var de inte alls så praktfulla. Den här ryggtavlan tyckte jag ändå var rätt spektakulär.

Det här är en Annakolibri och man kan precis ana några rosafärgade fjädrar på halsen/huvudet.  Den här bilden är ingen höjdare men jag vill gärna visa hur de kan se ut med längre slutartid, i detta fall 1/125 s.

Här ser man mer av de rosafärgade fjädrarna. Samma slutartid som ovan. Bakgrunden är ett mörkt fönster och vi befinner oss på ett helt annat ställe än på de tidigare bilderna.

Här är det 1/500 s. Lägg märke till fötterna som "hänger" under fågeln, dvs de drar inte in dem i fjäderdräkten. Det är för att fötterna är ett sätt för dessa fåglar att göra sej av med värme. Fåglar kan inte svettas. Muskelaktivitet som den här typen av flygning genererar mycket värme och i ett varmt klimat skulle de snabbt bli överhettade. Genom att exponera fötter och ben kan de göra sej av med en del av denna värme (dokumenterat med värmekamera).

Är de inte helt fantastiska ???

Hälsningar Lena

Smaragdhavet

Jag brukar alltid mjukstarta med 60 mm makro när jag fotar undervattensbilder. Det är ett objektiv som alltid levererar och det kan bli lite blandat, t ex små fiskar som denna lilla "goby"... 

...en vacker nakensnäcka...

....eller en färggrann liten simpa.

Anemoner går alltid att experimentera med när man har makro på kameran.

Det är ju dock vidvinkelmotiven som ofta blir de mest spektakulära och så här häftigt mycket fisk var det när vi kom ner på en dykplats andra dagen. Vattnet i Barkley Sound är mycket grönt och kallas också Smaragdhavet.  Vattentemparaturen var ca 8 grader och det känns som ett slag i ansiktet när det är 30-35 grader i luften.

Båten har ankrat på denna plats och det gäller att hitta tillbaka till ankarkättingen när man ska gå upp, i synnerhet om det är strömt. Man gör ett tre minuters säkerhetsstopp vid ca 6 m och har man då inte något att hålla i kan man hamna långt bort från båten. Kättingen syns på denna bild och det ser ut som att den försvinner i ovankant. Det är för att vattnet är mycket grumligt ner till ca 6 m djup, sedan blir det betydligt klarare.

På bergsformationerna trängs alla former av liv. De stora vita anemonerna är typiska i området. man ser också olika musslor, små anemoner, havstulpaner mm.

Det var otroligt mycket fisk på denna dykplats, stora och små.  

Man kunde "lägga sej" tillrätta vid en vacker formation med anemoner och sedan bara invänta de stora fiskarna tills de bjöd på en trevlig komposition. Vid det här laget hade vi varit i vattnet ca 40 minuter och det började bli dags att leta rätt på ankarkättingen....jag antog att vi var ganska nära...

...men jag kunde inte se den. Började fota dessa vackra stora "rockfish" och insåg efter en stund att där var ju kättingen, bakom stimmet. När man väl vet var den är kan man njuta en stund till trots att tanken med luft börjar bli väldigt "lätt".

Vidvinkelbilderna är tagna med en fisheye så dessa fiskar var mycket nära. Hur häftigt som helst. 

Så här nöjd är man efter ett bra dyk och en hembakad kaka sitter perfekt precis när man kommit upp. Om ni tycker det ser ut som att den här killen har mycket konstiga prylar runt halsen är det för att han dyker med en sk rebreather. Det är en återandningsapparat som renar luften så man kan återanvända den.

Hej så länge,

Lena

Resan som började med ett inställt flyg

På väg mellan Seattle och Victoria på Vancouver Island. Snart skulle vi vara framme och det kändes extra skönt denna resa för den skulle inte alls ha gått via Seattle. När vi vaknade vid tretiden på vår första resdag, för att åka till Arlanda i tid för 06:05 flighten till Frankfurth, fick vi veta i ett e-mail att den resan var inställd. INSTÄLLD ! Vad gör man? Det var första delen av vår resa som skulle gå från Arlanda till Frankfurth, vidare till Vancouver och slutligen Victoria. Efter ca 1 och en halv timme fick vi ett meddelande med en ny rutt via Amsterdam - Seattle och sedan Victoria. Vi andades ut men insåg snabbt att om vi ska via Seattle (alltså USA) måste man ha en giltig ESTA (inresetillstånd). Jag hade en men min sambo hade nytt pass så han måste ansöka igen. Som tur var löste det sej snabbt denna gång och vi kom iväg.

Från Victoria körde vi till Port Alberni på Vancouver Islands västsida. Klockan sju nästa morgon steg vi ombord på Frances Barkley som skulle ta oss till Haggard Cove. Här lastas våra resväskor med dykutrutsning, fotoprylar mm ombord på båten. Väldigt smidigt med de stora lådorna. Lådorna vägdes och man fick betala frakt, men det var inte särskilt dyrt.    

Solen var på väg upp när vi gick ombord på båten.

Det som ser ut som soldis är egentligen rök från de skogsbränder som härjade på olika platser. Hela British Columbia var oerhört torrt och det brann på flera platser. Dock inte i närheten av de ställen dit vi skulle.

MV Frances Barkley, som är byggd i Norge, har kört passagerare och gods i Barkley Sound till öar och små bosättningar som Haggard Cove, Kildonan, Bamfield och Ucluelet sedan 60-talet. Som turist kan man göra en dagstur eller bli avsläppt på någon av ovannämnda platser.

Här känns det verkligen som att vi är "på väg", med allt bagage i säkert förvar, och att semestern kan ta sin början.

I Haggard Cove lastades våra lådor av. När Frances Barkley skulle släppa av folk här tidigare i sommar  satt det en svartbjörn på bryggan som vägrade flytta på sej trots mycket väsen och signalerande från båten. Den lommade till slut in bland träden.....men jag undrar hur det kändes att kliva av på bryggan?

Denna gång var det ingen björn i sikte och dykbåten från Rendezvous låg och väntade i den lilla hamnen. Det var en dykare till som skulle till samma ställe och nu var det manuell lastning som gällde.

Dykcentret Rendezvous ligger omgivet av bergväggar och skog. Det gamla trähuset har fem olika plan och man springer en del upp och ner i trappor när man är där. Ström kommer från två generatorer och färskvatten från ett vattendrag på andra sidan bukten. Bergväggen gör att det inte finns vare sig wifi eller täckning för mobiltelefon, helt underbart. Här skulle vi tillbringa de närmaste sex dagarna.

Efter kaffe och lite småprat plockade vi ihop all utrustning och hann med två dyk innan middag. På bilden ovan en ung "wolf-eel". En fisk som liknar vår havskatt, mer om dessa kommer senare.

Vattnet här är oerhört grönt och sikten kan vara mycket varierande. Här var den i alla fall strålande och fisklivet var det full fart på. Vår vistelse började riktigt bra och all utrustning som vi släpat med oss fungerade utan problem.

Förutom dykningen som ni fått se smakprov på ovan tillbringade jag en del tid med att försöka fånga dessa små juveler på bild. Det är Rufus kolibrier, några unga individer som inte hunnit flytta söderut ännu....sedan fanns det ju en och annan örn. 

Fortsättning följer,

Lena

Hemma igen...

Efter två veckor på Vancouver Island och närliggande öar samt 23 dyk är jag nu åter i vardagen. Tvätten ligger i högar i tvättstugan, trädgården och växthuset behöver omedelbar omvårdnad och så har jag ju en del bilder från resan......Jag måste nog ta ett par extra dagar ledigt.....man ska ju inte stressa igång efter semester... har jag hört. 

Hälsningar Lena

Vårt första björnmöte

Under vår första resa till Vancouver Island fick vi stifta bekantskap med de lurviga djuren. Den första var en tvättbjörn. En avlägsen släkting till de riktiga björnarna men en  överraskning för oss ändå. "Åteln" i detta fall var torrfoder för katter och de betonade att den randiga björnen inte var tam...  Bilden är tagen med 17-85 mm så den vara i alla fall inte särskilt skygg.

Vi hade hittat det här läckra B&B stället på norra Vancouver Island genom att leta på nätet. Det låg helt isolerat i slutet av en grusväg. Närmsta ort var Port Hardy. Tyvärr är det lågvatten på bilden så det ser lite torftigt ut i nederkant.

Från matsalen såg det ut så här när det var högvatten och utsikten var magnifik. Det fanns fyra dubbelrum och tre fristående timrade stugor. Alla åt i "matsalen" för det var för långt att åka till Port Hardy bara för att äta.

För att vi skulle vara säkra på att få se björn bokade vi en tur med ett bolag som specialiserat sej på grizzlybjörn. De hämtade oss vid bryggan utanför där vi bodde och dagen till ära var det dimma med regn. Vi åkte ett par timmar med den täckta båten och klev sedan över till den öppna grunda båten till vänster.

Naturen var magnifik och det rådde ingen tvekan om att det var vildmark.

Björn fanns det också. De kom ner till vattnet vid lågvatten för att leta efter små krabbor och andra godsaker under stenarna. Före resan hade jag köpt ett EF 55-200 f/4.5-5.6  begagnat för 1000 :- och det satt på en Canon 400D.

Grizzlybjörnarna samsades utan problem med andra djur.

Tyvärr så är bakgrundsfärgerna inte de allra bästa för "kolafärgade" björnar. Jag konstaterar i alla fall med belåtenhet att jag fotograferade i RAW även ovan ytan 2008. Det var undervattensfotolektionerna med Ingvar Eliasson som fått mej att inse värdet med det formatet.

En grizzlyhona med unge fick alla att sucka av förtjusning på båten.

Den lilla nallen följde mamma i fotspåren men förstod nog inte riktigt vad den skulle leta efter mellan stenarna. Efter en heldag hos björnana blev vi avsläppta vid bryggan där vi bodde....

....då sitter den här svartbjörnen i trädgården och plockar bär från buskarna. Vi hade fått information om att det fanns en svartbjörnshona med en unge som ofta kom till trädgården för att äta "salmon berries" och hallon. Man skulle därför prata högt när man rörde sej ute, så att hon blev förvarnad, samt hålla lite uppsikt över var ungen höll hus.

Här är mamma björn fotograferad med 17-85 mm från matsalen strax innan vi skulle äta middag.

Den lilla ungen kom upp på verandan och kollade runt. Antagligen för att se om det fanns några rester av kattmaten kvar.

Här sitter den i rabatten utanför ett annat matsalsfönster. Samma objektiv som ovan. Min sambo fotograferade också den här med sin mobiltelefon...

Hälsningar Lena