Stora Barriärrevet

Ingen långresa till Australien är komplett utan ett besök på Stora Barriärrevet, åtminstone inte om man har ett dykcertifikat. Jag tog mitt första cert 1995 på Barriärrevet, men det är stort och nu ville vi komma så långt ut som möjligt. Korallblekning och döda rev har vi också hört om så vi visste inte vad vi skulle få se. Som ni kan se på första bilden ovan såg det inte så tokigt ut på denna plats.

Det bästa sättet att se så mycket som möjligt och komma ut på de yttre delarna av revet (som tar ca 24 timmar) är att boka en sk "liveaboard". Det är en båt med helpension där man enbart dyker, äter gott och sover. Vi kollade vad som fanns redan långt innan vi lämnade Sverige och det var egentligen bara två alternativ att välja bland, dvs endast två olika båtar som levde upp till det vi ville ha och låg ute en hel vecka. 

Det blev sålunda en vecka på Mike Ball's Spoilsport med så mycket dykning som man bara orkar. Januari är egentligen lågsäsong (cyklonsäsong) och vår båt var inte fullbokad, vi kunde därför uppgradera vår hytt väldigt förmånligt. Men egentligen behöver man inte fönster i hytten om man bara ska sova i den....golvyta så båda kan gå in samtidigt är dock inte helt fel. Dykbåtar är inte som att åka lyxkryssare och dykare är rätt tåliga (bara dykningen är bra). 

Så här kan det se ut från ovan om det är grunt. Stora barriärrevet är en den största struktur som byggts av levande organismer och kan ses från rymden (enligt Wikipedia) . Stora barriärrevet blev ett världsarv 1981 och utvalt till Queenslands delstatsikon. När man står i båtens akter och ser detta vill man bara hoppa i vattnet. Innan man hoppar i måste man dock ta del av dykgenomgången. 

Så här kan det se ut inför en dykgenomgång på Spoilsport. På tavlan finns en beskrivning av dykplatsen och vilken svårighetsgrad som råder. I det här fallet är det grön flagga vilket betyder ett "lätt" dyk, åtminstone när vi går i...Förhållandena kan dock ändras när man är i vattnet, speciellt när gäller det ström och för denna tid på året även vind och våghöjd på ytan. 

Dykgenomgången är obligatorisk om du ska dyka och alla bockas av på en lista. Den aktuella platsen presenteras och man förväntas genomföra dyket på egen hand utan guide, precis som vi vill ha det. Om du vill ha guide finns det oftast en eller två dykinstruktörer i personalen som agerar som guider men vi avstår från det. Skålen med apelsinklyftor är främst tänkt som ett sätt att ta bort smaken av saltvatten efter dyket.   

Innan man får hoppa i vattnet måste man få OK från någon i personalen på båten. I det här fallet blir Fredrik godkänd av vår Master Reef Guide och kan ge sej iväg. Samma rutin råder när man kommer tillbaka. Man måste ange dyktid och djup samt signera uppgifterna. Risken att någon skulle bli lämnad kvar eller "bortglömd" på ett rev är obefintlig. Säkerheten är på topp på denna båt och även om det känns lite omständigt ibland så vet vi ju att detta är viktig. 

Vi kommer äntligen i vattnet och "Two towers" håller verkligen måttet som en spektakulär dykplats. Det här revet utplånades helt för tre-fyra år sedan av korallblekning och en cyklon som slog sönder allt i dess väg. Men revet har återhämtat sej på en dramatiskt sätt. Båtens fotograf och undervattensfilmare Jules har beskrivit det kvällen innan och vi möts vi av denna underbara miljö på morgonens första dyk. 

Vissa koraller växer oerhört långsamt men andra sorter växer snabbt och kan skapa ett korallandskap på bara några år. 

Det här är en "staghorn coral", en snabbväxande korallart som många små fiskar gillar att gömma sej i. Jag har dock inte en aning om vad det är för fisk. Det finns helt enkelt för många olika arter för att jag ska kunna hålla koll på dem

Det finns mängder med fisk bland de små korallerna. De randiga fiskarna är kasmirasnapper (blue stripe snapper), som man kan stöta på i stim med tusentals fiskar. 

Vi hittar även en stor yta med anemoner och där håller förstås också några anemonfiskar till. De kan också kallas clownfiskar. Just det här ser inte exakt ut som Nemo men det finns 26 olika arter.

Det här är en annan sorts anemonfisk (pink anemone fish)

Anemonfiskaran lever i symbios med anemonen och försvarar sin anemon från predatorer. Fiskarna har ett skyddande lager av slem som gör att de kan leva bland tentaklerna som annars skulle vara dödliga för dem. De lägger också sina ägg i anemonen. Fiskarna äter "smulor" som blir över från anemonens byten och håller den ren från parasiter. De små anemonfiskarna är kaxiga och drar sej inte för att "hugga" en dykare om man kommer för nära deras anemon. 

Ni undrar kanske hur "gamla" koraller kan se ut och här kommer ett exempel från en annan dykplats dessutom mycket djupare. Jag ska visa mer av denna färgprakt i ett annat inlägg. 

På väg tillbaka till båten. Om det av någon anledning inte gick att simma tillbaka t ex att det var för strömt, fanns det också två gummibåtar som de kunde hämta oss med. Ibland kunde inte vår båt ankra på bästa stället och då användes de små båtarna som körde dykare till och från revet. 

Mer fisk och färg kommer inom kort.

Hälsningar Lena

Djurmöten 2019, januari till juni

Här kommer en serie bilder från första halvan av 2019. Jag har valt ett djurmöte per månad. Det blev lite blandat. Först ut i JANUARI är hägrarna vid Råstasjön. Dessa två individer hade ett upphetsat möte, men deras kompisar satt mest och funderade över vad de egentligen tramsade om. 

I FEBRUARI blev det ordentligt vitt och från mitt köksfönster kunde jag se frustrerade småfåglar som fick leta efter maten under snön. 

MARS månad bjöd på ett spektakulärt möte med lappuggla. 

I APRIL fick jag möta ett gäng pigga vildsvin strax norr om Uppsala. Det är vildsvin som har vant sej vid att det finns mat utanför en gård hos en person som jag lärt känna genom jobbet. Det är inte utfodring för att skjuta av dem, utan för grisarnas egen skull. Med lite tålamod kommer man väldigt nära.

MAJ. Under en tur till Råstasjön fick vi bevittna något vi aldrig sett förut. En kanadagås flög upp och högg tag i en skrattmås (som irriterat dem länge), dängde den i backen,  drog ner den till vattnet och gjorde allt den kunde för att dränka den högljudda måsen. Vilken kamp det blev! Måsen kunde stukad avvika till slut för ett par sothöns la sej i bråket och störde gåsen. Det blev förstås massor med bilder.

Under JUNI blev det förstås en del dykning och det här är faktiskt ett djur, en bägarkorall. 

Hej så länge,

Lena

Tångsnärtan som överraskade

I helgen hyrde vi en liten trevlig stuga i Jordfall (utanför Uddevalla) och gjorde några dyk i Gullmarn. Under ett kvällsdyk i en småbåtshamn, dvs ett dyk i mörker, hittade vi en tångsnärta. När man dyker i mörker får man ofta ett följe av småfisk i strålkastarljuset som jagar kräftdjur och annat som simmar i vattnet på natten. Till vänster passerar en sådan jagande liten torsk. Tångsnärtan, som i vanliga fall brukar dra sej undan när man lyser med en lampa, ville också vara med och fånga lite mat. 

Det här är en skygg fisk som jag sällan lyckas få på bild. Oftast ser man den bara plirande långt inne i en skreva och lyser man på den brukar den bara krypa in längre. 

Den här var dock halvvägs ute och försökte hugga efter de smådjur som simmade förbi i ljuset. Tyvärr går det så snabbt när den hugger så jag lyckades inte få det på bild. Snabb seriebildtagning fungerar inte med blixt, inte med de grejer jag har i alla fall. 

Här verkar det gå upp för fisken att det är en fotograf väldigt nära och att det blixtrar konstigt hela tiden.

Jag fick en bild till sedan vände den tvärt och simmade in så långt den kunde i skrevan bakom sej. Att möta just en tångsnärta hade jag inte förväntat mej under detta kvällsdyk men det finns annat kul som lockar i det mörka vattnet. Djur som lockar så mycket att man ger sej ut i mörkret när det är fyra grader och duggregn, kränger på sej tung utrustning och går ut i vattnet, istället för att slå sej ner vid middagsbordet med en vällagad helgmiddag och ett gott vin....mer om det senare.

Hej så länge,

Lena

Makroliv under ytan, 71 grader nordlig bredd

En morgon såg det ut så här då vi vaknade vid sjutiden. "Frukostrenen" var på plats men molnen låg som ett lock över hela landskapet. Dessutom regnade det. Väderprognosen för Magerøya var dimma och regn hela dagen, dock inte så mycket vind. Vad hittar man på då?....

Jag spanade på renarna en stund och så tittade vi på vår karta. Med det här vädret var det bara en aktivitet som var möjlig, dykning. Eftersom vi inte hittat några kungskrabbor bytte jag till makro på kameran, det fanns ju en del småliv hade vi sett. Jag stoppade däremot inte i batteriet och insåg inte den fadäsen förrän på 15 m djup... 

Eftersom dykplatsen hade mängder med makroliv dök vi ingen på samma ställe, nu med batteri. En nakensnäcka som vi inte kan minnas att vi sett förut och den finns inte heller i någon av de artböcker jag har. Ganska stor (ca 5 cm) och helvit. 

Jag ska skicka en bild till en nakensnäckexpert och se om det kan ge resultat. Det här är samma art bara en annan individ. 

Egentligen bara en vanlig sjöpung men det sitter även en liten krabba (maskeringskrabba tror jag) till höger. Om man förstorar kan man se ögonen på den.

Sambon hittade en bägarmanet. Dessa har vi sett förut men bara på grunt vatten (3-5 m). Då var de mycket små och satt fästa på tareblad. Den här var minst 10 cm och satt på en stor sten på 18 m djup. Mycket oväntat. Tyvärr gick det inte att få till bilder med en bättre bakgrund. 

När jag fotade bägarmaneten fick jag plötsligt syn på en mycket liten fisk som irrade runt i vattnet ovanför stenen. Den här bilden har inte helt perfekt fokus på någonting men den visar ett fint utsnitt av makromiljön på en sten och fisken som är ett sjuryggsyngel (ca 1,5 cm). Den randiga rosa-lila snäckan är en ledsnäcka.

Jag försökte följa den pyttelilla fisken och invänta att den skulle sätta sej någonstans. Inte den bästa bakgrunden för det här motivet heller, men jag fick inte till en skarp bild då den simmade runt och rörde på sej.

Ett favoritdjur för mej är eremitkräftor och de fanns förstås lite här och där, ofta rätt små.

Den här sitter framför foten på en orange anemon och har hittat ett vackert snäckskal som hus. 

Här sitter det också en eremitkräta (övre högra delen) men det är egentligen valthornssäckorna jag vill visa. Dessa fanns det gott om och de blir ganska stora. 

Den här är minst 10 cm och man kan se ett öga som sitter på en stjälk precis som hos t ex vinbärssnäckor. Snabeln som sticker upp är ett andningsrör (sifon). I nordnorge finns flera arktiska arter av denna snäcka som är svåra att skilja åt.   

Så här ser valthornssnäckans äggsamling ut. Flera snäckor kan lägga ägg på samma ställe och en samling kan bli upp till 30 cm. Den här var kanske 6-8 cm och möjligen har den lossnat från underlaget och fastnat på sjöborren. Ur varje äggkapsel kläcks flera små snäckor och man kan se några på toppen av samlingen. 

Det finns inte pilgrimsmusslor så här långt norrut (tyvärr) men det här är en släkting, dock mycket mindre och ingen idé att plocka till middag. Fransarna är gälar och de små punkterna är ögon. Räkan kom med på köpet och jag såg den faktiskt inte förrän jag tog upp bilden i datorn. Det finns alltså mycket liv här bara man tittar ordentlig och simmar väldigt sakta.

Anemoner fanns det förstås och den här ljust gula kändes som ny för oss. Den är inte så stor heller, ca 6-8 cm. 

De här stora färggranna havsrosorna har jag visat ofta och även här uppe på 71 grader nordlig bredd fanns det gott om dem, och de var stora. Egentligen alldeles för stora för makro. 

Imponerande färger med många olika varianter av gult, rött, rosa och lila. Ljuset från blixtarna framhäver verkligen färgprakten.

Hej så länge,

Lena

Åter på jakt efter kungskrabba

Efter Nordkapsklippan och vandringsturer på land var vi riktigt sugna på mer dykning, och så måste vi ju leta efter krabbor. Vi hoppade i vid en liten ö som hette Trollholmen och hittade nästan genast uer. Dessa storögda fiskar har vi sett några enstaka gånger i Norge, alltid betydligt djupare är här. 

Det fanns gott om dem. Det är en god matfisk men dessa var för små och alldeles omöjliga att fånga. Det är tillåtet med undervattensjakt i Norge men vi brukar nöja oss med att plocka pilgrimsmusslor. 

De vackra röda fiskarna höll ofta till i närheten av en klippskreva där de kunde simma in och gömma sej. 

Vi simmade fram och tillbaka över grus och snäckskalsbotten med tareblad och spanade efter de stora krabborna, men ingenting. Stora sjögurkor hittade vi däremot och fisken i bakgrunden är en liten torsk. 

På stenar satt det mängder med mindre sjöborrar med långa taggar. Det finns en fisk som tycker mycket om dessa taggiga bollar...

...och plötsligt låg det en stor, välmående havskatt på botten. Den låg i en mycket dålig fotovinkel mot en berghäll och jag försökte fota den uppifrån och snett från sidan.

Eftersom jag var rätt nära tyckte den nog att jag var lite störande för plötsligt vände den sej om och visade upp alla tänderna i gapet. En styrkedemonstration för den anföll inte...

...och den stängde munnen nästa på en gång. Nu hade den ju dock vänt sej om och ställde då upp på ett par porträttbilder utan att hota oss igen. Sedan lämnade vi den på botten.  

Vi hittade ytterligare en havskatt inne bland tarebladen på ett annat dyk och trodde därför att de var vanliga. Men enligt den lokala dykaren Eskil var de inte särskilt vanliga och han hade bara sett havskatt vid något enstaka tillfälle.  

Vi hittade inga kungskrabbor på dessa två dyk och inte senare heller. Vi kunde dock konstatera att stora brännmaneter förekommer även här. Denna är gigantisk och eftersom det var sent på sommaren har den tappat många av sina trådar. 

"Dagens ren" fick blir våra trogna frukostrenar som ibland även tittade in på campingen för att äta lunch eller ett litet "snack" på kvällen. Jag står på vår altan och fotar. Tyvärr var det så kallt att vi aldrig riktigt kände för att sitta ute fast vi hade en fin plats att sitta på. Senare på dagen fick vi åka till affären i Honningsvåg och handla middagsmat...inte krabba. 

Hej så länge,

Lena